Friday I´m in love: En lördag i Leeds med Pontus, Pawel och Chantel
Lars Dahlgren har Himmelrikets utsända träffat i stort sett på varenda resa han och vi har gjort i samband med Malmö FF:s matchande i Europa. Han skickade oss en härlig text när han såg två himmelsblå i Leeds.
Jag brukar resa till England en två, tre, fyra gånger om året för att tillfredsställa mina intressen musik, fotboll och öl.
En av mina musikaliska favoriter heter Chantel McGregor som jag sett tolv gånger på 11 olika ställen i England och Wales. Jag brukar se henne några gånger varje år men missade 2016 så det var hög tid nu. Mitt gamla favoritlag i England (förutom Hartlepool) är Leeds United, de vita eleganterna som efter ett antal år på dekis nu är på G igen, anförda av Pontus Jansson.
Det som styrde reseplaneringen denna gång var Chantels turnéplan. Ett gig i Derby på torsdagen och ett i Leeds på lördagen, snabb koll på spelschemat för Championship och – max flax! Leeds spelade hemma samma lördag. Flyg-, tåg-, konsert- och matchbiljetter bokades på nätet, hotell likaså.
På Luciadagen, onsdagen den 13/12 flög jag från Kastrup till Manchester och tågade direkt till Derby. Två nätter där, ett lysande gig med fröken McGregor på the Flower Pot, sedan vidare till Leeds där fredagen ägnades åt julklappshandel och i viss mån pubbesök.
Lördagen den 16/12 2017
Matchdag! Jag är ingen morgonmänniska och väckaren var satt så sent som möjligt men så att jag precis skulle hinna inta hotellfrukosten. Mitt hotell, the Met, var förvisso fyrstjärnigt men som många i England en bedagad skönhet.
Kom snabbt i tidsnöd, då engelsmännens sämsta gren är rörmokeri och det tog en stund innan jag lyckades locka fram några droppar varmvatten ur duschen. Jag hann trots detta få i mig lite ägg & bacon, bönor och toast. Klädde mig i varma kläder och promenerade 75 m bort till närmsta pub, the West Riding. Där fanns redan en hel del Leedssupportrar som värmde upp inför dagens match.
Jag fick i mig en pint Wainwright’s Golden och en pint Leeds Pale. Jag fick också veta att det gick skyttelbussar ut till arenan från en plats strax bakom järnvägsstationen, cirka fem minuters promenad bort.
Bussarna kostade £3 tur och retur efter en kvarts resa befann jag mig äntligen vid Elland Road, två timmar före avspark. Det första som mötte mig var en stor bild av Pontus Jansson på en av läktarna.
Elland Road med Pontus på bild
Jag begav mig direkt till shopen för att inhandla en Leeds-halsduk till mig själv, plus en i julklapp. Även där fanns en stor bild av Pontus.
Klubbshopen var knökafylld med folk men med tio kassor öppna gick det rätt smidigt ändå. Nästa punkt var att handla ett program, givetvis var Pontus Jansson på omslaget. Lyckades sedan tränga mig in på supporterpuben the Old Peacock mitt emot stadion. En pint Peacock 1919 Bitter, som jag ficka dricka utomhus för det var knappt ståplats därinne.
Törsten släckt, nu skulle hungern betvingas. Vid mitt enda tidigare besök på Elland Road, 2007, åt vi vad som mina medresenärer betecknade som tidernas äckligast hamburgare. Jag utmanade dock ödet och köpte ändå en hamburgare från en vagn intill Billy Bremner-statyn. Burgaren var ätbar, och styrkt till kropp och själ gick jag in genom de automatiska vändkorsen på East Stand.
Sektion L31, rad P, plats 80. Högt upp på nedre etage, precis vid mittlinjen. Perfekt plats för £25. Jag fick tolv punds rabatt för att jag var över 60 år!
Avspark på klassisk tid 15.00. Inmarschmusiken ”Leeds, Leeds, Leeds! (Marching on Together)” är en klassiker från 1972. 30 590 förväntansfulla åskådare var på plats. Pontus Jansson nr18 startade som väntat, och till min stora glädje startade även nr 22 Pawel Cibicki, för första gången.
