Lagbanner
Friday I´m In Love - Jag mötte Lassie

Friday I´m In Love - Jag mötte Lassie

Möten med med sina idoler kan vara häftiga, nervösa och ibland chockartade. Här kommer några minnen från en femtioårig man som fortfarande blir lite starstruck i närheten av MFF-spelare.

Inför matchen mot Sirius i lördags satt jag och förberedde min artikel "Fem Snabba" i Eleda Stadions mediacenter och som den lilla kommunikationshub det är, mitt i landets finaste arena, ränner det både journalister, spelare, sportchefer, tränare och annat löst folk där för jämnan.

Det gör en lite avtrubbad, även om jag tyckte det var en riktigt häftig mittbackskoncentration där i lördags, när Olof Persson, Pontus Jansson, Rasmus Bengtsson och Philip Helander var samlade i samma rum, Det hade bara fattats att Patrik Andersson och Kent Jönsson också hade valsat in.

Som barn var det långt ifrån avtrubbat och mitt första riktiga möte med riktiga MFF-spelare var när MFF 1985 skulle möta Lunds BK i cupen i min hemstad Lund. Denne tolvåring var på plats på Klostergårdens IP i god tid innan MFF:s spelarbuss rullade in och när spelarna väl steg ut var jag först i kön av autografjägare, lika nervös och knäsvag som lycklig.

De som gjorde störst intryck på mig var Janne Möller med sina grytlocksnävar och lugna utstrålning, men framför allt Lasse Larsson som inte bara var vår store anfallsstjärna utan också en mycket snäll och ödmjuk kille som med stort tålamod stod kvar både före och efter match och skrev autografer och svarade på frågor från oss småpågar. Frid över hans minne.

Något år senare, jag var fortfarande i yngre tonåren, satt jag på Stadions södra läktare (vi hade årskort i mitten på övre etage) och ett par minuter in i matchen kom en för tillfället skadad Mats Magnusson insläntrandes och satte sig på raden framför oss. Jag minns inte mycket av matchen, då Masse var min största idol alla kategorier, så jag satt mest och glodde på honom i nittio minuter, fullständigt starstruck.

Som Lundabo var det oundvikligt att man ibland stötte på Martin Dahlin och från början var det kanske mest att man viskade till sina kompisar att "kolla det är Dahlin, han har skrivit på för MFF", men i takt med att Martins stjärnglans växte och han försvann utomlands blev det alltmer kittlande att se honom de gånger han var i hemstaden.

En julikväll, bara några veckor efter VM i USA 1994, var jag som ung väktare ute på ett cykeldistrikt, då jag nästan blev påkörd av en stor svart Merca som fick tvärnita för att inte träffa mig och min cykel. Ut hoppar Martin Dahlin och ber så hemst mycket om ursäkt till den chockade väktaren och jag stammar fram "Ingen fara, tack för VM-målen...", varvid den gode Schwedenbombaren ler sitt bredaste leende, vinkar och säger "Det var så lite så!".

Idag har det som sagt blivit lite annorlunda då jag möter spelarna i intervjusituationer, på Stadion och på Europaresor, i min roll som skribent för Himmelriket. Den totala knäsvagheten har ersatts av en nyfikenhet och ett stilla pirr av att få ta del av lite mer av MFF än vad jag fick innan jag engagerade mig i redaktionen.

Samtidigt finns det så klart situationer som kittlar lite extra som när jag, efter att min vän Magnus Johansson hade gjort en intervju med Markus Rosenberg i hotellobbyn i Madrid 2015, fick slå mig ner med Magnus, kommunikationschef Peter Sohlmér och Mackan och ta en kaffe och snacka en stund "off the record".

Det som verkligen gjorde intryck på mig var hur engagerad Markus Rosenberg var i hela föreningen och vilken klok man det är. Hans betydelse både på plan och utanför, stod verkligen klar för mig där och det var verkligen en ynnest att få sitta med och lyssna. Jag hoppas innerligt att vi på sikt har en roll för denne ikoniske person i Malmö FF.

Innan jag avslutar måste jag ta upp det visuellt häftigaste minnet jag har av en MFF-are utanför plan. Det var en försäsongsmatch på IP någon gång i början på 2000-talet och plötsligt uppenbarade sig Robert Prytz i en fotsid brun rock i antingen koskinn eller mocka. Med sin lite härjade men ändå malmöitiskt kagiga uppsyn i den där Urban Cowboy-rocken och med sin stjärnstatus intakt var han i det ögonblicket bland coolaste jag sett.

Har ni själva några kul "jag mötte Lassie-storys" om våra spelare så dela gärna med er i kommentarsfältet.

Idag för sju år och några veckor sedan skrev jag den här hyllningen till min MFF-favorit, Mats Magnusson.

Veckans låt anspelar på vädret senaste veckan och är också en påminnelse om att det, trots allt, då och då spelas med kvalitet på Göteborgs fotbollsarenor.


 

Pontus Kroon2023-07-07 12:00:00
Author

Fler artiklar om Malmö FF