Friday I'm in love: Dags att lyfta blicken
Om den svåra konsten att leva i ett här och ett nu.
Häromdagen hamnade jag i en diskussion med några av mina vänner kring detta om att leva i nuet. Vi pratade om detta att försöka vara fullständigt närvarande i det som sker här och nu. Om detta att ta in ögonblicket och på något sätt leva det fullt ut.
”Sicken jävla prettodiskussion!”, kanske en och annan tänker.
Men i mitt stilla sinne inbillar jag mig att det där är ett ämne som långt de flesta av oss någon gång gör sig en och annan reflektion kring. Jag menar: vi far, vi flänger, vi interagerar, vi delar med oss, vi chattar, messar, instagrammar och – vi som är lite äldre – till och med faxar… (Jag vet, det där var ett riktigt dåligt skämt…)
Lite tillspetsat skulle man kunna säga att vi numera är så upptagna av att dokumentera precis allt vi gör (eller ta del av andras motsvarande dokumentation) att vi liksom inte riktigt hinner med det som är själva essensen: nämligen upplevelsen och ögonblicket i sig.
Hur som: jag och mina vänner var alla ganska överens om att ett deltagande fokus på här och nu är det vi måste eftersträva. Men vi kunde samtidigt konstatera att det är en tämligen svår konst. Distraktionerna är många, och det är svårt att värja sig mot de enorma informationsflöden som omger oss och som pockar på ständig uppmärksamhet.
I grunden är det givetvis ett val vi själva gör. Man kan ju ignorera till exempel sin mobiltelefon i någon timme eller två utan att världen går under. Men ändå sitter vi där och fibblar med den i tid och otid. Det är som om vi är rädda för att missa något annat, kanske viktigare. Och då får själva ögonblicket, det där deltagande ”häret och nuet” stå tillbaka. Konsekvensen är ofrånkomlig och självklar: vi försöker vara på flera olika platser samtidigt, och vi försöker hålla igång flera samtal simultant. Vi tror därmed att vi är närvarande, men i själva verket är vi frånvarande.
Andra i min vänskapskrets brukar skratta åt mig när det här ämnet kommer på tal. De tycker att jag ”överdriver”. De tycker att jag är en ”bakåtsträvare” osv. osv. Och det kan de få göra. Jag bryr mig inte särskilt mycket om vad de tycker, för jag anser fortsatt att det är en viktig diskussion. Det finns något med homo digitalis som jag finner både skrämmande och deprimerande, och det kan jag inte bara lägga åt sidan så där utan vidare. Så jag tänker fortsätta tjata.
Men inte i dag. Inte här och nu. För idag är det fredag. Arbetsveckan är över. Jag har i princip precis kommit in genom dörren efter en två dagar lång konferens någonstans i Västergötland. Det är dags att släcka ner datorn och ställa mobilen på ljudlöst ett tag. Alternativt bara kasta den i sopnedkastet.
Det är dags att lyfta blicken, ta ett par djupa andetag och lyssna till vinden, stadens brus, kanske bara stillheten… Det är dags att känna efter. Och njuta. Kanske hälla upp ett glas vin. Röka en cigarett. Snacka länge och väl med sina barn. Sina vänner. Sin käresta.
Deltagande. Och med fullständig närvaro.
Så – mina vänner – det är fredag. Ta tillvara på ögonblicket. Skit i vad alla andra gör eller inte gör. Lyft blicken.
“Dressed up to the eyes
It's a wonderful surprise
To see your shoes and your spirits rise
Throwing out your frown
And just smiling at the sound
And as sleek as a shriek
Spinning round and round
Always take a big bite
It's such a gorgeous sight
To see you in the middle of the night
You can never get enough
Enough of this stuff
It's Friday
I'm in love”
