Friday I´m In Love - Baby, we were born to run!
Om att humlor kan flyga och att gubbar kan springa.
2022 var, rent socialt och sett till upplevelser, ett av de roligaste åren jag har upplevt. I brist på fotbollsmässig glädje (bortsett från cuptriumfen) fick man som MFF-are roa sig med lite annat och förströelserna var många i väntan på att en ny säsong skulle ge oss chansen att revanschera oss.
Jag fyllde femtio och min hustru fyllde fyrtiofem, vilket vi firade med två olika resor, dessutom hade vi bokat in en vårresa redan innan och slutligen kidnappade min son mig en dag i slutet på oktober och så bar det iväg igen så när året var slut summerades fyra resor, i tur och ordning till Gran Canaria, Paris, Mallorca och Liverpool.
Utöver dessa utflykter som var och en på sitt sätt var en njutning firades året furstligt, inte bara för att min hustru hade fixat en magnifik överraskningsfest för mig, utan också för att alla mina gamla årskamrater, med vilka jag fortfarande har god kontakt, också hade femtioårspartaj med jämna mellanrum och det bidrog givetvis till att göra året som helhet mycket speciellt och kul.
Allt roligt har dock ett slut och i januari 2023 kände jag att jag rent fysiskt var i ett skick som inte direkt matchade den positiva känslan jag hade i övrigt. Jag var totalt otränad och vägde i runda slängar trettio kilo för mycket och jag insåg att om jag skall ha en chans till femtio roliga år till fick det nog se till att hända något drastiskt.
Det blev en stegvis metamorfos som började med att jag slutade dricka alkohol. Från och med den tjugoandra januari 2023 har jag inte druckit en droppe och även om det de första månaderna var lite omständigt att informera kompisar och familj om att denne man som aldrig spottat i glaset nu var helnykterist så var det samtidigt extremt bekvämt och praktiskt.
Under våren började jag sedan successivt löpträna. I början var det en plåga, att släpa på trettio kilo extra är ingen lek, men någonstans hade jag bara bestämt mig för att det skulle gå. Jag skulle inte ge upp och jag skulle klara att nå en bra fysisk form utan att experimentera med dieter och annan kortsiktig hokuspokus. Med risk för att låta som Roland Andersson var det bara "hårt jubb" som gällde.
Det sundare livet och den envisa löpningen blev till vardag och när jag och min hustru firade semester på Mallis igen i oktober kändes det inte konstigt att springa en mil på strandpromenaden innan frukost eller att dricka alkoholfri öl eller mineralvatten till tapasen. Livet hade sakta formats efter nya vanor och jag trivdes som fisken i vattnet.
Samtidigt nalkades vintern och att springa i mörker, snålblåst och snöblandat regn är något annat än att jogga runt i vårvindar och sommarsol, jag behövde motivation för att inte falla tillbaka i gamla, dåliga vanor. Plötsligt uppenbarade sig lösningen, på Facebook, var annars?
Ungefär vid samma tid som MFF rodde hem sin tjugotredje SM-titel och jag satt på Stadion och njöt hade jag också gett mig själv en ruggig utmaning. I mitt Facebookflöde hade jag fått en reklampost för Copenhagen Marathon och av en ren ingivelse anmälde jag mig! För att verkligen göra det intressant lade jag ut det både på min insta och min Facebooksida och därmed var saken klar: Jag skulle springa mitt livs första maraton i maj 2024, det fanns ingen återvändo!
Jag skall inte plåga er med beskrivningar av mina många och långa löprundor under vintern över Lundaslätten och i Skrylleskogens backar, men med envishet och med nästan osannolik tur, då jag bortsett från en veckas covid över julen, fick vara helt skadefri och frisk byggde jag upp uthållighet och smärttålighet för att kunna stå ut med ett maratonlopp i någorlunda anständig fart.
Det finns en massa sätt att lura hjärnan att i sin tur lura kroppen att slita lite extra och för min del handlar det ofta om att hitta inspiration från någon annan och min främsta inspirationskälla under min strävsamma träning var vår egen kapten, Anders Christiansen. AC:s öde och fantastiska kamp för att komma tillbaka var min ledstjärna och sett till vad han gick igenom och åstadkom under vintern och våren, var mitt projekt rena barnleken.
Så kom dagen för AC:s comeback, en vecka innan jag själv skulle springa i vår kaptens egen By, Köpenhamn. En bättre boost än AC:s vackra inhopp hade jag inte kunnat få och nu, i helgen som gick, åkte jag och min egen fantastiska coach, livskamrat och hustru över på lördagen för att ladda inför söndagens lopp.
Efter en heldag med hygge, smörrebröd, pizza och annan kraftfull kolhydratsrik ladd-föda sov jag gott och kom upp pigg och förväntansfull till söndagens (stora) hotellfrukost.
Med fjärilar i magen och med nummerlappen fastnålad på min MFF-tröja knallade vi bort till startplatsen i skuggan av fiendeborgen Parken, men stämningen var fantastisk bland de femtontusen startande.
Min plan var att hålla ett hyggligt tempo de första tre milen (vilket var det längsta jag hade sprungit innan loppet) för att sedan stå ut de sista tolv kilometrarna utan att börja gå och det gick faktiskt över förväntan. Kanske var det på grund av omgivningen av härliga löpare eller på grund av någon form av endorfinpåslag, men faktum var att jag njöt större delen av loppet.
Loppet kantades av glada människor som hejade på och scener där det spelades musik och på våra nummerlappar stod våra namn tydligt så jag fick höra många "Go Pontus!" och tack vare min tröja även flera "Heja Malmö!", vilket såklart sporrade extra. Dessutom var det givetvis ren doping att få se min älskade fru stå och heja fram mig.
Efter tre trevliga mil, en riktigt kämpig dito och två underbara adrenalinstinna sista kilometrar störtade denna gamla femtioettåring i mål på klart anständiga fyra timmar och tjugonio minuter och den euforin och och lyckan jag kände där i målfållan är svår att beskriva. Det enklaste är väl att säga att jag trots ofattbar smärta i hela nederkroppen redan där bestämde mig för att springa fler maraton.
Vi vet att humlor kan flyga och nu vet jag att en trött överviktig farbror, med rätt motivation, kan kämpa bort sina överflödskilon och springa fyrtiotvåtusenetthundranittiofem meter. Jag har lärt mig mycket om mig själv på resans gång och några detaljer som har varit avgörande kan jag tacka Malmö FF för.
Som jag nämnde ovan, Anders Christiansens resa från förra årets kollaps till vårens comeback kan inspirera vem som helst till stordåd och mitt sista drag innan loppet var att se till att springa i den himmelsblå matchtröjan, då kan man ju inte vika ner sig. Det är ju faktiskt en ren omöjlighet.
Det är givetvis en klyscha att ingenting är omöjligt, men en sak som dock är helt sann är att en hel del grejer som är väldigt svåra faktiskt är möjliga för oss vanliga dödliga och om man känner att man vill prova något nytt i livet är det aldrig försent. Det är den här gubben ett levande bevis på.
Idag för ett år sedan publicerade Henrik Zackrisson den här listan. Mycket är sig likt, men det har en tillnyktrande effekt att se att vi där hade full pott efter sju matcher. Det har vi inte i år.
Veckans låt är given, här är The Boss med Born To Run!