Friday I´m In Love - Empati med fienden?
Kan man ha medlidande med ärkerivalen, eller är skadeglädjen den enda sanna glädjen?
Få saker har gjort mig så glad som när Barcaanfallaren Pichi Alonso på Camp Nou i Barcelona 1986, med ett hattrick, utjämnade ett tremålsunderläge mot IFK Göteborg från Nya Ullevi och därmed tvingade fram straffar i Europacup-semifinalen det året.
I straffläggningen missade Roland Nilsson och Per-Edmund Mordt så att Blåvitt misslyckades med att upprepa Malmö FF:s bravad från 1979 och vi himmelsblå var fortfarande unika som svensk klubb att ha nått den finaste av klubblagsfinaler.
För den då 13-årige Pontus var det lika stort att Göteborg misslyckades som att MFF vann och blotta tanken på att "folkets lag", Änglarna i folkmun, skulle bli ännu mer populärt fick den Kroonska tonåringen att kräkas lite i munnen. Att de fick vinna förlorarnas UEFA-cup kunde jag stå ut med, men Götet i mästarnas Europacupfinal (idag Champions Leaguefinal), där gick gränsen.
Tyvärr blev det bara värre under 1990-talet. Även om IFK Göteborg aldrig nådde en CL-final, dominerade de 1990-talet i svensk fotboll, medan MFF sakta fick slagsida för att slutligen kapsejsa helt och slutligen degraderas till Superettan 1999. Under hela den här tiden då jag som tonåring och ung man formades som supporter blev Blåvitt den svurne fienden.
Idag, efter en lång tid av framgångsrika MFF-år är det IFK Göteborg som kränger med en så sakteliga allt mer tilltagande slagsida och på något sätt känns det som att ledningen i kamratföreningen endast är konsekventa i att lyckas välja fel lösningar på sina problem. Fortsätter det så här lär även detta gamla ärevördiga slagskepp kapsejsa.
Frågan är, kan jag känna empati och misskund för min livslånga ärkefiende i nöd? Har jag nått själslig mognad nog att må lite dåligt när jag ser vad de går igenom just nu?
Kanske. I alla fall känner jag sympati för supportrarna, för jag vet precis vad de går igenom just nu och för en förening med den typen av historia är det inte bara att laget har en kämpig svacka, det är tillika en identitetskris där man inte längre känner igen sig.
Och visst finns det saker med IFK Göteborg som är bra.
Till skillnad från hajpade 08-lag och plastmästare från Hisingen har man historiska meriter som går att ta på allvar. Man har ett imponerande galleri av före detta spelare som faktiskt även lyckades utomlands och i landslaget och i spetsen för den skaran finns Ärkeängeln Torbjörn Nilsson som är en av de finaste spelare och fotbollspersonligheter landet skådat.
Blåvitt spelar dessutom på gräs och trots många år av kräftgång återkommer publiken troget. Flera säsonger med Mikael Stahre och bleka spelartrupper till trots finns de där och stöttar som ett sorts kollektivt självskadebeteende. Det måste respekteras.Tillika skall vi aldrig glömma deras bragdmatch mot Halmstad 2004, vilken räddade SM-guldet till MFF.
I den andra vågskålen finns Schytts dansbandslåt "Heja Blåvitt", fusket kring Ihej, Janne Plånbok och Cellakovic, problemen med att inse att vi räknar rätt när det gäller seriesegrar och SM-guld och den evinnerligt bakåtsträvande fotbollen man plågar allsvenskan med. Hur länge skall orienteraren Håkan Mild få lov att sätta agendan i föreningen?
IFK Göteborg är en bedagad storhet som inte längre gör mig arg. Idag som medelålders man och supporter till Malmö FF, Sveriges bästa fotbollslag genom tiderna, har jag respekt för Blåvitts historia och jag skulle nog känna lite sorg och de trillade ut. Samtidigt är det laget jag helst vill slå och det lag som är vidrigast att förlora mot.
Går det ihop? Ja kanske. Vi behöver våra stora rivaler, vi behöver matcherna som andas historia och prestige och vi vill minnas när Hans Cavalli-Björkman och Gunnar Larsson var två ordförandegiganter i clinch på 1980-talet. Vi vill jämföra Bosse med Torbjörn och Bob med Svennis och utan allt detta skulle det nog bli tomt.
Med detta sagt, på måndag är det match och precis som Henrik Rydström nämnt är IFK Göteborg just nu ett sårat djur och därmed en farlig motståndare. År det något vi lärt oss av historien är att vi aldrig får underskatta vår ärkerival, hur på dekis de än ser ut att vara. Fullt fokus gäller!
Idag för tio år sedan slog vi Kalmar med 1-0 i en av de första matcherna under Rickard Norlings guldsäsong. Himmelrikets matchrapport berättar mer.
Veckans låt är med kanadensiske singer-songwritern Gordon Lightfoot och handlar om kapsejsningen av fartyget "Edmund Fitzgerald". På tal om haveri och Per-Edmund Mordt.