Friday I´m in love: Om premiärer
Om tre dagar smäller det. Premiär mot Sundsvall. För att stilla sin oro har undertecknad sammanställt de senaste säsongernas premiärer med hopp om att redan på förhand kunna räkna ut betydelsen av måndagsmatchen.
Imorgon smäller det: Den allsvenska vi lärt oss förstå, acceptera och älska kliver ur sina startgropar och drar äntligen i gång. I år gör den det bättre förberedd än på oerhört länge. Samtliga lag har tokrustat och värvningar som Eikrem, Bengtsson, Sana, Elm, Elm, Elm och Elm skvallrar om att vi har ett fantastiskt allsvenskt år framför oss.
Inte minst MFF har strävat efter att försöka bygga ett lag som har förutsättningar för att upprepa förra årets tvåfrontssuccé. Laget känns på pappret som starkare än det lag som inledde förra säsongen och förväntningarna inför det som komma skall är i det närmaste på astronomiska nivåer.
På annandag påsk möter vi Sundsvall i säsongens första allsvenska drabbning. Det är som bekant något alldeles speciellt med premiärer. Såväl supportrar som journalister går ofta till match med antaganden om lagbygget som de egentligen har svårt att underbygga då laget fram till premiäravspark oftast inte satts på tillräckliga prov under försäsongen för att man definitivt ska kunna avgöra hur bra laget faktiskt är. Lite så är det med MFF också i år. Motståndarna har hetat DC United, Tampa Bay Rowdies, Assyriska, Hudiksvall, Jönköping Södra, Örebro och Mjällby. Om vi bortsett från mötet med Örebro (som vi förlorade) har vi mött lag som visats sig spela på en nivå ganska klart underlägsen vår egen. Det blir svårt att värdera prestationen mot sådant motstånd.
Och om vi förlorar den enda matchen mot ett lag som håller god allsvensk kvalité, vad kan vi då egentligen förvänta oss av vårt lag?
Premiären mot Sundsvall blir en glasklar markör om var vi står och var vi kan förvänta oss av MFF. Premiärnerver hit och underskattning dit; allt annat än vinst på måndag är ett misslyckande. Men med hänvisning till föregående resonemang har jag alltså egentligen annan om vart vi står. Ändå står jag här och kallar det för ett misslyckande om vi torskar. En utomstående kallar det kanske för skeva förväntningar, men ni, kära MFF-vänner, vet precis vad jag talar om.
I ett försök att stilla min egen oro (och kanske även eran) inför premiären har jag därför sammanställt en liten redogörelse kring de senaste säsongernas premiärer och satt dessa i relation till de förväntningar som fanns på förhand och hur säsongen sedan utvecklade sig. Smaklig spis:
2009
Förväntningar: Vi gick mot en premiär av såväl Allsvenskan som Nya Stadion. Det var tokutsålt, Örgryte som för motståndet och det spekulerades mest kring vem som skulle bli den historiska första målskytten i vårt nya hem. Skulle det bli Guille? Ofere? Agon? Eller… Allbäck?
Resultat: Labinot Harbuzi satte 1-0 målet med en halvtimme kvar att spela i 3-0-segern (Agon gjorde de två andra). Tillställningen var en succé och alla var överens om att vår nya hemmaplan skulle bli en borg.
Vad hände sen? Inte särskilt mycket. Vi blev sjua och roligast hade vi på hösten då Daniel Larsson och Edward Ofere hamnade i intensivt målstim under hösten. Vi minns också en Elfsborgskross hemma och Hamad och Durmaz stapplande första steg in i våra hjärtan (även om Jimmy börjat så smått redan året innan, då med efternamnet Touma). Annars: En skitsäsong.
2010
Förväntningar: MFF fyllde hundra bast och detta skulle såklart firas med guld. Trots förra årets niondeplats fanns det inga tvivel om att vi skulle bli ett topplag. Molins, Durmaz och Hamad var ett år äldre och bättre och förhoppningar fanns om att Wilton Figueiredo skulle hitta hem i en central mittfältsposition.
Resultat: 0-0 borta mot GAIS var precis lika kul som det låter som. Jag har inte ett enda minne från matchen, mer än att jag såg den. Men tydligen ska matchen ha varit ett sömnpiller och Martin Hansson ha varit kass. Såklart.
Gäsp.
Vad hände sen? Vi kan idag minnas tillbaka på en magiskt guldsäsong 2010. Wilton var kung, Ivo kom från ingenstans och kantkonkurrensen var vansinnig. Självklart minns vi särskilt derbyvinsten mot HIF hemma.
