Friday I´m In Love - Himmelsblå Don Quijote?
Gustav Forsblad filosoferar kring MFF:s förhållningssätt till Tele2:s plastmatta och efterlyser konstruktivitet i stället för att slåss mot väderkvarnar.
Tro mig, jag ogillar när fotboll spelas på plast. Tanken på att så många lag springer omkring på plastgranulat trots all kunskap om hur hårresande skadligt det är för miljön med mikroplaster gör mig heligt förbannad. Att spelet blir annorlunda och hämmar vissa lag är en beklaglig biverkning och det är i det resonemanget jag vill dröja. För någonstans inom mig gror en kall insikt, den att alla vi kring vårt Malmö FF bidrar till att det går åt skogen på plasten på Tele2 gång på gång.
MFF-familjen är en återkommande beskrivning av alla kring föreningen, från spelare och andra anställda till supportrar av olika slag och grad av engagemang. Vi försöker enas kring kärnan i vårt gemensamma intresse, nämligen lagets väl och ve, att vinna matcher och känna den stolthet och glädje det innebär. Skillnaden mellan att njuta av Sportnytts referat av en himmelsblå seger och att desperat släcka ner alla media och hänge sig åt förträngning efter en förlust, kanske i den trösterika repetitionen av en gammal vana, som att läsa ett favoritkapitel av Härskarringen, kan möjligtvis beskriva vilken inverkan fotbollen har på oss.
Så var det där med Tele2, den gudsförgätna skuggdalen har i alla fall hållit igång min konsumtion av min snuttefilt Tolkien på en jämn nivå många år nu, alltför många. Jag tror emellertid att det finns en lösning, och det är där vi supportrar kommer in. Jag är lärare och mitt yrke jobbar jag inte bara nära eleverna utan även vårdnadshavarna, syskonen och kompisarna, alltså hela familjen i en vid mening. Det är tydligt att varje familj har sin kultur, den kan vara funktionell eller dysfunktionell. Denna kultur manifesteras i hur eleven tacklar utmaningar på en daglig basis.
För att den här analogin inte ska vara alltför vag kan vi kalla eleven för laget, som förväntas prestera. Familjen och vännerna motsvarar tränaren, föreningen och supportrarna som sätter kulturen. Jag ska inte använda mig av något detaljerat exempel ur min yrkeserfarenhet, det vore att bryta mot den sekretess jag är belagd med men tro mig, jag har sett många fall av låsningar hos elever som är direkt sprungna ur hemmets attityder. Jag har, lyckligtvis, sett ännu fler exempel på konstruktiva tankemönster som också kan spåras direkt till en främjande miljö hemma. Så är vi himmelsblå ett fantastiskt exempel på kulturbärare som hjälper laget att uppnå det svåra, det som för andra kan verka ouppnåeligt, som att sparka in dörren till Champions league och understödja en vinnaranda som gör Malmö FF till regelbundna SM-vinnare sedan 1944. Tyvärr har vi också skrudat oss i en solkig mantel av självömkan när vi kontinuerligt beklagar oss över plastens inverkan på våra chanser att dominera mera.
Tillbaka till skolan, jag tar mig själv som exempel, den här gången som förälder. Ponera att jag tycker att kursplanen är obegriplig och snårig och jag bara inte kan förstå hur mitt barn inte får högsta betyg, hen som är så duktig. Hur ska jag då stötta mitt barn? Ska jag likt Don Quijote kasta mig upp på Rosinante och anfalla väderkvarnen, dömd att misslyckas eller ska jag hjälpa mitt barn att hitta en väg framåt genom att bidra med en accepterande hållning; kursplanen ser ut så här, vår uppgift är att närma oss den med lika delar ödmjukhet och beslutsamhet. Att spä på barnets besvikelse över att inte uppnå lärarens uppsatta mål fullt ut stärker sällan barnet.
Ja, ni ser nog vart jag är på väg. Plasten är här, vi kan hoppas att framsynta politiker, med kloka väljares stöd stramar upp regelverket, men i skrivande stund får vi leva med detta ofog. Det är dags för oss i MFF-familjen att ta av den sorgliga manteln, kliva ner från hästryggen och låta väderkvarnarna vara. Kulturen vi sätter kring “plastaskiten” är inte konstruktiv. Vår omvittnade vinnarkultur är stark, låt istället den lyfta oss över denna Södermalms-surdeg och landa på Tele2 som örnar nästa gång.
På tal om djur, nu har Zlatan börjat skriva nästa kapitel i berättelsen om sig själv. I reklamen är han den där lejonet han har twittrat om då och då. Han känner sig gammal, säger han i en intervju, men ikläder sig då lejonkostymen och springer ikapp med ett lite mindre lejon, arvtagaren Dejan Kulusevski. Jisses. Tolkien är min snuttefilt, det här är på en helt annan nivå.
Idag för 81 år sedan, den 15 oktober 1940 hade Charlie Chaplins Diktatorn (The Great Dictator) premiär. Bakom den geniala humorn vibrerar en både ömsint och kraftfull protest mot krig och antisemitism.
Veckans låt blir från den tiden rockstjärnor kunde sjunga på riktigt. Och såg ut som stjärnor.