Friday I´m in love: And if you know the history...
Celtic är en fotbollsklubb som bygger på rivalitet och en omfattande underdog-mentalitet. Så vad blir kvar när konkurrenten försvinner och upproret ställs in – mer än sånger, en rad värdelösa titlar och sökande efter en ny identitet? Journalisten och tillika Celtic- och MFF-supportern Magnus Sjöholm vet svaret.
”And if yoy know the history…” är en av raderna i en sång som MFF-supportrar kommer få höra massor med gånger de kommande två veckorna. Den börjar ”Hail, Hail” (en keltiskt fras) och innehåller även orden ”we don’t care what the animals say” vilket inte syftar på MFF-are utan supportrar som bär en betydligt mörkare och dystrare blå nyans.
Sång har alltid haft en stark ställning i Skottland och på skotska fotbollsläktare. Celtic må kanske inte längre vara världens bästa fotbollsklubb men dess supportrar är fortfarande absolut världsklass vad gäller sånger. Det krävs inte uttryckligen uppsjungning och audition för att bli en celt men det tas för självklart att du omgående lär dig åtminstone åtta, tio evergreens. Och då ”pratar” vi sånger, med flera verser. Inte käcka hejaramsor.
Av Malmös mest berömde Celticsupporter, den fantastiske William Mc Glinn, har jag inte enbart lärt mig ”The Coronation Cup Song” (den är grymt lång och tillhör inte standardrepertoaren) utan också hur viktig sång var och är i Glasgow. Förr i tiden, före TV och musikvideor, hade alla som gick till puben en egen sång och allsång var legio.
Min första, och sista, Old Firm som jag upplevde mellan klackarna, på Ibrox, var ett 90 minuter långt sångkrig, betydligt mer fascinerande än kampen på planen. Att man sedan inte förstår så mycket av det som sjungs på ”glasweedian” spelar inte så stor roll. För en som var van vid den öde och tysta betongen på Stadion var sångkampen en dånande uppenbarelse!
Sång har alltid varit den förtrycktes uttryck. I rika länder utan krig och konflikter har folket inte behövt eller kunnat sjunga: den svenska folksångsskatten består mest av psalmer och några förvirrade skillingintryck. Sverige är visserligen ett land semiberömt för folklig körsång men den har alltid förknippats med ett allmänflummigt kristet kärleksbudskap, eller allsång på Skansen. Den svenska arbetarrörelsen sjunger numera enbart på Första maj, den engelska adeln är inte känd för sin ”sing-along”.
Men de som föll offer för den engelska adeln sjöng, och sjöng om hur den behandlades. Den mest emblematiska och oerhört melodramatiska Celticsången är en gammal irländska folksång: ” The Fields of Athenry”. Den handlar om en kvinna som står utanför ett fängelse på Irland och längtar efter sin man som av engelsmännen ska deporteras till Australien – för att han stal lite säd så att familjen inte skulle svälta ihjäl.
Svälten, potatissvälten på 1840-talet då nästan hela Irlands befolkning svalt ihjäl, slogs ihjäl, emigrerade eller deporterades är som varje Celticsupporter vet ursprunget till Celtic Football Club.
Några hundratusen av flyktingarna hamnade i Skottland. Ett land fullt av protestanter som råkade hata just den religion som de flesta flyktingarna bekände sig till, katolicismen. För 200 år sedan fanns det i Glasgow fler anti-katolska sällskap och klubbar än det fanns bekännande katoliker. Det var, utan överdrifter, ett land som var lika ekumeniskt sinnat mot katoliker som Nazi-Tyskland var mot judar.
I slutet av 1800-talet fanns massor fattiga katoliker i staden. De saknade i praktiken ofta demokratiska fri- och rättigheter, de förtrycktes politiskt, ekonomiskt och socialt. I Glasgow lockades dessutom de katolska barnen till en missionerande klubb som frestade själarna med fotboll. Katolska präster insåg att den enda räddningen för pojkarna (definitiv endast pojkar) var att starta en konkurrerande fotbollsklubb: Celtic efter rötterna, de stolta keltiska arvet och färgerna som återfinns i allt irländskt utom… …Guinness.
