Lagbanner
Friday I'm in love: Rabbemos och Hummer

Friday I'm in love: Rabbemos och Hummer

Ett omöjligt uppdrag, folkbildning och sagostund är beståndsdelarna i dagens Friday I'm in love.

Dagens text är nog den svårast jag skrivit på Himmelriket. Jag hade ambitionen att skriva en text med aktuell anknytning. För några veckor sedan var det en självklarhet att anknyta till just dagens datum, elfte september.

Det kan ju tyckas omöjligt, vilken koppling skulle kunna finnas mellan kärleken till MFF och terrordåden för fjorton år sedan? Svaret är tillhörighet, vårt behov av ett sammanhang att höra till.  Det hade funkat som tema. Sedan kom bilden på Alan Kurdi och världen förändrades.

I det läget, mitt i den pågående flyktingkatastrofen kändes det svårt att få ihop en bra text på temat ”tillhörighet” och med ingredienserna terrordåd och MFF. I synnerhet som det skulle in under rubriken Friday I’m in love. I tisdags hände det som gjorde att uppgiften inte längre bara var svår utan totalt omöjlig.
Jag vill ogärna skriva det direkt efter ovanstående stycke, men matchen Sverige-Österrike var droppen som gjorde det totalt omöjligt att skriva någon slags seriös text med dagsaktuell anknytning. Det får bli något helt annat, som en saga.

Men först lite folkbildning, inför det nära förestående parisäventyret kan det vara på sin plats. Tre minuter PSG, en minut Parc des Princes och trettio sekunder Paris, sedan kommer sagostunden.

PSGs hemsida  kan man förkovra sig på inte mindre än åtta olika språk. En positiv effekt av att klubben har utländska ägare? Dock har man missat den svenska översättningen så här kommer ett kort och torrt sammandrag.


PSGs klubbmärke såg en gång ut så här.

Paris Saint-Germain F.C. bildades genom en sammanslagning av klubbarna Paris FC och Stade Saint-Germain den 12 augusti 1970. Sammanslagningen blev dock kortvarig, det uppstod två läger; Les Parisians och Les Sangermanois där parisarna gick segrande ur striden och behöll platsen i högsta serien, medan PSG degraderades till amatörnivå och flyttades ner till tredje divisionen.

PSG reste sig dock och var tillbaka i Leauge 1 redan 1974 och har sedan dess alltid spelat i högsta divisionen. De har vunnit League 1 fem gånger (-86 och -94 samt 2013-2015).

Under åttiotalet stärkte klubben sin position i den franska högsta divisionen genom att alltid placera sig topp tre och 1986 vann man även franska cupen och kunde, efter en tjugosex matcher lång segersvit, för första gången titulera sig franska mästare. I och med detta öppnade sig vägen ut i Europa för PSG.

Rekordet i antal matcher utan förslust slog PSG för övrigt några år senare, säsongen 1993-94 spelade man tjugosju matcher utan förslust och gick till semifinal i Cupvinnarcupen genom en historisk seger över Real Madrid. 

De senaste tjugo åren har PSG varit en storklubb med ekonomiska muskler. Först genom det ägaravtal man slöt med TV-bolaget Canal+ 1997. De sålde vidare till ett investmentbolag innan Qatar Investment Authority köpte 70 procent av klubben 2011.

PSG storsatsade 2012 under tränaren Carlo Ancelotti och förutom Zlatan Ibrahimovic köpte man även Lucas Moura, Javier Pastore, Thiago Silva, Thiago Motta och Ezequiel Lavezzi. Zlatan är för övrigt den ende skandinav som spelat i PSG.

Säsongen 2013 värvade man även David Beckham och PSG vann ligan för första gången på 19 år. I franska cupen och Champions League kom man dock bara till kvartsfinal. Efter säsongen lämnade Ancelotti klubben och efterträddes av Laurent Blanc.

Parc des princes
Om PSG’s hemmaarena får man kort och gott veta att den kallas för Le Parc och är från förrförra århundradet, den byggdes nämligen redan 1897. Den har plats för 48712 sittande åskådare. Som kuriosa kan nämnas att Le Parc en gång i tiden användes som velodrom och var målgång för Tour de France 1903.