2011
Förväntningar: Förhoppningarna om ett ytterligare ett guld var stora. MFF hade fått behålla stora delar av det lag som vann serien föregående år, vilket skvallrade om att en upprepad succé var att vänta.
Resultat: Säsongen började med bortamatch mot TFF fast hemma. Vångavallen var ur speldugligt skick, vilket föranledde att matchen istället spelades i Malmö. Ovanligt och märkligt kan tyckas så här i efterhand. Oavsett vad: MFF stod för en finfin premiär, Wilton dominerade och Daniel Larsson gjorde två mål.
Vad hände sen? Om vi bortser från ett framgångsrikt europaspel blev säsongen under förväntan. Efter en fin höst blev vi tillslut fyra, men guldet var aldrig nära. Rikard Norling kom under sommaren efter att Rolle gett vika för degen på andra sidan sundet. En väldigt anonym allsvensk MFF-säsong.
2012
Förväntningar: Med 2011 i färskt minne var förväntningarna aningen nedskruvade inför säsongen och favoritskapet låg primärt istället på HIF och Elfsborg. Simon Thern hade värvats in från lokalkonkurrenten i nordväst och han förväntades bilda ett starkt centralt mittfält med Erik Friberg, även han nyförvärv.
Resultat: Det snöade och var jävligt och vi spelade 0-0 hemma mot Gefle. Det sög som ni förstår. Framförallt andra halvlek skruvade ner förväntningarna inför den fortsatta säsongen rejält.
Vad hände sen? MFF slutade trea efter att ha varit med i kampen om guldet ända till sista omgången. Miiko Albornoz slog igenom som högerback och Markus Halsti blev oväntat en mittfältare av absolut högsta allsvenska kaliber. Tokelo Rantie kom under sensommaren och blev omgående en publikfavorit.
2013
Förväntningar: MFF hade inför säsongen värvat Erik Johansson, Emil Forsberg och Belgien-återvändande Magnus Eriksson. Den sistnämnde förväntades bilda ett livsfarligt anfallspar tillsammans med Tokelo Rantie och stort hopp sattes också till kapten Jiloan Hamad. MFF hade hopp om guld.
Resultat: 1-1 mot Halmstad i en match som vi främst minns genom Tokelo Ranties magiska solomål. Annars en rätt kass premiären även om MFF borde ha vunnit.
Vad hände sen? Rantie såldes till Bournemouth och det spekulerades i om MFF därmed även sålt guldchanserna. Hemvändande Guillermo Molins tänkte inte i samma banor och stod för en makalös höst och sköt guldet till Malmö efter att mästerskapet säkrats i en klassisk bortamatch mot Elfsborg.
2014
Förväntningar: Guldtruppen från föregående år hade slagits i spillror. Johan Dahlin, Erik Friberg, Jiloan Hamad och Rikard Norling hade alla lämnat. Åge Hareide tog över skutan och Markus Rosenberg kom hem till Malmö. Förhoppningar om guld och Champions League-spel fanns, men farhågorna var att laget var sämre än året innan.
Resultat: Efter en krampaktig förstahalvlek lossnade det rejält i slutet av matchen. Magnus Eriksson satte ettan och Simon Thern följde upp med både en tvåa och en trea. Segern var rättvis och säker även om den satt långt inne.
Vad hände sen? Främsta säsongen sedan 1979. MFF lekte hem serien och avancerade till Champions League. Markus Rosenberg blev Gud och Åge Hareide förklarades som geni.
Jaha, vad kan vi då dra för slutsatser av detta? You tell me, tydligen finns det ingen som helst korrelation mellan en succéartad premiär och en guldsäsong. 2011 och 2009 var det klang-och-jubel-föreställningar som sedan följdes upp av rätt så mycket skit. 2010 och 2013 däremot innehöll premiärer som bar fiaskostämplar, men som sedan följdes upp av guld.
Med det sagt önskar jag såklart inte att vi åker till Sundsvall och åker på en 3-0-torsk. Det vore förjävligt och ett skäl till att rasa. Se det här istället som en försäkran om att det faktiskt kan gå rätt bra ändå, även om annandagen inte motsvarar alla våra skyhögt ställda förväntningar.
Hur det går då? Vi vinner med 2-0 och Eikrem gör bägge. Och sen vinner vi guld ändå, trots en bra premiär.
Precis som ifjor.
Om nio dagar… Har MFF redan spelat tre omgångar av årets allsvenska. Vansinnigt intensiv inledning. På gott och ont.
På dagen för 13 år sedan… Skrev Tony Ernst en liten underbar träningsrapport sex dagar innan premiär. Läs texten och ta en promenad längs minnesavenyn.
Dagens låt... Har såklart Nisse Hellberg gjort. Visst känner ni läderdoften i näsborrarna?
