Friday I'm In Love: En halv musikspecial
Med lite fantasi går det att hitta fotboll överallt.
Så var det då över för den här gången, landslagsuppehållet. Praise the Lord. Men om man bortser från hur extremt olägligt det kom just den här gången, med endast tre omgångar kvar och landskamper som nog bara John Guidetti ville delta i, kan det inte vara sunt med en paus ibland? Jo, det kan man väl tycka. Man får tid att tänka på annat i livet. Men om tillräckligt mycket skada redan är skedd spelar det ingen större roll hur lite fotboll man än konsumerar under en viss tidsperiod, din första referenspunkt till allt du ser, hör och upplever kommer vara just fotboll. Tills dagen du tvingas lägga skorna på hyllan för gott.
Vissa människor anser du vara konstant offside i sina utsvävningar, medan andra visar upp en oerhörd spelförståelse gång på gång.
Musik är självklart inget undantag i detta sätt att tänka.
Om man ska vara defensiv kan man hävda att det i just detta fallet är fullt naturligt. Fotbollen rymmer trots allt alla världens känslor, och likaså musiken. Efter den tredje raka förlusten (som MFF:are kanske man borde hålla käft egentligen) är det lätt att relatera till textrader från valfri The Smiths-låt, och efter ett avancemang till Champions Leagues gruppspel kan man känna att all världens filmmusik komponerades med en frustande Jo Inge Berget i åtanke.
Kopplingsmöjligheterna är oändliga, så jag har bestämt mig för att skaffa en något tydligare infallsvinkel i ett försök att berättiga denna artikels existens. Det slog mig när jag lyssnade igenom mitt musikaliska bibliotek på Spotify, att det fanns en del lustiga kopplingar till något som förvisso inte är superaktuellt, men som åtminstone blir det igen om bara ett fåtal månader: Silly season. Visst går det att hitta vaga och uppenbara kopplingar i nästan alla låtar som berör det obskyra ämnet kärlek och förhållanden även här, men jag har ändå försökt sila fram några som träffar närmre målet än andra. Hoppas jag. Ni får ta den här texten för vad den är. Nu kör vi.
Jag vill ha dig
Du har just hört om det nya ryktet på forumet, och du har precis sett highlights-videon på Youtube. Det fåniga leendet har infunnit sig, och du stapplar knäsvag ut på gatan och ser världen med nya ögon. Var du än vänder dig ser du bekräftelse på att detta förhållandet kommer bli oerhört lyckligt och långvarigt. Du ignorerar tonerna från saxofonen som tycks förutspå en misslyckad utlåning till Superettan, och väntar istället på att en främling närsomhelst ska kliva fram och be dig att personligen hålla upp grinden för klubbens nya frälsare. Jag vill ha dig, namn på valfri värvning de senaste åren. I bästa fall lever ni lyckligt på varsin sida kortlinjen under ett par år, och i värsta fall är du en djurgårdare som just förförts av en Nahir Oyal-compilation bestående av karriärens alla tre mål.
Om man vänder på perspektivet vill man ju gärna att lovande spelare hos de allsvenska konkurrenterna ska känna för MFF såsom Bryan Adams känner inför sin förbjudna älskarinna. Förhoppningsvis är han inte lika osäker kring var han helst vill spela, men med en sådan uttalad passion kan vi nog få honom utan en alltför hög sign-on-bonus.
Osäkerhet
Rykten säger att Tokelo Rantie är klar gör Bournemouth, en klubb som nyligen gått upp i den engelska andradivisionen. Pengarna går nästan inte att säga emot, men snälla Bournemouth, hur mycket behöver ni honom egentligen? Vi vet ju alla att han kommer nöta bänk om han inte presterar första månaden, och då kommer ni bara köpa in en ny anfallare med era lockande sedelbuntar. Snälla, ta honom inte bara för att ni kan. Ni vet inte vad han betyder för mig. Maktförhållandet mellan utlandet och Allsvenskan går onekligen att likna vid maktförhållandet mellan Dolly Partons protagonist och Jolene med andedräkten doftandes av vår, och rösten mjuk som sommarregn. Det är en osjyst tävling som förloras gång på gång, och inte blir det lättare när typer som Hasan Cetinkaya pekar ut Turkiet som himmelriket för alla sina klienter.
Det är ju dock knappast bara supportrar som känner sig osäkra under sillytider. Som spelare med obefintlig speltid är det alltid en svår avvägning: Stanna och kämpa vidare, eller börja om på annat håll. Mina tankar går osökt till Fredrik Andersson, och den situationen han kanske står inför om tre år. Med en orubblig Johan Wiland framför sig kan han prestera hur bra på träning som helst och ändå bara få nöja sig med på sin höjd två allsvenska matcher per säsong. Kanske känner han sig då till slut så hopplös att han inte ser någon annan utväg än att ringa upp Åge Hareide mitt i natten och argumentera för att hans målvaktskollega egentligen är en riktigt slemmig jävel med ett eventuellt pågående drogmissbruk, och att det egentligen är han själv som borde få förtroendet? Det är en kul tanke om inte annat. "Tja Åge, jag ville bara säga det, att... I'm straight, and I want to take his place. Vi ses på träningen."
Uppbrott
Det är över, och tankarna flyger åt alla håll. Judas. Bosman. Lolo Chanko. Men det finns ju också andra typer av sortier. Som när Halsti lämnade. Visst såg man helst att han blev kvar för evigt, men kan man missunna en sådan trotjänare chansen att få casha in i USA för att sedan dra sig tillbaka? Det tycker inte jag i alla fall. Låt honom dansa nere i Washington, låt honom dansa till vår favoritlåt, vilken nu det må vara. Sen kan Ivo, Dardan och Jasmin få dansa nere på Hisingen de med. Dansa på.
Annat kan väl sägas om en del andra uppbrott i MFF-historien, men det kan få bli en annan gång. Vi avslutar positivt, det är ju ändå fredag!
Imorgon... är det lördag och match hemma mot Kalmar. Tre poäng är ett måste. Hört den förut?
Dagens låt... blev dagens låtar. Se ovan
För tio år sedan... föll MFF borta mot Gefle. Värre skulle det dock bli året efter...