Friday I'm in love: När våldet normaliseras på läktaren
En skildring av en av årets absolut lugnaste matcher. Som visar hur långt vi kommit i att normalisera hot och våld bland våra medsupportrar.
På söndag är stormatch. Djurgården, som vuxit fram till vår svåraste motståndare under senare år. Mycket prestige. Eftermiddagssol (?). Fullsatt. Toppmatch. Bara att njuta.
Eller? Det första jag tänker är faktiskt inte detta.
I stället: tänk om…
Oro, en gnagande känsla i magen. Visst, det handlar en del om ångest över förlust och att vi tappar i guldstriden. Men det är en underordnad känsla.
I stället: bara det inte händer något.
Någon blårandig som bär en Rosenberg-tröja med avigsidan ut. MFFare på sittplats sjunger hymnen en oktav för högt så att det inte låter rätt på det manligt mullriga viset, samtidigt som de tänder tomtebloss. Jävla julgranar. Eller om Djurgården avgör på en straffspark som ser tveksam ut från utsikten bakom yllemaskorna på rånarluvan.
För den som är ultra-lättkränkt det mesta tas till intäkt för att förstöra för alla andra. Elda. Kasta. Rusa. Hota. Misshandla. Det behövs bara litet av detta för att matchen ska brytas och all stämning som arenan tillsammans byggt upp är gjord till intet.
Häromveckan skrev jag en text om hur missvisande tanken är att det skulle vara fråga om kollektiv bestraffning om antalet platser på en läktare minskas när det inte går att hantera ordningsstörningar där. Det ska jag inte orda mer om idag.
Jag vet inte om villkorstrappan är det bästa medlet för att komma åt de avarter som måste bort från läktarna. Men något måste göras. Efter vidrigheterna på Friends när vi mötte AIK la många skulden på säkerhetsarrangemangen, polisen och ordningsvakterna.
Ingen vill ha dem som förstör genom att slåss och kasta smällare på läktarna. Men just nu är det ingen som har någon lösning. Mer än att någon annan borde göra något.
Fotbollen och supporterkulturen har allt att förlora här. Förr eller senare kommer reaktioner som gör fotbollen sämre. Ståplats minskas, buras in eller avskaffas helt. Mer övervakning, visitation och kontroll. Alkoholrestriktioner. Sponsorer avstår för att dom inte vill förknippas med fotboll. Värst av allt: supportrar som inte vill vara del av detta slutar gå på matcher samtidigt som potentiellt nya supportrar tappas eftersom de förknippar fotboll med något negativt.
Finns det något vi supportrar själva kan göra? Svensk supporterkultur är verkligen fantastisk på många sätt, det finns en anledning till att människor över hela Europa börjat uppmärksamma det.
Supporterkulturens kraft kommer från att vi gör det tillsammans, på olika sätt och med varierande grad av arrangemang. Någon förbereder tifon, någon sjunger oavbrutet, mannen bredvid mer sporadiskt. Någon får med sig dem runtomkring, en annan tar med sin rullstolsburne gamle far. Många klär sig i himmelsblått. Några smågrälar om att laget borde gå ner på trebackslinje. Alla är en del av kulturen, och det är härligt. Gemenskap.
Men om vi kan göra allt detta goda, kan det inte finnas kraft att också ta tag i det som bara är fult? Om vi som rörelse kunde sätta stopp för införandet av 51 %-regeln kanske vi kan ta tag i problemet när personer bland oss slåss? Kunde vi bygga en häxkittel som skakade Salzburg borde vi kunna bygga en kultur som gör att de ultra-tuffa förstår att de inte är välkomna.
Jag vill påstå att vi enkelt kan ta itu med detta. Samtidigt är det rätt svårt. Det finns ett betydande våldskapital bland dem som förstör. Att göra det rätta kan faktiskt vara riskabelt.
Boendes ettusentvåhundrafemtiofyra kilometer från Eleda ser jag tyvärr få av Malmös matcher på plats. När det händer väljer jag sittplats eftersom det är viktigt för mig att se vad som händer på plan. Med andra ord är jag inte rätt person att peka ut de konkreta lösningarna.
Denna säsong gjorde jag dock min första erfarenhet på ståplats. Det var en bortamatch med minimal publik, trots en fullsatt arena. Vi var inte ens ett hundratal himmelsblå där.
Ställer mig strax bakom en äldre man som såg ut att ha passerat pensionsålder med god marginal. Förväntan ligger i luften, för mig är det fantastiskt att bara finnas i ett sammanhang där det inte bara är jag själv som älskar MFF. Tillsammans.
Men det räcker med en person för att allt ska förändras. En berusad man tränger sig fram och beordrar den äldre herren framför mig att flytta sig. Denne förstår inte alls, kanske tror han att det inte finns fasta platser på en ståplatsläktare. Men det gör det enligt den rödbrusige, som jag för realistisk effekt härifrån kommer att kalla ”Clark”.
En kränkt och upprörd Clark menar att den äldre mannen står på hans personliga plats. Det är otänkbart för Clark att stå precis där han nu står, en halvmeter snett bakom. Tydligen hänger det en tre meter bred banderoll precis där, och det verkar avgörande för Clark att stå vid precis rätt bokstav.
Den äldre mannen blir av begripliga skäl ganska irriterad, och särskilt som han är ganska kortväxt är det nödvändigt för honom att stå längst fram vid räcket för att kunna se spelet.
