Friday I´m in love: Min son - Himmelsblå sen födseln?
Tidigare redaktionsmedlemmen Åsa Flykt föddes himmelsblå. Hon minns sina matcher. Kommer hennes son att minnas sina första stapplande ljusblå steg?
Jag minns inte själv att det finns något tillfälle då jag valde eller bestämde mig för att hålla på MFF, att bli himmelsblå. Nej det är en känsla, en passion som funnits med mig så länge jag kan minnas, något som alltid varit självklart. Jag brukar säga att jag är himmelsblå sen födseln.
När jag väntade min son sa hans kusin: ”Men du, tänk om han blir AIK:are, vad gör du då?” Jag log åt frågan. Skulle mitt barn kunna komma att älska något annat lag än MFF? Vilken underlig, ja nästan absurd tanke. Nej, för mig är det givet att min son, precis som jag kommer att känna att han är himmelsblå sen födseln. Visst får han, om man ska vara ärlig, väldigt bra hjälp på traven precis som jag fick. Och jag hoppas att han kommer att få med sig mängder av härliga MFF-minnen, precis som jag har fått genom åren.
I november 2010 stod jag på läktaren på Swedbank Stadion och jublade och väntade på slutsignalen i matchen och på att få fira ännu ett SM-guld. Med mig på läktaren var min far som är den som introducerade fotbollen och MFF i mitt liv vilket jag alltid kommer att vara tacksam för. Redan här kan man faktiskt också säga att sonens resa mot att bli himmelsblå började. Jag hade nämligen väldigt nyligen fått veta att jag var gravid. Lyckan var med andra ord fullständig på många plan.
I juni 2011 föddes efterlängtade O och självklart fanns MFF med i hans liv redan från början. När han de första dagarna inte nöjde sig med de tätt återkommande matningarna fick han tröst och trygghet i en MFF-napp. Många födelsepresenter var MFF-relaterade. Redan fem dagar ung satt han med mig och såg sin första match i TV-soffan. Att sova har han aldrig gillat, men rätt så tidigt märkte jag att för att få honom att komma till ro funkade det ganska bra att sjunga för honom och allra bäst gick det med hymnen. Jag inbillar mig självklart inte alls att han konkret kommer att komma ihåg detta. Men MFF har definitivt funnits med som en naturlig och självklar del av tillvaron från dag ett.
Min första match såg jag 1978. Den har tyvärr inte jag så mycket minne av, däremot minns jag det fantastiska året 1979 då pappa åkte till München för att se Europacupfinalen. På min brors garderobsdörr hängde en lagbild och i hans bokhylla stod årsböckerna. Jag spenderade mycket tid där inne, lärde mig spelarnamn, läste statistik och memorerade så mycket jag kunde om hur många matcher och mål olika spelare hade gjort. De gånger man fick följa med in till Malmö Stadion och gå på match var det ren och skär lycka.
I juli 2013 satt 2-årige sonen och jag och såg på MFF:s match mot Hibernian. Eller rättare sagt, vi satt inte hela tiden. O hade precis upptäckt att massa människor hoppade och sjöng på TV: ”Hoppa om ni älskar Malmö”. Vi gjorde likadant därhemma och han tyckte det var väldigt roligt att se sin mamma hoppa omkring i vardagsrummet och samtidigt försöka härma vad jag gjorde. Han hade också lärt sig att sträcka armarna i luften och skrika jaaa när MFF gjorde mål och han härmade mig och ropade neeeej eller ahhhh när något gick fel. Han jobbade också vid den här tiden för fullt på att lära sig att trumma i takt till klacksångerna på sin bongotrumma. Ibland stannade han upp mitt i trummandet, sträckte armarna i luften och jublade. Det måste vara för att han var så van vid att MFF gör mål?
När MFF tog SM-guldet 1986 var jag på plats och fick se hur man krossade AIK i finalen. Jag var toklycklig och när jag kom hem ritade och skrev jag i glädjeruset ett kort som var format som MFF-emblemet där jag tackade alla spelare och ledare för det fantastiska jag precis fått vara med om. Jag skickade det till klubben, och ni kan ju bara gissa hur stolt jag var några veckor senare när medlemsbladet kom hemskickat och mitt kort prydde hela baksidan av bladet. Jag var 14 år och jag var så lycklig.
