Friday I'm in Love: Mitt älskade Kharkiv - Kämpa!
Fredag igen och i dessa krigstider minns Ulf en stad som nu står i ruiner.
Lund
I Himmelrikets tjänst har jag varit med om en hel del. Resor till Dublin, Torshavn och Prag för att nämna några. Intervjuer med några av de mest intressanta människor jag träffat. Uppleva saker jag aldrig kunnat drömma om.
Det som hänt de senaste dagarna har fått mig att minnas en resa 2011 - med min fantastiska respartner Magnus Johansson. Då mötte vi Metalist. Från Kharkiv i Ukraina.
Vissa resmål minns man mer än andra. Redan innan allt det bedrövliga som händer i Ukraina nu, som såklart väckt mycket minnen, mindes jag oerhört mycket från Kharkiv. Det var en otrolig resa - från början till slut.
Innan resan österut var det inte mycket jag hade koll på. Vette tusan om jag ens kände till att det fanns en stad som hette Kharkiv. Och så visade det sig att det var en gigantisk stad. 1.5 miljoner invånare. Gigantisk studentstad med tunnelbana. Ett gigantiskt torg som hade enorma ytor som inte fylldes av något och i ena änden stod en likaledes gigantisk staty över Lenin. Sedermera rev de statyn på Lenin, men vi som var där 2011 fick se den. Märkligt torg överlag som Kharkivborna själva lyfte som Europas största (En bedömning de dock var tämligen ensamma om).
Man möttes i Kharkiv av en sprillans ny flygplats, uppförd (eller möjligen renoverad) inför EM-slutspelet som skulle äga rum året efter får jag förmoda. Därefter åkte man en oerhört deprimerad väg in till staden. Vägen dit var omgiven av totalt öde landskap och jag vet Magnus och jag pratade om hur många brassar som måste undrat vad fan de gett sig in på när de såg det här. Rolig detalj i det hela var också att man rivit upp all asfalt för att lägga ny (också det inför EM då). Det gjorde att brunnarna och locken stack upp en bra bit, men det var ingenting som taxibilarna brydde sig om speciellt mycket. Fullt ös. Att man körde på en dagbrunn som stack upp 10 centimeter var ingenting som bekymrade. Men så fanns ju heller inte bilbälte i alla bilar vi åkte.
Det var överlag en udda upplevelse. Så nära Sverige men ändå så långt borta. En extremt ren stad där poliser kallades in ögonblickligen när något trafikljus krånglade. På tal om poliser. I nära anslutning till vår match mot Metalist skulle de möta Dynamo Kiev. En match som var en högriskmatch på en nivå vi inte är i närheten av i Sverige. Jag minns att man skulle kalla in 30 000 poliser till matchen. 30 000! Vansinnig siffra.
Nåväl. Jag och Magnus njöt i Ukraina. Ingenting var enkelt, men ändå så underbart. Vi var där några dagar efter man växlade till vintertid (Ja! Jag vet era galningar att det heter normaltid. Fuck er! Det är ert fel vi håller på med det här möget med vintertid.. Hmm.. Vänta nu. Var var jag. Just ja) och när vi planerade resan några dagar inför hade man fortfarande inte bestämt om man skulle ändra till vintertid eller inte. Ska jag vara helt ärlig kommer jag inte ihåg om man bestämt ifall man skulle byta när vi var där heller - efter det normala datumet att byta).
Vi träffade en svensk herre i Kharkiv. Mats-Jan. Han bodde sedan flera år i Östeuropa (Möjligen Ukraina hela tiden - Jag minns inte alla detaljer) Han lärde oss mycket om Ukraina och Kharkiv. Det jag minns mest är hur han såg på det ukrainska folket och sättet allt fungerade. Han sa något i stil med "Om man kan krångla till ett sätt att göra något på så kommer man att göra det".
Det genomsyrade så mycket.
Annars minns jag mycket kring att det ofta var tanter ute och sopade gatan, alla skyltar var med kyrilliska bokstäver så Magnus fick översätta åt mig (Han är ju den mer bereste i alla sällskap som finns i hela världen), trots en ung befolkning var folk hopplöst svaga på engelska i stort och att jag köpte den i särklass starkaste vodkan jag någonsin druckit - Det var ett helt sanslöst rävgift där smaken (och den tyckte man inte om) stannade kvar i en jävla evighet. Helt otrolig. Magiskt vacker flaska dock. Det var en fin present till min far (Han fick den alltså med vodka i - Men jag fick vara med och smaka).
Att ha varit på ett ställe och nu få de bilder man får därifrån är en surrealistisk känsla. Det gör ont. Människor jag träffat. Ställen jag besökt. Områden jag sett. Allt kan vara borta nu. Det går inte att ta in.
Kharkiv var inte det vackraste stället jag varit på. Det var inte ett ställe jag någonsin övervägt att besöka flera gånger. Men det finns i mitt hjärta och kommer jag få en chans kommer jag absolut att besöka Kharkiv igen. För det staden och dess invånare gett mig. För att stötta återbyggnaden. För att hjälpa det lilla jag kan. Kämpa Kharkiv. Jag är för evigt en del av er.
Några artiklar man kan läsa och minnas
Bloggen
Bildspecialer
Dag 1
Dag 2
Dag 3
Matchdagen
Det spelades en match också. Matchrapporten.
Det publicerades mycket mer från resan.
Vill ni läsa finns allt under Camp Borstj - Sök på "Camp Borstj" här eller på "Camp Borsjtj" - Av någon anledning valde vi olika stavningar jag och Magnus. Lite svårt att begripa såhär i efterhand.
Idag för 14 år sen…
… skrev vi på Himmelriket en direktrapport från en match mot Mjällby. Jag gillade den tiden. När vi kunde ge en bild av en match på det här sättet. Nu kan man ju i princip se varje match med P12 - Det är såklart bra, men jag kan sakna våra gamla direktrapporter. Läs den här.
Idag för 21 år sen…
… föddes Amin Sarr. Grattis Amin - och välkommen hem om några år.
Idag för två år sedan...
... deklarerade WHO att Covid var en pandemi. Om vi bortser från allt annat mög det drog med sig och att det är tidernas längsta tvåårsperiod - Tack gode Gud att Markus Rosenberg inte gav oss ett år till.
Veckans låt…
…är I won't back down med Johnny Cash (Egentligen Tom Pettys låt ju, men Tom finns med på Johnnys version). Jag lyssnar mycket på kampmusik just nu. Detta är för er Ukraina. Detta är för er Kharkiv. Stand your ground!