Lagbanner
Friday I'm in love: En plats som inte finns någon annanstans

Friday I'm in love: En plats som inte finns någon annanstans

Om livet i skuggan och längtan efter bollen och den gröna mattan.

Jag saknar fotbollen. Eller, ja… åtminstone vissa delar av den. Jag menar inte Premier League, Bundesliga, Champions League och så vidare. Jag menar inte en elegant dribbling av Barcelonas Leo Messi, ett precist frisparksmål av Juventus Ronaldo eller en klinisk avslutning av Tottenhams Harry Kane. Jag saknar inte tv-sändningarna med Daniel Nannskog, Lasse Granqvist, Ola Wenström, Jonas Dahlquist, Niva, Strömberg, Dubbel-Anders eller vem det nu är som sitter och mästrar i tv-studion eller i något studiobås ute i Europa eller här på hemmaplan. Jag saknar inte bombastiska fotbollsvinjetter eller hypervass tv-grafik. Allt det där kan jag vara utan.

Den fotboll jag saknar handlar om något helt annat. Den handlar om gemenskapen, vännerna, försnacket, förväntan och anspänning, utlevelsen på läktaren, färgerna, sångerna, ramsorna, den råhjärtliga jargongen… Jag saknar det befriande jublet. Jag saknar strålkastarnas sken inne på arenan. Jag saknar den bländande gröna gräsmattan och dess välkomnande. Allt detta saknar jag.

Och jag saknar mina… Ja, vad skall jag kalla dem? Fotbollsvänner låter ynkligt och smått. Så egentligen vänner i det stora hela. Jag saknar deras bullrande skratt och kvicka, inte sällan, sylvassa repliker när diskussionerna böljar fram och tillbaka. Jag saknar deras resonemang kring startelvor, taktiska upplägg, enskilda spelare och truppens allmänna status. Jag saknar till och med deras eviga tjat om det undermåliga utbudet i kioskerna på Malmö Stadion. Om klubbstyrelsens sammansättning, föreningens kommunikationsstrategi eller om utseendet på säsongens nya matchställ för den delen.  

Jag saknar den obligatoriska cykelturen från Skolgatans Ölkafé till Malmö Stadion via de grönskande Pildammarna cirka timmen innan avspark. Jag saknar den sista ölen med tillhörande cigarett vid blåshålet under Roys Hörna cirka kvarten innan avspark. Den bullrande samhörigheten. Den uppskruvade stämningen. Alla bekanta nyllen. Alla dessa: ”Annars?” ”Läget?” ”Nu kör vi!” ”Japp, då var det dags!”.

Jag saknar det förlösande måljublet där folk rullar runt bland bänkraderna och liksom smälter samman i en hög som består av spontana kramar, armar, ben, ryggdunk, knutna nävar och allmän eufori. Jag saknar till och med den djupa frustration som sköljer över mig efter en förlust då jag snabbt skyndar hemåt för att sitta och tjura på balkongen (en timme eller så) med min rull-tobak och kanske en calvados eller två (det vill säga: medicin mot hastigt uppblommande vemod).

Allt detta kan säkert låta omoget och rent av patetiskt. I synnerhet i dessa oroliga tider då vi alla lever i virusets skugga och framtiden ter sig oviss och bitvis skrämmande: ”Fotboll, bah… Skaffa dig ett liv!”, liksom.

Men tro mig: jag har ett liv. Ett liv med en hyfsad grad av mening och innehåll. Jag uppskattar och värderar det jag har. Jag gör mitt bästa. Ibland blir det bra. Ibland inte. Det är glädje och det är sorg. Det är skratt och det är tårar. Det uppstår ibland missförstånd. Så som det förmodligen ser ut för de flesta av oss. Och jag inser att vi har viktiga frågor att förhålla oss till här och nu. Frågor som handlar om själva existensen, om hur vi lever våra liv, om framtiden, om hur vi skall få det hela att hänga samman och ta oss vidare. Und so weiter.  I virusets skugga.

Men för att försöka bena ut mitt svajiga resonemang: fotbollen betyder egentligen ingenting i dessa tider. Det är jag fullständigt varse.

Men samtidigt erbjuder fotbollen en plats som inte finns någon annanstans.

Och just den platsen saknar jag här och nu.

* * * * *
Och veckan låt får bli en hyllning till en av en allra största någonsin

Micke Möllermickael.moller@svenskafans.com2020-04-10 12:00:00
Author

Fler artiklar om Malmö FF