En dag när han var 3 år hittade O ett MFF-medlemskort på köksbordet. Det var hans eget, han är medlem sedan han föddes, och det var inte det aktuella så han fick ha det att leka med. Han vägrade sen släppa det ur sikte under lång tid. ”De e min Mamö Feff Feff” sa han om man försökte få honom att lägga det ifrån sig och han höll det till och med i ett fast grepp när han sov. Kanske är jag fånig men det gjorde mig jättestolt.
Min första och för alltid största MFF-favorit är Jonas Thern. Han var i stort sett att likna vid Gud när det gällde fotboll. En vacker dag i mitt tonårsliv ringde telefonen hemma i Hjärup. Det var en person från ”Blå Radion” som ringde för att meddela att jag, genom att skicka in förslag på intervjufrågor, hade vunnit en tävling där priset var att få komma till studion och intervjua Thern.
Oavsett vilka ord jag skulle använda tror jag inte det är möjligt att förklara hur stort det var för mig. När den stora dagen kom var jag sjuk, jag var galet nervös men intervjun gick bra och jag svävade på små moln. Någon månad därefter fick jag dessutom via min pappa Therns matchtröja efter en cupmatch. Den tröjan har jag haft på mig varje match sedan dess i snart 30 år och den är mer eller mindre helig för mig.
Att titta på fotbollsmatcher tycker snart 4-årige O ärligt talat inte är jättekul (ännu?). Han kan kolla lite, men att se en hel match är inte aktuellt. Att spela fotboll själv älskar han däremot. I slutet av den fantastiska säsongen förra året tog jag med O till en MFF-träning så att han skulle få göra sitt första besök på Swedbank Stadion. Som jag misstänkte fick jag hålla båda ögonen ordentligt på honom, han ville ju inte stå utanför och kolla, han ville in på plan och spela boll!
Jag var förberedd och hade med hans egen boll så att han fick springa bredvid och spela med mig och det nöjde han sig med ett tag. Han satt också på läktaren och ropade glatt under spelsekvenserna på träningen: ”Heja Malmö, heja Malmö”! När träningen var slut stannade ett par spelare kvar på plan och tränade avslut. O såg ett helt gäng bollar ligga där på inne på planen och ville såklart in. Jag försökte stoppa honom men herrarna i Kommando Kellerman tyckte jag var för sträng och att jag skulle låta honom spela.
Sagt och gjort. O sprang in, fick tag på en boll och började spela med mig. Efter en stund kom Emil Forsberg gående på väg av planen och O passade bollen mot honom. Emil tog emot bollen och stannade sen kvar och spelade med O, berömde honom och skojade med honom. Till slut tog Emil med honom in på plan och till målet så att O fick göra mål och sen visade han honom hur man ska fira när man gjort mål.
O har inte pratat så mycket om det här tidigare men när maj månad nu kom och en bild från den dagen dök upp i vår fotokalender började han peka på den och säga: ”Jag vill åka till Malmö igen. Jag vill spela boll”. Gärna för mig, mitt hjärta, säger jag!
Jag har mängder av härliga MFF-minnen, från Europacupfinalen 1979 till förra årets fantastiska säsong och många fler kommer det att bli. Jag hoppas att min son när han blir vuxen kommer att säga: ”Mamma, jag kommer ihåg när du tog med mig på min första match”, eller: ”Mamma, minns du när vi var på Swedbank Stadion tillsammans och jag fick komma in på planen och göra mål”.
Jag hoppas också att när han säger detta så har vi fortfarande härliga upplevelser med MFF tillsammans och framför allt så hoppas jag att han tycker att jag har introducerat något viktigt och värdefullt i hans liv. Jag hoppas att han också kommer att känna att han är himmelsblå sen födseln.
***
Dagen i MFF-historen
För 66 år sedan idag inledde MFF den segersvit som fortfarande innehar rekordet som flest segrar i svit: 23 segrar i rad från 15 maj 1949 – 7 maj 1950, målskillnad 95-15.
Dagen på Himmelriket
Den här dagen 2004 handlade krönikan om att Prahl hade erbjudit sig att ställa sin plats som tränare till förfogande och att vi skulle låta bli att tala om kris. Vi vet ju alla hur den säsongen slutade. Krönikan hittar du här.
Dagens låt
Den här dagen guldåret 1986 var Greatest love of all med Whitney Houston US number one song. Känns väldigt passande för den här texten.