Motståndare var grön-gula Norwich City, kanariefåglarna, vem kan hålla på ett sådant lag? Man hörde inte mycket av bortasupportrarna, men hemmafansen sjöng rätt friskt.
Lagen ställer upp för match
Spelkvalitén var inte den högsta, det var typisk Championship-fotboll med (för) högt tempo och tuffa tacklingar. Det var i alla fall en match mellan två lag som slogs om en kvalplats till Premier League. Norwich var nog mest spelskickligt med bättre passningsspel medan Leeds var betydligt starkare fysiskt.
Fattigt på målchanser till den 41:a minuten, då Leeds fick en frispark ute på högerkanten som Pawel Cibicki slog distinkt på Pontus Jansson skalle. 1-0 till Leeds, ett rent MFF-mål!
Andra halvlek såg ungefär likadan ut. Felix Wiedwald i Leeds mål fick arbeta hårt, men Leeds var farligast på fasta situationer. Pontus varnades givetvis i 69:e minuten och i 85:e minuten byttes Pawel ut till ganska rejäla applåder. Det blev mycket spännande på slutet med hårt tryck från Norwich och några farliga kontringar från Leeds, men 1-0 stod sig tiden ut.
Pontus Jansson var dominant och Pawel gjorde en bra insats som högerytter. Spanjoren Samuel Saiz var också bra i Leeds, i Norwich hittade jag ingen som stack ut. Det var en bra fotbollsupplevelse, betydligt bättre stämning på läktarna än på Old Trafford eller Emirates. Mina bänkgrannar tackade mig som Malmöbo för segern!
Mycket nöjd med matchutgången väntade nu en dryg halvtimmes köande för att komma med bussen tillbaka till centrum. Lite stressad var jag för nästa evenemang började redan klockan halv åtta. Naturligtvis körde bussen fel på vägen in! Nåja det gick, jag skyndade hem till the Met och bytte från matchkläder till konsertdito.
Nu skulle jag försöka få lite mat i magen och det var inte så lätt. Alla restauranger var fulla på grund av julfester. Till slut hittade jag i alla fall Buca di Pizza i en källare på Wellington Street där jag fick i mig en Hickory Pig Pizza och en Birra Mia. Helt OK.
En taxi tog mig ut till Brudenell Social Club, som har två olika konsertscener och några barer. De första jag träffade var Chantel själv, hennes mor Janet som sköter merchandize-försäljningen samt pappa Alan som roddar och kör bandets van. Jag har lärt känna dem alla genom åren.
Jag fick i mig ett par Shed Head APA medan förbandet Hoodoo Operators körde sitt set med halvtråkig singer/songwriter/bluesrock.
Det var 14:e gången jag såg Chantel, men jag blir lika överväldigad var gång! I början av karriären spelade hon mest covers (Zeppelin, Jethro Tull, Robin Trower) men numera kör hon enbart eget material. Hennes låtar är singer/songwriterlåtar och riffbaserad rock med en del långa instrumentalt ekvilibristiska nummer. Hon öppnade nu med tre akustiska nummer, bytte till elgitarr under tredje låten och gav sen järnet. Hon har en bra röst och är en enastående gitarrist. Ollie Goss på trummor och Colin Sutton på bas kompar ypperligt.
Efter konserten önskade jag Chantel och Janet en god jul och ringde efter en taxi för att ta mig tillbaka till hotellet. Väl framme beslöt jag mig slinka in på the West Riding en stund. Över en sista pint Leeds Pale tänkte jag tillbaka på en alldeles förträfflig decemberlördag i Leeds.
Dagen därpå gick resan vidare till Hartlepool men det är en annan historia.
Fotnot: Ett pund (£) motsvarar drygt 11 kronor.
***
Idag för 9 år sedan...
... blev en spelare klar för MFF, en spelare som kom att sätta stort avtryck och dessutom gjorde många matcher ihop med Pontus Jansson.
Idag...
... fyller Mats Olsson 69 år. Det finns få, om någon, svensk journalist som påverkat och influerat så många skrivande människor i Sverige. En gång i tiden och under väldigt många år var det han och bara han som faktiskt betydde något när det gällde sportjournalistik. Himmelriket skickar mängder med gratulationer till en person som vi beundrar.
Dagens låt...
... är Burn Your Anger med Chantel McGregor.
