Friday I'm in love: Alla är vi supportrar
I går var det torsdag och då brukar man ju alltid "throwbacka", som det kallas. Men jag tog tillfället i akt och körde mina egna regler. Det är ju ändå fredag. För mitt liv som MFF-supporter, blev trots allt lite annorlunda. Från klacken till pressläktaren.
2002. MFF tog emot Halmstads BK på Malmö stadion. Jag, far och syster var på plats. Tidigare hade bara farsan och systern varit på MFF:s matcher, inte jag. Varför, kan man ju undra? Jag föddes inte ljusblå. Trots att det smärtar - att säga det själv. För att vara lite mer ärlig, så HATADE jag fotboll, när jag var en liten grabb. Föräldrarna släpade med mig och kompisen till fotbollsträningarna. Men jag ville inte.
2002. Jag minns det som en solig kväll. Jag var förväntansfull. Jag skulle få se min första riktiga fotbollsmatch. Jag minns att MFF vann och att laget vann min kärlek.
Jag hann knappt bli sittplatssupporter, innan jag skulle bli ståplatssupporter.
- Pappa, vi måste stå där borta nästa match, sade jag.
- Vi får vänta lite, svarade pappa. Han tyckte jag var för ung och kortvuxen, redan på den tiden, vilket skulle kunna skapa problem.
Men problem går alltid att lösa. Vi åkte reguljärt till stadion för att titta på MFF, inte bara titta, utan givetvis heja fram laget också. Farsan tog med sig en läskback som jag stod på. Det var då man blev en i gänget. Man var som en stor familj. En del av klacken. Jag mös.
Det tog inte lång tid innan morsan också började hänga med. Eller ja, mor och far skiljdes åt och då fick morsan rädda upp mitt MFF-intresse, de gångerna jag bodde hos henne. Hon var väl till en början inte jätteintresserad, men hon hade ju en gång i tiden hållit på med friidrott på gamla stadion och trivdes bra där. I dag är hennes intresse för Malmö FF relativt stort.
Jag blev äldre och började sedan gå med kompisarna på matcherna, tills den dagen jag nyss börjat gymnasiet. Då förändrades en hel värld för mig. Något som jag aldrig kunde ha förväntat mig som 8-åring på gamla stadion.
Jag läste media på gymnasiet och skulle göra en intervju till ett skolarbete. Första tanken var: en spelare i Malmö FF, såklart! 16 bast och hade aldrig gjort en intervju förut. Jo, kanske som praktikantelev på den lokala dagstidningen.
MFF hade nyss tränat klart och jag stod förberedd med block, penna och inspelningsmaterial. Mina idoler, befann sig inom väggen bredvid. Någon kom ut, med bara en handduk runt sig:
- Du, tjena! Jag kommer om tio minuter, ska bara duscha först. Det var inte den spelaren som jag hade tänkt intervjua, egentligen. Men det var en av mina större idoler, så vad gjorde det för något?
Spelaren var ingen mindre än Guillermo Molins. Det var stort.
När materialet var klart och jag efter lovet var tillbaka i skolan, kände jag att jag ville göra mer. Jag var inte klar med de där intervjuerna. En blogg skulle startas. En MFF-blogg. En hel natt satt jag uppe för att bygga upp hemsida, header, bloggnamn och så vidare. Bloggen skulle heta Mr. Bluewriting. Varför? Jo, för att det var coolt. Jag var en Mr. som skrev om ett blått lag.
Efter att jag tröttnat på att blogga ensam, hände det andra saker. Malmö FF kontaktade mig och jag fick en skjuts in i föreningen med Peter Åhlander och Martin Östling i spetsen. Jag var en supporter, som arbetade för Malmö Fotbollförening. Det var det största som kunde hända. Det levererades material till matchprogrammet Avspark, MFFtv samt hemsidan. Som jag menade, drömmen var nådd.
Från att sjunga för full patte på norra, till att skriva texter om laget i hjärtat, blev en stor omställning för mig. Men positiv på alla sätt och vis. Visst kan jag i dag sitta och njuta av skönsången på stadion, men alltid är jag opartisk, då jag även skriver om andra lag i Allsvenskan. Det är mitt yrke och det måste jag, du och alla andra respektera.
Kanske ett litet plottrigt inlägg, men väl så viktigt. Att ni ska få ett intryck från ett mycket ovanligt supporterperspektiv. Jag tror det är viktigt för alla er där ute. Att definationen supporter inte bara är den som står och vrålar i klacken. Det kan vara den som köper "merch" i vår supportershop, sitter ned på matcherna, är medlem i klubben, är anställd inom föreningen och så vidare.
Alla är vi supportrar.
---
För att redaktörerna tvingade mig att skriva den här texten, så bojkottar jag ”En gång MFF – Alltid MFF” i morgon (lördag). Okej, så är det väl inte riktigt. Så vi syns nästa lördag istället, då jag befinner mig i italienska Florens. Spelaren som då står i centrum, var bara hos oss under en säsong. Men gjorde ändå ett avtryck. Klura på den.
---
För ett par dagar sedan, 7 april, för att vara exakt, blev ”Yoshi” 25 år. Sana och Adu var på plats, för att gratulera och äta tårta.
I går bröts vår serieledarsvit. 598 dagar. Redan nu laddar vi om för att slå 598 dagar.
På söndag är det Sveriges El Clasico. Ja, inte MFF-AIK eller GBG-AIK i alla fall. Jag snackar IFK Göteborg - Malmö FF.
Dagens låt "Ta mig hem". En låt som bara under en kort period visade sitt fantastikum. Tycker den ska plockas fram igen. Den sprider ju trots allt lite supportervibbar.
