Friday I'm in love: Inför Camp Cepelinas
En förförisk röst viskade i mitt öra och jag kunde inte stå emot. Därför: Vilnius, här kommer tanten!
Ett mail till redaktionen för denna sida öppnade pärleporten rakt in i Himmelriket för mig för snart ett år sedan. Mailet blev till gästkrönikan ”500 till en fotbollstant”, där jag avkrävde herrarna Zackrisson och Kruuse tantvinkling i rapporteringen från Camp Knödel, och efter det var jag plötsligt skribent på riktigt.
Att bli en del av Himmelrikets redaktion kändes stort och var precis så där härligt utmanande som det är att kliva in i något helt okänt. Ni vet, känslan av att i vissa stunder vara tryggt förvissad om sin egen förmåga och dessemellan drabbas av en förlamande känsla och säga till sig själv;
- Hur f*n kunde du vara så dum att du gav dig in i detta, du fattar väl att du kommer att bli avslöjad som en stor bluff!
Ett tillstånd lika hemskt som härligt.
Och nu är det dags för en ny camp. ”Det börjar dra ihop sig för att få iväg folk från redaktionen till Vilnius”, skrev redaktören nyligen i ett mail. I samma ögonblick som jag lade fingrarna på tangenterna för att önska de som skulle åka lycka till – och be dem komma ihåg tantvinklingen som det ju inte blev så mycket bevänt med i Salzburg – kom det en liten röd typ med svans och bockfötter och parkerade sig på min axel.
Hans röst var förföriskt len när han viskade i mitt öra,
- Tänk vad kul det skulle vara att få åka på camp!
- Mm skitkul.
- Erkänn att du vill åka.
- Visst, men hallå, du fattar väl att jag inte kan anmäla mig som frivillig, det skulle vara rena självmordet, väste jag tillbaka. Jag har varken erfarenhet eller kunskap för ett sådant uppdrag!
- Ja men ändå, lismade den lille röde, medge att det hade varit roligt!
- Såklart hade det varit roligt, men håll nu käften så jag kan svara på mailet!
Å så skrev jag; ”Tja… som PRAO-elev i så fall. Gärna faktiskt.”
I samma stund som jag klickade på skickaknappen ångrade jag mig.
Till min stora lättnad kom inget svar från redaktionen. Kanske kom mailet aldrig fram, tänkte jag och andades ut. Lovade mig själv att aldrig mer utsätta mig själv för sådana idiotier. Jag, tant och femtio plus, var för klok och förnuftig för att kasta mig ut i det okända!
Två dagar senare kom dock ett svar från redaktör Lind där han förklarade att någon PRAO-plats dessvärre inte var aktuell. Skönt tänkte jag. Lättnaden varade dock bara den tiondels sekund det tog att flytta blicken och läsa nästa mening; ”Men vi planerar däremot att skicka dig som ordinarie till Vilnius!”
Hjälp!
Jag såg omedelbart bilden av mig själv genomlidandes strapatser och umbäranden, ätandes konstig mat, drickandes konstigt öl, försöka bemästra strejkande teknik, leta kyrkor, får och annat som jag förstått ingår i uppdraget som utrikeskorrespondent för Himmelriket. Och så förstås bevaka spelarhotell och presskonferenser, fixa intervjuer, ta trevliga bilder, se matchen och skriva informativa och underhållande texter om alltsammans åt alla förväntansfulla läsare.
- Nu fick du väl så du teg? hånlog den lille röde på min axel.
Ja nog fick jag alltid, men inte så jag teg. Jag fick däremot så att det räcker till en ny runda i karusellen som far fram mellan trygg förvissning och skräcken att avslöjas som en bluff. Hemskt, men ack så härligt!
Det har varit dagar av vånda sedan dess. Han den lille röde med svans och bockfötter fnissar skadeglatt.
- Upp till bevis nu tanten lilla!
- Vänta du bara, snäser jag och sopar iväg honom från axeln, vänta du bara!
Ett litet ljus i mörkret är att jag i alla fall inte behöver åka ensam. Stackars John Börén blev utsedd att vara den som står för erfarenhet och kunskap på resan, fungera som någon slags PRAO-handledare med andra ord. Börén är visst pedagog i det civila så det ska nog gå bra.
Innan planet lyfter på söndag ska jag ha hunnit läsa på om staden Vilnius, laget Zalgiris och säkert en massa värdelöst vetande som kan vara av intresse att rapportera om, vid sidan av det rent sportsliga. Väl på plats ska jag självklart också försöka kompensera för Camp Knödels tillkortakommanden avseende tantvinklingen, skam vore det väl annars. I övrigt delegerar jag med varm hand det tunga ansvaret till Börén.
Det rent sportsliga ja… Med ledning av hur det sett ut för di blåe hittills finns ju risk att underhållningsvärdet i rapporteringen inte blir så högt i det avseendet, men jag väljer att se det som en utmaning. Oavsett laguttagning, prestationer och resultat är ambitionen att göra Camp Cepelinas till en positiv upplevelse för alla inblandade!
Persiusti Malmas! (Framåt Malmö, för er som inte kan Litauiska)
I dag…
… är det två dagar kvar till avresan till Litauen.
I lördags…
… såg jag Jaques Werup sittande på en av de blå bänkarna utanför gamla stadion. Mannen som 1981 skrev den snudd på bevingade frasen ”Adu, gå po match i en sån rockajävul”.
Nu, fyrtiofyra böcker senare, medan supportrarna strömmade mot Swedbank, satt han där och såg lite ensam och sådär werupskt melankolisk ut. Han fyllde sjuttio i början av året och Sydsvenskan gjorde ett läsvärt porträtt av honom under en promenad genom Malmö.
Många minnen och anekdoter berättas, som den om när Jimi Hendrix hade en spelning i Malmö.
Veckans låt blir därför Hendrix’ Purple Haze från -67.