När den här rivaliteten startade var Glasgow en stad med stora rikedomar, Imperiets norra huvudstad. När den här rivaliteten upphörde cirka 120 år senare hade Glasgow förvandlats till ett europeisk Detroit, eller för den delen Malmö på 1970- och 80-talet. En defensiv stad tydligt präglat av fattigdom och utflyttning. Utom på Ibrox och Celtic Park med fyllda läktare eller gamla Hampden Park där en gång drygt 149 000 åskådare klämde in sig på betongterrasserna.
Ibland var mörkblå Rangers bäst, ibland de grönvita. I slutet av 1960-talet och början på 70-talet var de skotska klubbarna betydligt mer framgångsrika i Europa än till exempel de engelska.
Den enda gången en Celticsupporter talar om sig själv och sin klubb i en positiv brittisk kontext är det stolta faktum att Celtic vann Europacupen som första brittiska klubb 1967. Celtic förlorade en Europacupfinal, var ofta i semifinaler. För övrigt vann Rangers en annan cup ett par år senare. Samtidigt som de sista varven gick omkull dominerade Glasgow europeisk fotboll, åtminstone nästan.
Eftersom engelsmännen alltid varit rikare exporteras de bästa spelarna ständigt söderut. Förr i tiden var många av den engelska ligans stjärnor skottar. Det är de inte längre. Den enda gången den omvända resan genomförts var 1986 då Rangers fick en ny, rik ordförande som pumpade in massor av pengar, enligt dåtidens fotbollsekonomi. De köpte de bästa engelska spelarna vilket inledde en era som tog dem till tangerandet av Celtics berömda mästerskapsvit ”nine-in-a-row” . Först med Henrik Larsson bröts Rangers förtrollning.
Rivaliteten underblåstes också av de politiska händelserna på Irland. De mest fruktade supportrarna är eller var de som varje helg tog färjan över till Skottland från den norra delen av ön men även Glasgow har sedan katolikerna anlände varit en delad, segregerad stad där du fortfarande inte kan gå in i ett område med en fel tröja utan att det får väldigt allvarliga konsekvenser.
Fast medan Rangers officiellt bestraffats av UEFA för sin vägran att kontraktera katolska spelare vände Celtic andra kinden till – fram till ombyggnaden av Celtic Park för knappt 20 år sedan hade präster, oavsett religiöst samfund, fri entré. Flera av Celtics bästa spelare har varit protestanter, deras mest framgångsrika manager var ingen vän av katoliker men fotbollen ansågs viktigare än religionen.
Tyvärr var det inte likadant på Ibrox. När Sir Alex Ferguson var landslagsman för Skottland och tänkte gifta sig med en katolsk kvinna krävde Rangers och många av hans lagkamrater (för att inte nämna supportrarna) att han bröt relationen. Situationen blev ohållbar, Sir Alex lämnade Rangers, gifte sig och svor att aldrig återvända, vilket finns skildrat i hans memoarer.
Numera är Rangers inte längre anti-katolskt, åtminstone officiellt, men det var bara några år sedan den senaste styrelsemedlemmen avslöjades med att på en privat fest sjunga den populära Rangerssången om hur man stod med fötterna i katolskt blod. Man har svårt att avhålla sig, det är lite som de SD-medlemmar vars övertramp då och då registreras. Det finns en officiell hållning och så finns de enskilda ägarnas och supportrars personliga övertygelse.
I 120 år stirrade de båda klubbarna varandra i ögonen, sjöng för full hals och sedan blinkade Rangers och stängde munnen. Eller munnen var fortfarande öppen, läpparna rörde sig till The Sash men det kom inte längre något ljud. Rivalitet dog för fyra år sedan, när Rangers med sitt väldiga urberg av skuld, främst ekonomisk, slutligen ställde in betalningarna och tvångsdegraderades.
Då försvann motståndet i ligan. Intresset hos publiken som på Henriks tid alltid fyllde ”Paradise” (det ligger granne med en kyrkogård) har sjunkit med nästan en nästan en tredjedel till 40 000 i snitt per ligamatch eftersom man i princip joggar hem varenda titel.
Det enda positiva är att man nyligen gick om Rangers i maratontabellen. Men Huns behöver inte vara så rädda att tappa ytterligare placeringar den närmaste tiden – de har ned till trean lite drygt 2300 poängs försprång.
Det går med andra ord inte att definiera Celtic utan att förklara fenomenet Rangers. När klubbarna sjunkit i UEFA:s ranking har man åtminstone haft Old Firm-matcherna som hållit liv i fotbollen och hatet. Och de två klubbarna lyckades så sent som för tio år upprätthålla en landskoefficient bland Europas sju, åtta bästa.
