Friday I´m in love: New Year´s Day
Nytt år och nya förhoppningar. Åren går och mycket händer, men förhoppningarna kvarstår.
Aldrig hade jag känt sådana förhoppningar inför ett nytt år som då. Musiken pumpade, ölen skummade, något bubbel hade ingen råd med, runt omkring mig dansade svenskar, brasilianare, mexikaner, israeler, volontärer från hela världen; det var nyårsafton 1985. Jag var på kibbutz Bahan några få mil öster om kuststaden Netanya och allt var så bra som det någonsin kan bli.
Några månader tidigare hade jag fyllt 19, resan hade startat i början av september efter att jag hade sjungit om studentens lyckliga dag i juni och jag hade ingen som helst hemlängtan.
Musiken skruvades upp ytterligare ett snäpp, min vän Jimmy försökte få sagt något i mitt öra, en vacker brunhårig kvinna (jag minns inte riktigt, var hon från Argentina eller kanske var hon en av judinnorna som var född på kibbutzen?) tittade mig i ögonen, och plötsligt började någon nedräkningen, på engelska: Ten, nine, eight… two, one! Vi exploderade.
U2:s New Year´s Day sprängde högtalarna och alla sjöng med, alla pussade och kramade alla, öl och vatten och billigt israeliskt vittvin kastades upp i luften och blötte ner alla men ingen brydde sig.
Det hade blivit 1986.
Inte ens det faktum att jag två dagar tidigare hade lyckats köra sönder en av den fattiga kibbutzens två traktorer grumlade min glädje och min framtidstro. Just då och där fanns bara det: just då och där. Livet lekte, New Year´s Day var just då och där världens bästa låt och vi hade fått ledigt hela nyårsdagen.
Det är det nyår som hårdast etsat sig fast i mitt minne. Livet lekte. Livet låg framför mig.
Och nu sitter jag här 30 år senare. Tiden går. Oj, som den går. När ni läser detta är det nyårsdag, när jag skriver detta är det den 30 december och således två dagar kvar dit; aldrig att jag skulle få för mig att sätta mig en första januari på morgonen och försöka tota ihop en text.
Nyårsafton 2015, jag lär inte se några israeler, eller några högtalare pumpande på högsta volym och den billiga ölen kommer att vara utbytt mot Champagne och rödvin. Också trevligt, också gott. Var sak har sin tid.
Livet leker alltjämt om än inte på samma euforiska sätt, jag inser emellertid att livet inte längre ligger lika långt framför mig. Så är det. Inte mycket att göra åt. Att stå med en flaska billig öl i näven och skråla tillsammans med andra; jag saknar ändå det.
Men jag kommer att sätta på U2:s New Year´s Day på kvällen eller på natten, som en hommage till den 19 år unge Magnus Johansson. Inte längre världens bästa låt, men man ska inte underskatta nostalgins kraft. Vi kommer nog (bäst att lägga till det lilla ordet) inte att ha kaosparty utan mer en tillställning. Gästerna sitter ner mer än dansar, pussarna och kramarna kommer dock fram när klockan slår 12 och världens vackraste kvinna tittar mig i ögonen och hon och jag önskar oss ännu ett gott år tillsammans.
2016 ligger framför oss. Vi vet inget om hur det kommer att gestalta sig. Med oss själva, med andra. Det visste jag inte då 1985, jag vet det inte nu 2015.
Då, på den tiden, spekulerade jag inte fullt lika mycket över om Malmö FF skulle vinna eller förlora som jag gör nu. Internet fanns inte, nyheter nådde en dagen därpå via Sydsvenskan som allra bäst, men eftersom Sydsvenskan inte fanns i det Heliga Landet var det per post några veckor senare som det kunde ramla in urklipp som mamma och pappa ordnat.
Det var den tiden att bara vara 19 år gammal utan i stort sett andra problem än om jag skulle berätta för mina föräldrar att jag hade börjat röka i Israel eller fundera ett varv till om hon den snygga brunhåriga gillade mig eller inte.
Silly season var ett begrepp som få brydde sig om. 1985, det var stenåldern, det var urtiden. Numera går det inte en dag, oftast inte mer än någon (vaken) timme på sin höjd, utan att jag ”måste bara titta om det hänt något”. Det är där vi är idag.
Vi vet inget om Malmö FF till våren kommer att vinna den där förbannade svenska cupen och i höst ta hem Allsvenskan. Vi vet inget om vem som står för årets genombrott, om Markus Rosenberg kommer att dominera laget i Europa på nytt om vi tar oss dit.
Vi kan bara hoppas. Och spekulera. Njuta av att vi är supportrar till världens vackraste förening.
Så gott nytt år på er, vänner, okända och kända och alla andra! Ett riktigt gott nytt år hoppas jag att vi alla får.
Det har blivit 2016.
***
Idag för 4 år sen…
… var bland annat Emil Krafth ryktesvägen på gång till MFF, något Himmelriket uppmärksammade i den här artikeln.
Idag…
… vilar jag, äter ostbågar, dricker coke, tittar på filmer, avslutar kanske dagen med den fetaste pizzan jag kan komma på. Där har inte mycket förändrats genom åren (i alla fall är det så jag tänker mig nyårsdagen i detta nu, när jag skriver den här texten).
I morgon…
… är det bara 92 dagar kvar. Till Allsvenskan sätter igång igen.
Dagens låt…
… är förstås U2:s New Year´s Day. Försök att se framför er en rätt skabbig lokal, inte alltför stor, packad med unga människor från jorden runt, något mörklagd, dans och skrålande sång – den här låten är fortfarande väldigt bra. Men frisyrerna som då var så rätt, så inne… Det är inte bara av ondo att tiden går.
