Friday I'm in Love: Ett höstminne
Den mörknar i Malmö. Dock inte över Stadion. Här är ett höstminne från Himmelriket.
Hösten är här, inte bara i kalendern utan även då man ser ut genom fönstret. Som människa kan jag ganska ofta bli lite sorgsen över att allting går så fort. Att sommaren som förr var en närmast ändlös resa nu, förutom några intensiva lediga veckor, mest är en parentes, beskådad genom ett av Region Skånes 70-talsfönster.
Eller rättare sagt; Så här hade jag nog resonerat om det inte vore för ett enkelt faktum: Jag bor i Malmö och här spelar Malmö FF.
Om jag skulle summera den senaste 5-årsperioden så skulle åtminstone hälften av mina mest minnesvärda ögonblick vara tillverkade av Malmö FF under en mörk hösthimmel. Matcherna gäller mer, spelarna plockar fram ytterligare någon liten procent i förhållande till våren och sommarens bataljer. Dessutom, själva inramningen med en ljus, rytande stadion i den svartbruna natten gör att man på många sätt känner att man befinner sig i världens mitt. Allra bäst är det när den totala förvåningen kommer över en. När det man trodde var en omöjlighet (ett sent ledningsmål tillexempel) faktiskt händer.
Som så mycket annat kan guldet 2016 ses som en självklarhet. Men vid närmare titt i backspegeln var det verkligen inte så. Inför vår match med Elfsborg hemma, den 23 september, låg vi fem poäng efter Norrköping. Förvisso med en match mindre spelad, men med vårens utropstecken Anders Christiansen och Vidar Örn Kjartansson båda borta. Den förste avtängd, den andra såld till Israel. Vi spelade dagen efter Norrköping hela den våren och det talades mycket om den press våra spelare hamnade i efter en Peking vinst. Det syntes på planen. Som matchen utvecklades var det inte bara tabellsituationen som gjorde att man började bli pessimistisk. Vi såg inte alls ut som något guldjagande lag. Elfsborg stängde effektivt ner vårt spel och nyss fyllda 19-åringen Simon Olsson såg ut som Sergio Busquets på mittplan, elegant styrande spelet. Vi däremot såg ut som ett lag som inte alls visste hur vi skulle spela fotboll. Långa bollar på Jo Inge Berget. Som när han vann nickduellerna inte fick någon direkt hjälp av de ännu osynkade anfallsparet Markus Rosenberg och Alexander Jeremejeff.
Tempot var lågt. Publiken först otålig och sedan allt mer apatisk. Norrköping var nu fyra poäng framför oss och med det spel vi visade kunde man knappast se någon ljusning. Alexander Jeremejeff missade ett friläge, Behrang Safari offrade sig och kunde med en täckning på hockeymanér åtminstone avvärja ett gulsvart ledningsmål. Men annars var det långt mellan händelserna. Tiden gick. Matchuret ställde sig på 70. Fem minuter senare (kändes det som i alla fall) stod det på 90. En depressiv filt föll alltmer över mig där jag satt i kvällen. Vad skulle man nu göra med sin höst?
Så hände det. Miraklet. Efter en frispark på vänsterkanten fick Anton Tinnerholm tag på bollen till höger. Han drev förbi en elfsborgare och fick en bollen till Erdal Rakip. Som gjorde som han ofta gjort. Började dribbla. Mot två man. Jag hann sucka till innan jag såg att han lyckades, såg hur han tog en extra touch inåt planen och slog in bollen med vänstern i bortre stolpen. Magiskt.
Här nedan har vi klippet som återskapar känslan den septemberkvällen. Jag hoppas på många liknande även under hösten 2018.
https://www.youtube.com/watch?v=AxZHRt0lSmY
Imorgon för 14 år sedan...
spelade Malmö bortamatch mot guldkonkurrenterna Halmstad BK. Efter två mål av en ung Halmstadsspelare kallad Markus Rosenberg lyckades Malmö komma tillbaka till 2-2. En helt avgörande insats för guldet. Här är himmelrikets matchrapport: https://www.svenskafans.com/fotboll/mff/20193.aspx
Framåt Malmö!