Utan Rangers är Celtic inte samma klubb. Dessutom är rollen som den irländska diasporans/flyktningarnas emblematiska landslag och kamporganisation inte längre lika självklar. Det var mycket lättare i ”the history” med en tydligare profil och ett sammanhang, en supporter- och klubbmiljö enklare att identifiera och kapitalisera.
Samtidigt som Celtic ville distansera sig från det mesta av det brittiska och engelska insåg man för 15- 20 år sedan att Celtic var alltför stora för Skottland, och alltför små för Europa. Då var ändå Celtic fortfarande en lika stor klubb - vad gällde allmän merchandise och tröjförsäljning som de stora engelska klubbarna Man United eller Liverpool.
Celtic ville skapa en brittisk liga och de största engelska klubbarna var försiktigt positiva medan de resterande tio, tolv klubbar som lever på att tillhöra EPL ekonomiskt, men inte lika hög grad poängmässigt, såg sina inkomster hotade och satte ned dubbarna.
Samma smått förvirrande hemlöshet präglar för övrigt numera hela Skottland som efter folkomröstningen är kvar i det olyckliga äktenskapet med resten av Storbritannien. Lite drygt 50 procent föredrog det de hade och kände sig trygga med istället för den osäkra men självständiga framtid de annars hade mött. De flesta Celticsupporters ville skiljas från drottningen men även många Celticsupporters röstade mot självständighet. För en gångs skull var färger och religion inte så himla entydiga.
Inte ens konflikten på Irland är sig lik. Belfast, Derry med flera städer börjar ta emot turister, behovet att identifiera sig med det irländska och med Celtic är inte längre lika akut. ”Sellick” betyder inte längre samma sak.
De halvtaskiga engelska mesklubbarnas stämpling tog hårt, ja närmast invalidiserade Celtic.
När jag var ordförande i Celtics supporterklubb här i Sverige hade jag kontakter med styrelsen som ville undersöka ifall man kunde skapa en gemensam global grönvit klubb- och supporterbas där bland annat Hammarby var tänkt att ingå. Det var en spännande idé som dock rann ut i illa dränerad sand, men visar att Celtic hade en strävan att ta sig ur den här relativa rävsaxen, som lilla labila Skottland utgör för en ambitiös före detta storklubb.
Idag kvalificerar sig Celtic i princip problemfritt till CL-kval men utan Rangers relativa framgångar i Europa är landskoefficienten så pass dålig att de tvingas möta lag som de borde besegra men inte längre förmår.
För utan tvekan, i augusti 2015 är Malmö FF ett bättre lag än Celtic. Dessutom är MFF en klubb som vet vart den är på väg men kanske, inom en kort framtid, kommer upptäcka hur svårt det är att vara en ambitiös storklubb i en fattig, ganska liten stad, i ett alltför litet land...
“We don't care what the animals say,
What the hell do we care,
For all we know,
Is that there's going to be a show,
And the Glasgow Celtic will be there.”
***
Idag för 88 år sen...
... gjorde den första europeiska cupturneringen, Mitropa Cup, avspark. Det officiella namnet var La Coupe de l'Europe Centrale, eller på dåtidens mest populära språk, tyska, Mitteleuropäischen Pokal. Första omgången: Hungária FC-Beogradski SK 4-2 [ publik: 4500], Rapid Wien-Hajduk Split 8-1 [35.000], Sparta Prag-Admira Wien 5-1 [10.000], Slavia Prag-Újpesti FC 4-0. Sparta Prag vann titeln, som tröst för det europeiska misslyckandet säsongen 2014-15…
Idag...
…är det fredag, sol, varmt och så lär det bli hela helgen: årets enda riktiga sommarhelg?
I morgon…
… möter MFF Gefle och en gång i tiden fanns inget värre än att förnedras där uppe i undre Norrland av en massa krumbenta exkluderade hockeyspelare. Nu skall det vara klasskillnad, precis som i Åtvidaberg för två veckor sedan. Det är ju i alla fall hemmaplan den här gången...
Dagens låt…
…är Dropkick Murphys version av “Fields Of Athenry”. Alla, verkligen alla, irländska band har spelat in den men det här är en av de bästa versionerna. Sjunga, dricka och vara lycklig är det centrala i Celtics supporterkultur, oavsett om laget ”win, loose or draw”…