Arenan har byggts om vid ett par tillfällen, dels i början av trettiotalet och dels 1972 i samband med att den blev PSGs hemmaarena.  

Under de senaste två åren har omfattande renovering och ombyggnad gjorts på Parc des Prince och enligt klubben ska den förvandlas till ett fotbollens tempel. Huruvida detta är klart, eller de planerade nya restaurangerna, toaletterna och fritt wifi ens är i bruk den femtonde september är oklart, men bilderna på hemsidan är ju onekligen tilltalande

Paris
Paris är staden som leder schablonbildsligan överlägset. Alla vet ju att i Paris tillbringar folk sin tid på café vid små runda bord med rödrutiga dukar, drickandes kaffe ur små tjocka koppar och kedjerökande Gauloise utan filter, innan de med en baguette instucken i armhålan går hem för att äta sniglar i vitlök och sörpla i sig oändliga mängder rödvin. Alla män har slokande mustasch och alla kvinnor väger under fyrtiofem kilo och har skor med tolv centimeter höga klackar. Ungefär så.   



Naturligtvis är ingenting av detta sant. Jag har till exempel själv sett cafébord med grönrutiga dukar och en del fransoser har faktiskt gått över till filtercigaretter. Det finns även fransmän utan mustasch men med skägg – Bergettrenden breder ut sig! - som livnär sig på annat än sniglar i vitlök. De äter grodlår i stället. Uppgifterna har dock inte gått att få bekräftade så jag ska låta det vara osagt.

Det är inte alls konstigt att det är extremt gott om schalonbilder av denna gigantiska stad – parisarna är dessutom oerhört måna om att underblåsa dem. I veckan lanserade PSG till exempel ett nytt matchställ, Nike uttalade sig i Le Parisien och förkunnade att det djupt helsvarta stället är skapat för att vara ”en symbol för elegans och yttersta klass för klubben”. Dressen finns för övrigt att köpa i ”boutiquepsg.fr” för det facila priset av 140 Euro. Smakar det så kostar det.

Och apropå smakar. Som jag nämnde inledningsvis blev det omöjligt att skriva den text jag ursprungligen planerat. Det blev i stället en saga, lagom att koppla av med så här på fredagseftermiddagen.

De två kockarna
Det var en gång två kockar med var sin restaurang. Båda fick uppdraget att komponera en måltid i den högre gastronomiska skolan, en rätt som skulle väcka uppseende och respekt och vinna ryktbarhet i världen.
Den ene kocken, Rabbemoskocken, hade en snäv budget medan hans kollega Hummerkocken kunde frossa i ett välfyllt skafferi.

Hummerkocken satte på sig en styvstärkt hög kockmössa och knäppte den bländvita kockjackan ända upp i halsen. Han blickade belåtet över gåslever och tryffel, mört lammkött och välhängd biff, läckra primörer och till och med färsk levande hummer.
- Det här blir en fantastisk middag, tänkte han. Vad kan gå fel?

Rabbemoskocken tittade samtidigt ner i sin sillabörs och tänkte;
- Här blir det min själ inga utsvävningar.



Han tog vad som fanns i det magra restlagret och kompletterade med ett par rejäla fläskläggar, en påse kålrötter, några potatisar, en välväxt morot och några nypor salt. Fyra spirande kryddplantor räckte det precis till innan börsen var tom.

Rabbemoskocken insåg att här gällde det att göra saker från grunden, ta fram det bästa ur varje råvara och sedan sätta en egen piff på anrättningen.

Han jobbade och slet i dagar, provade sig fram och gjorde justeringar innan han till sist var nöjd. Han testade anrättningen genom att servera den till kännare från både Skottland och Österrike. Alla imponerades de av den fantastiska matkreation han lyckats skapa med så enkla råvaror.

En vacker dag hade Rabbemoskocken nått sådana framgångar att han blev inbjuden att laga mat på den ärevördiga Michelinkrogen ”Champions L” i Paris.

- Wow, tänkte han, här gäller det att fortsätta göra saker från grunden, ta fram det bästa ur varje råvara och sedan sätta en egen piff på anrättningen.

