Friday I´m in love: Aldrig lugn och ro
Om det negativa med att följa ett lag, att aldrig få känna ett lugn runt klubben och gamla tidningsartiklar
Det var min pappa som först tog med mig ”po match” en gång i slutet av 80-talet, tror jag var 7-8 år gammal då. Jag minns inte så mycket av matchen egentligen, däremot att vi tog en pissepaus i Pildammsparken på vägen dit. Så jag minns mer av mitt första besök i Pildammarna än av matchen på Stadion.
Men efter det så var jag fast i alla fall. Vi började åka och se allt fler matcher. Antar att farsan uppskattade mitt intresse för MFF eftersom han själv var himmelsblå sedan barnsben och ”låg bakom målet” på gamla IP när det begav sig. Under ett år såg vi samtliga Skånederby, alltså inte bara Malmös matcher. Det var på den tiden barn, då Skåne hade fyra lag i Allsvenskan, MFF, HIF, Bois och TFF. Vi såg samtliga derbyn en säsong och förutom lite sympatier för Landskrona så var det MFF som gällde. Jag följde mest med och såg de andra matcherna för farsan hade övertygat mig om att derby var speciella matcher, och jag förstod ganska tidigt att Helsingborg var inget man kunde/skulle tycka om. Vi var förresten och såg Mjällby - HIF i gamla division 1 uppe i Blekinge. Redan då var Hif´s supportrar ökända. Och även parkeringen på Strandvallen. Tror det tog över en timme för oss att komma ut därifrån. Traktorer och tröskor skulle köra först.
När jag blev tonåring så började jag klippa ut artiklar om MFF som jag klistade på A4 ark och satte in i plastfickor, och sen in i en pärm jag hade snott på skolan. . Höjdpunkten var Sydsvenskan på söndagar och Åke Stolts krönikor. Yksel Osmanovski blev min första riktiga idol har jag för mig. Niklas Kindvall fastande jag för ett par år senare. Kindvalls elegans tillsammans med Dejan Pavlovic...stil tyckte jag var underbar.
Min pappa har flera gånger sagt nåt i stil med ”det är ju helvete att man ska vara så intresserad för det förstör ju flera dagar när de förlorar”. Det tror jag vi är många som kan relatera till. Dock var det värre förr, åtminstone för min del. Förlorade MFF var jag riktigt sur och tråkig i ett par dagar efter. Efter varje vinst var man glad som en speleman. Nu för tiden bryr jag mig mindre har insett att det finns betydligt värre saker som kan inträffa än att Malmö förlorar, utan att för den delen ha ett minskat intresse för MFF. Tvärtom så har ju tiderna gjort så att vi nu kan få nyheter, rykten och uppdateringar om MFF när som helst på dygnet. Man behöver inte vänta till dagen efter för att läsa i tidningen om det hänt något nytt. Twitter levererar ofta nyheter en bra stund innan det når tidningarna. Fortfarande är det så att efter en förlust så stänger jag av allt, vill inte läsa ett skit om hur dåliga MFF var eller varför de förlorade. Vid seger så slukar man allt som går att läsa i form av twitter, bloggar, artiklar, krönikor etc. Värst har varit i de senaste årens CL då man efter segrar hemma hängt kvar till presskonferensen, sen hem och kanske skriva ihop något, läsa ikapp allting för att sen se reprisen av matchen.
Men ofta undrar jag varför man engagerar sig så jäkla mycket? Jag kan villigt erkänna att jag flera gånger de senaste åren tänkt att ”nu skiter jag i det, jag pallar inte mer”. Främst på grund av att det aldrig, ALDRIG är lugn och ro när man följer MFF på det viset som många av oss gör nu. Det gnälls till höger och vänster. Det klagas på supportrar, bengaler, styrelsen, sportchefen, tränaren, spelare, värvningar, vad spelarna skriver eller gör på sociala medier, på kontraktsförhandlingar, på träningsmängd, laguttagningar, målvaktshandskar, benskydd, skäggstubb, analblekningar och fan och hans moster.
Men så är det väl när man valt att följa Sveriges bästa lag. Kraven är enorma. Törsten bland oss supportrar blir bara större och större. Vi glömmer att det är två (eller ofta fler) parter i en förhandling tex. Om en spelare inte accepterar MFF´s bud så är det klubbens fel. Då är de för snåla. ”Ge honom vad han vill ha”. Jo tjena. ”Varför tar det sån jävla lång tid att hitta ny tränare?”. Kanske för det är en förhandling? Det är inte bara att plocka in den man vill ha, lägga fram kontraktet och pennan.
Så min ytterst privata önskning för 2016 är: Lugn och ro. Och ett SM-guld. Och ett cuppaguld. Och spel i Europa League.
***
Idag för två år sedan...
Blev Åge Hareide ny tränare för MFF. Vem hade kunnat tro att han skulle leda klubben till två raka gruppspel i CL och ännu ett allsvenskt guld. Dessutom presenterade MFF sin nya organisation med Daniel Andersson som Sportchef.
Idag...
Hoppas jag att det blir presskonferens och det presenteras en ny tränare. Men jag är ganska säker på att det blir under nästa vecka, och att det blir en liten överraskning för många av oss…
I morgon...
Är det lördag. Firas på olika vis runt om i landet. Själv planerar jag en god middag, ännu godare vin och tankar på Thomas Lundqvist runt hörnet
Dagens låt...
The Prodigy Poison. En gammal goding som dök upp i mitt huvud för en månad sen när jag var på resa med min chef som är klassisk engelsk punkrockare och lite oväntat satte på denna. ”Vilket jävla tryck!”. Han är stockholmare och håller på Hammarby.
