Friday I'm in Love - Halvtomt eller halvfullt?
Förlusten mot Sparta Prag utlöste en våg av indignation i MFF-leden, men är allt verkligen så hemskt?
Det svänger snabbt i fotbollsbranschen och inte minst bland supportrar är fallen mellan högsta toppen och djupaste botten nästan komiskt snabba.
Den gångna veckans pendling från eufori och hyllningar efter bragden i Thessaloniki, till depression och sågningar efter förlusten på Stadion mot Sparta är ett ovanligt tydligt exempel.
Jag ha inga problem med att man rycks med i stunden, det gör jag själv, och att vi inte fick in en hundraprocentig fullträff mot Sparta är också tydligt, men att därifrån ta heder och ära av både spelare och tränare som egentligen har levererat nästan allt vi kan vinna så här långt blir lite barnsligt.
Henrik Rydström med stab och spelartrupp har sedan han tillträdde tagit ett SM-guld av ett möjligt, ett Cup-guld av två möjliga och tagit oss till ett Europa-gruppspel av ett möjligt (i skrivande stund oklart om det blir CL eller EL). Dessutom leder vi serien stort och ångar på mot ännu ett SM-guld.
Att vi MFF-supportrar skall ha höga krav är givet vår historia en självklarhet. MFF är Sveriges (överlägset) bästa fotbollslag genom tiderna, vi har varit i Europacupfinal 1979 och vi har slagit ut ett Inter späckat med tyska landslagsstjärnor på San Siro 1989. Vi har tagit oss in i Champions League tre gånger sedan 2014 och tagit oss till slutspel i Europa League två gånger sedan 2018. Som sagt, att ha höga krav och förväntningar är rimligt.
Mindre rimligt är att tro att vi i varje match skall vara bättre än välskötta lag med mycket mer pengar än oss från bättre ligor än allsvenskan. Det är inte så att vi är favoriter mot ett lag som PAOK, det är faktiskt så att med objektiva glasögon är det en skräll och en bragd att Malmö FF slår ut dem.
Samma sak gäller givetvis i ännu högre grad Sparta Prag, som ganska uppenbart är ett bättre lag än PAOK och som dessutom har hunnit komma igång med sin säsong, där de för övrigt har öppnat urstarkt med fyra raka vinster. Att vi, enligt någon sorts naturlag för att vi är Malmö FF, skall slå ut ett sådant lag är inte särskilt verklighetsförankrat.
Vi kan givetvis göra det, t o m nu med 0-2 mot oss och brant uppförsbacke, men då skall å andra sidan precis allting stämma och vi skall överträffa oss själva samtidigt som Prag inte spelar sin bästa fotboll. De dagarna då precis allt fungerar kommer då och då, men det är inget man kan ta för givet.
Det gäller inte bara fotboll utan faktiskt även i livet i stort, att man som en vuxen människa kan hantera motgångar utan att lägga sig ner på marken och skrika, spotta och fräsa.
Det går att vara upprörd och besviken under och precis efter matchen, men ändå komma till sans och inse att motståndaren helt enkelt är lite bättre än oss och att vi faktiskt kan förlora matcher då och då utan att allt är värdelöst i föreningen.
Detta är givetvis självklarheter för de flesta och det finns många som inte ständigt ser glaset som ständigt halvtomt, men efter allt envist gnällande man har tvingats scrolla förbi sedan i onsdags kände jag mig föranledd att skriva denna texten. Vi får hoppas och anta att de som kvider mest inte var födda 1999, för den motgången hade de aldrig kunnat hantera.
Nåja, till er hjältar som skaffat biljett till returen i Prag säger jag bara, så länge vi fortsätter att stötta vårt lag och ser till att optimism och realism knuffar bort pessimismen till skamvrån, så har vi en trupp inklusive tränarna som mycket väl kan skrälla. Slaget är inte förlorat, även om det ser mörkt ut. Fast natten är svart är alltid himmelen blå.
Och ja, glaset är alltid åtminstone halvfullt för oss MFF:are. Glöm aldrig det.
Idag för tio år sedan publicerade Himmelrikets eminente fotograf, Peter Lind, den här bildspecialen men bl a en sur blivande förbundskapten och en Filip Helander som gjorde sitt första allsvenska mål.
Veckans låt är en uppmaning till alla som hänger läpp och kastar in handuken eller kastar yxan i sjön. Här är Don´t Give Up med fine Peter Gabriel och underbara Kate Bush.