När Clark börjar hota mannen händer något fint. Flera personer runtomkring lägger sig i. De säger åt angriparen att låta mannen vara ifred. Tillsammans. Clark reagerar med att hota också någon av dem som står närmast bakom. Själv brummar jag med bara litet försiktigt i protesterna, eftersom jag står bara en meter bakom Clark och inte känner mig helt trygg om jag säger så.
Den goda stämningen är försvunnen. Fem minuter före avspark är det ingen som tänker på matchen.
Samtidigt passerar några finniga gymnasister förbi på löparbanan framför klacken. En av dom ger ifrån sig ett litet halvhjärtat skämtsamt ”Danskjävlar”. Några av oss skrattar litet. Men en ung man rusar tjugo meter fram emot räcket och hotar med stryk. Ultra-kränkt.
Jag blir alldeles paff och ser mig omkring. Ingen reagerar, det är som att inget uppseendeväckande har inträffat. Jag är verkligen en nybörjare på det här.
Precis innan matchen ska börja händer något som gör mig alldeles paff. Clark vänder sig om mot hela klacken och ropar:
- Är ni klara nu?
- Han är så full att han tror att folk ska följa honom trots sitt vidriga beteende fem minuter tidigare, tänker jag.
Kanske för att det hela är så knäppt glömmer jag bort att vara rädd för honom och utbrister spontant:
- Inte för dig!
Lyckligtvis uppfattar inte den adrenalinstinne detta, men vad som nu händer gör mig ännu mer förvånad. HELA läktaren ställer upp som en man och följer lydigt Clarks ledning. Vi gör honom till vår capo för kvällen. Och så blir det. Tillsammans med Clark.
Och när capo senare under halvleken kallar den kvinnliga domaren för fitta är allt som det ska vara, ingen reagerar.
Nu känner jag mig inte tillsammans längre. Har helt tappat sugen. Skäms där jag står över att vara en del av detta. Kan inte med att sjunga med eller ropa fram ett MFF vars spel haltar betänkligt och verkligen behöver all vår kärlek just nu.
I halvtid lämnar jag klacken och sätter mig på andra sidan arenan, mitt bland fienden, bortasupportrarna. Känner mig helt trygg i himmelsblå matchtröja, obehindrad att reagera och tjoa på mitt lag. Kan dom jag sitter med verkligen vara *riktiga* supportrar som tillåter att jag beter mig så?
Min känslomässiga reaktion innebär förstås att jag i en mening blir en sämre supporter. Jag deltar inte lika mycket till att skapa stämning och stöd för Malmö. Kanske är jag en dålig supporter, vad vet jag. Kan bara inte styra över min känsla här. Och faktum är att det finns fler som är usla supportrar på precis samma sätt som jag.
Efter matchen verkar det mesta vara glömt, måhända tack vare vårt sena segermål. Den äldre mannen kunde se det mesta av matchen framme vid räcket, trots att han blev bortträngd av den store ledare som läktaren slöt upp bakom. Nu ser jag att han är i samspråk med Clark och att dom inte alls verkar arga längre. Som den långsinte person jag är förstår jag ingenting nu. Men det kanske är fint att vi är överseende på läktaren? Offret, i det här fallet den äldre mannen måste själv ha rätt att definiera situationen.
I bilen på väg hem är jag upplyft av segern och beklämd av min första ståplatsupplevelse. Men kommer på att det faktiskt hände en rätt bra sak också. Vid ett tillfälle får Luleå en tveksam frispark. Samma modige man som ville misshandla de misshagliga gymnasisterna finner det då påkallat att vråla att domaren är en jävla fitta, vilket hörs över hela den tysta arenan.
Då vänder sig en man mot honom och utbrister:
- Lägg av!
Enkelt. Lugnt. Bestämt. Med viss risk att bli misshandlad. Den arge ynglingen ser på honom och för ett ögonblick undrar jag vad som kommer att hända nu. Så ser jag. Skammen i ögonen. En mumlande ursäkt från fitt-roparen. Som därifrån håller en lägre profil.
I sammanhanget av den offentliga diskussion som förs om ordningsproblem på våra läktare framstår det som hänt under denna match som intet. Det är en lågriskmatch, utan hemmaklack eller rivalitet mellan lagen. Sannolikt en av de matcher under året med minst antal MFF-supportrar på plats.
Domaren tvingades inte avbryta, knappast några polisanmälningar. På papperet en match till intäkt på att det problemen är överdrivna.
Men det som hände på ståplats kan bara framstå som problemfritt i en kultur där väldigt mycket skit blivit normaliserat.
Det går att säga att läktaren består av riktiga supportrar och rötägg. Vi reser visserligen i samma bussar, värmer upp på samma pubar och packar ihop oss på samma läktare. Men vi har inte det minsta med de andra, rötäggen, att göra.
Alternativt. Det finns rötägg, det finns medlöpare och det finns dem som inte vågar säga ifrån. Vi hör till samma kultur. Som lägg av-mannen visade går det att göra positiv skillnad.
Att bryta mönstren där rötäggen blir en för stor del av vår kultur kan kräva civilkurage. Det gör det alltid för att få bort krafter som baseras på våldskapital och idéer om att de har en särskilt upphöjd position. Det är upp till oss att sluta bidra till att höja upp dem.
Ha en himla blå helg!
Idag för exakt 16 år sedan
… piskade Sören Åkebys elva Brommapojkarna på hemmaplan med 2-0. Ulf Österlind berättar hur offensive yttern Berhang Safari var matchens lirare.
Dagens låt
En uppmaning från MJG: Take No Shit!