När dagen var inne packade han sina kastruller, knivar, kålrötter och fläskläggar och reste till Paris. Han slet som ett djur i det fina köket, aldrig hade han väl lagt ner så mycket kärlek och omsorg i sin paradrätt. Nu var det upp till bevis.

Himmelsblå linnedukar och prydde borden i den anrika matsalen, förväntningarna var höga hos restaurangvärden och representanterna från Guide Michelin. Vad skulle denne väderbitne kock från norr kunna åstadkomma med sina kålrötter, undrade de alla?

Underbara dofter trängde ut från köket. När servitörerna visade sig sträcktes halsarna hos de förväntansfulla kring borden, alla ville se den utsökta uppläggningen, gjord med noga avvägd finess.

Som ett konstverk, som en komposition av färg och form låg skivor av den mjälla fläskläggen, vackert utbredd i solfjädersform och beströdd med färska gröna örter. Ett lätt och elegant rotmos presenterades på mitten. På toppen bidrog en välformad och spänstig morot med perfekt tuggmotstånd. Det var vackert, det var elegant och samtidigt så enkelt.  

Rabbemoskocken stod med uppfläkt skjorta och glansig pannan och beskådade sitt verk.  Han visste att han serverat något som aldrig tidigare skådats på Michelinkrogen ”Champions L” i Paris. Han visste att det kanske inte skulle falla fransoserna på läppen. Men han visste också att chansen var stor att han skulle bli inbjuden igen, kanske skulle de till och med be om receptet. Eller rent av vilja köpa en kålrot eller två.
Oavsett vilket så skulle tilltaget att bjuda på rotmos och fläsklägg på en fransk gourmetrestaurang gå till historien.  

Hur det gick för Hummerkocken? Jo, han skramlade med grytorna och flyttade runt råvarorna lite planlöst, en del låg bortglömda på bänken, en del låg kvar i frysen. Någon Michelinkrog kom han aldrig till, men han fick i alla fall chansen på en sylta med blågula vaxdukar i Solna. Där slevade han upp lite härsket lammkött på en papptallrik, la på några bitar skämd gåslever och krönte med hummern, som vid det laget var på väg att självdö.

Hur den anrättningen togs emot vet vi. Jag är glad jag slapp smaka.

Sensmoral: Rotmos och fläsklägg ska inte föraktas, den kan bära ända till Paris!



För ett år och tre dagar sedan
… skrev Pontus Kroon så här på Himmelriket: ”I kväll skall tydligen landslaget möta Österrike i EM-kvalet. Då Emil Forsberg har en god chans att få speltid och med en gammal Zlatan i storform kan ju detta vara en fin liten föreställning att vila ögonen på. Vi MFF:are vet ju hur man skall sätta Österrikare på plats, så låt oss hoppas att smilfinken Hamrén har lärt sig något av detta. ”
Svaret på den frågan har vi fått. Igen. Vissa lär sig aldrig.

I morgon…
… möter vi Elfsborg och jag ber om ursäkt att denna viktiga match kommer i skymundan. Förut nämnde Pontus kompenserar dock detta under dagen.

I dag om fyra dagar…
… är vi inte på väg till Hudiksvall. Därför bör alla lära sig följande:
- PSG, vem e’ ni? – PSG, Qui êtes-vous?  [Pe ess sje, ki ett vo?]
- Nej tack, jag äter inte sniglar - Non merci, je ne mange pas les escargots [Nå’ mersi’, schö’n manch pa leskargå]
- En stor öl tack! - Une grande bière s'il vous plaît! [Öhn gran bjär, sillvoplä]
 
Dagens låt…
… för att komma i stämning har jag självklart valt en låt på franska med den passande titeln L'amour Et La Guerre, Kärleken och kriget, eftersom den sammanfattar vad allt handlar om. Sjunger gör förstås själva schablonbilden av en fransk artist, Charles Aznavour, som för övrigt är gift med en svenska som heter Ulla.  

À l’attaque Malmö, À L’ATTAQUE !
 
 
 
 
 

Katarina Wittgard2015-09-11 13:01:00
Author

Fler artiklar om Malmö FF