Friday I'm in love - Matadorerna från Molde
Vår breda trupp har än så länge lett till att Magnus Wolff Eikrem i stora delar av matcherna fått sitta på bänken. Kan han finna en roll lik sin mentor från hemstaden?
1996 trodde många att Manchester Uniteds nästa stora anfallsvärvning skulle heta Alan Shearer. Den kraftiga anfallaren hade vunnit skytteligan två år i rad och hade i hastigheten även lyckats skjuta ligaguldet till Blackburn Rovers för första gången på 81 år. Obekräftade rykten till himmelriket gör gällande att anledning till anfallarens flyttlust var att hans tarottant hade tagit reda på att Shearers drömvärvning Anders Andersson inte skulle anlända till Ewood Park förrän säsongen 1997-1998. Väntan skulle enligt lika obekräftade uppgifter ha varit fruktansvärd för känslomänniskan Shearer och han hade därför förklarat för Blackburns klubbledning att han önskade lämna.
Hursomhelst ville Blackburn inte släppa anfallaren till lokalkonkurrenten på Old Trafford och Shearer lämnade istället för sin hemstads stolthet Newcastle United. Manchester United behövde dock en anfallare som komplement till den namnkunniga duon Andy Cole och Eric Cantona. I slutet av juli 1996 presenterades således en okänd norrman från klubben Molde, tränad av gamle Manchester City-proffset Åge Hareide, för den engelska pressen. Ole Gunnar Solskjær hade anlänt för den redan då tämligen modesta summan 1,5 miljoner £.
Ole Gunnar Solskjær visade sig dock vara ett fynd. Han skulle stanna i klubben i tio år och även om de sista åren var plågade av skador skulle han hinna med att i högsta grad bidra till den otroliga framgång som laget hade under hans år i klubben. Trots att han ständigt konkurrerade om plats i laget med världsstjärnor som Cantona, Cole, Yorke, Sheringham, Paul Scholes Van Nistelrooy och Jesper Blomqvist fick han regelbunden speltid, inte minst sedan han specialiserat sig som det som numera är känt som ”super-sub”. Enligt Ferguson skall han under matcherna ha suttit med ögonen klistrade vid spelet, hela tiden med tanken på hur han skulle utnyttja motståndarnas svagheter när han kom in. Trots att han saknade den råtalang som många av hans samtida klubbkollegor hade slutade hans sejour i United med smått otroliga 126 mål, många av dem tillkomna sedan han blivit inbytt i matcherna.
Tack vare Ole Gunnar Solskjær anlände även en annan oerhört talangfull Moldespelare till United 2006. Magnus Wolff Eikrem upptäcktes av Solskjær under ett fotbollsläger i Norge och den unge norrmannen skrev som 16-åring på ett kontrakt med Manchesterklubben där Solskjær snart skulle bli reservlagstränare. Trots sin gyllene högerfot lyckades han emellertid inte ta sig igenom nålsögat in i A-laget utan följde istället med sin mentor då denne påbörjade sin karriär som tränare i Molde. Två norska mästerskap senare fick Ole Gunnar chansen som tränare för Cardiff* dit han även tog sin protegé Eikrem. Ingen av dem lyckades dock särskilt väl, Solskjær fick lämna klubben i september 2014 och Eikrem bröts sitt kontrakt i december varefter han plockades upp av sin faders gamle lagkamrat i Molde, Åge Hareide, tränare för Malmö FF.
Historien därefter känner ni till. En bra start på 2015 blev till bänknötning under hösten. En stark försäsong, och ett köp av en isländsk målspruta, senare ledde därefter till att Wolff Eikrem i överlägsen stil vann allsvenskans poängliga under 2016. I Magnus Pehrssons mer krävande lagmaskin har hans svagheter i presspel, närkampsspel och tempo bedömts överväga hans styrkor och han har förpassats till bänken under större delen av säsongsinledningen. I inhoppet mot Elfsborg ser jag dock en härlig roll för Eikrem. Tiden och utrymmet han fick efter att ytterback och stackars Simon Lundevall fått springa sönder sig under 75 minuter var som klippt och skuret för hans spelstil. Framförallt 2-1 målet var ett typiskt exempel på hur genialitet frodas när den slipper begränsas av skavande backar och några saknade tiondels sekunder. Vår gamle förbundskapten Erik Hamrén var kanske inte alltid den mest knivskarpe filosofen, men tanken att laget som avslutar matchen är lika viktigt som det som startar den är faktiskt inte helt dumt. Mot trötta ben och trötta hjärnor får briljansen ett större genomslag och jag ser gärna en roll för Eikrem, precis som för sin mentor från Molde, som designerad super-sub. Låt di unge riviga pågarna agera pickadorer och bandariljärer och springa, pressa och passa slut på motståndarnas energi och låt sedan matadoren från Molde komma in och leverera ett Solskjærskt coup de grâce. Så skall man utnyttja en bred trupp i mina ögon.
Idag för tre år sedan: Gjorde en ung Pavel Cibicki sitt första mål för Malmö FF i allsvenskan. Sammandrag hittar ni här: https://www.youtube.com/watch?v=R2f3251_29g
Veckans låt: Är Kontroll på kontinentet med västnormännen i Kaizers Orchestra. För Wolff Eikrem och för att vi om bara några månader återigen skall ut och kontrollera.
*För övrigt ett intressant exempel på vad en ägare kan göra med en klubb. För er som inte känner till historien om Vincent Tan, hans byte av klubbens färger och emblem rekommenderas starkt att man läser om detta.
