Friday I´m In Love - Fokus och Focus
Veckorna rullar på och IFK Norrköping leder allsvenskan med en marginal som hade gjort en dopingstinn Lance Armstrong stolt. MFF har åtminstone åter hamnat i rätt del av den följande klungan.
Det är inte utan att det känns lite tröstlöst. det där avståndet som vi med några minuters marginal och ett östgötskt stolpe-in-skott misslyckades med att knapra in på och när vi väl vinner igen vinner såklart Peking också.
Samtidigt kan jag inte låta bli att känna ett litet spirande hopp när jag ser hur Anders Christiansen nu inte längre är den enda spelaren i MFF på sin matchavgörande nivå. Ola Toivonen har kommit igång.
Det såg lovande ut mot Norrköping, men igår mot Östersund var han rent dominant och kan Jon Dahl bara lyckas matcha dessa båda herrar tillsammans på ett bra sätt (vilket vi redan ser fina tendenser till) kommer MFF precis som igår förflytta vikten från det baktunga elände vi sett tidigare, till en framåtlutad offensiv maskin.
Det behövs för min sinnesro. Jag har två nära vänner som håller på Hammarby respektive IFK Göteborg och fast de lagen lyckligtvis har startat ännu sämre i år än MFF och konsekvent hamnar bakom oss år efter år, är det irriterande att höra deras bjäbb om att "MFF med sin ekonomi borde kunna jogga hem allsvenskan varje år".
Inget fel i det egentligen, efter förlusten mot Elfsborg förra söndagen skrev jag själv en krönika på samma tema, men när det kommer från supportrar till Zuper-Zponsorns gröna hybrisgäng som aldrig vinner, eller ärkerivalens blåvita töcken av drömmar från 1980-talet, känns det bara vämjeligt.
Så det gäller verkligen att Malmö FF fortsätter att vinna nu och skiter i tabellen. Jag vill se ett tjurigt, envist pressande, kreativt MFF med AC och Ola som härförare som bara tvingar ner motståndet på knä. En efter en.
Ett MFF med ett koncentrerat fokus på endast kommande match och inget annat. Ett MFF som åter har seger som sitt naturliga habitat.
På tal om fokus har jag och de två nämnda vännerna, den blåvite och den gröne, små projekt ibland där vi gör olika musiklistor som vi sedan publicerar på facebook och debatterar minst lika engagerat som när det gäller våra fotbollslag. Just nu är vi mitt inne i en som heter "Topp 10 låtar från mitt födelseår", vilket i mitt och den gröne filurens fall är 1972.
Igår frestade min Bajenvän mina trumhinnor med ett nederländskt symfoniskt rockband vid namn Focus, som intog hans listas sjundeplats. Ett sju minuters instrumentalt frijazzande i tidig 70-talsstil visade att det faktiskt finns saker som är ännu jobbigare än att höra fria fantasier om hur fantastiskt bra Bajens trupp är i år. Skönt att man kan få perspektiv på saker trots allt.
Själv tillhör jag den lilla exklusiva skaran svenskar som har fastnat för country så jag har goda förhoppningar om att kunna ge igen med lite fioler, steelguitars och mandoliner inom kort.
För MFF:s del hoppas jag som sagt innerligt att vi klarar att fokusera på matcherna och helt släpper tabellen ett tag. Kan vi bara göra jobbet så kan det hända saker på sikt och det är det vi får ställa vårt hopp till.
Idag på dagens datum fast olika år föddes David Hasselhoff, Regina Lund och Anders "Taco" Svensson. Tänk om de hade firat ihop, åh vilket party!
Veckans låt blir inte något från Focus utan det är i stället en magnifik Elvislåt vars titel får symbolisera det lilla hopp som ännu finns kvar om MFF:s chanser.