Friday I'm In Love: Rage Against the TV Machine - om svårigheten att hantera en förlust.
Det var en gång någon som myntade uttrycket: "Skadeglädje är den enda sanna glädjen." Lika mycket bullshit som "Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder" tänker nog en del av er, men det stämmer tyvärr in alltför väl på mig. Varje gång Halmstad eller något annat ängagäng gör livet surt för en toppkonkurrent genom en välplacerad strumprullare vet min glädje inga gränser för ett par sekunder. Den knutna näven åker upp mot skyn och tre, ibland fyra eller fem betonade "YESSS!" följer varandra. Sedan känner jag hur leendet brer ut sig från den ena mungipan till den andra. Alltför sällan känner jag såhär när MFF gör mål. Självklart blir jag glad varje gång, men för att det där ofiltrerade lyckoruset ska uppstå krävs oftast sena avgöranden, rena volleyträffar eller mål mot rivaler. Firandet vid ca 80% av de andra scenarierna består av ett kort men koncist "jadå!", samt att ett inre välmående sakta infinner sig. That's it. Jag hade önskat det var annorlunda, men det är bara så. Annat var det när jag var ungefär 13, men jag antar väl att tiden som gått har förändrat mig en aning. Jag fyller trots allt snart 21.
Samma procedur följer när slutsignalen ljuder och laget i himmelsblått har lyckats göra flest mål. Jag känner mig lugn och nöjd, men tankarna ligger direkt på sekvenser från matchen, nästa match, samt de övriga slutresultaten som droppar in. Jag har helt enkelt svårt att bara stanna upp och njuta i nuet. "Det låter ju för jävla trist. Men då slipper du ju i alla fall ältandet av vidriga förluster." Men vafan, läste du inte rubriken? Visst, det hade ju följt någon slags kontinuitet, men sådan tur har jag inte haft. Medan euforin även under serielunk har fått prägla mina yngre dagar för att sedan försvinna (tillfälligt får jag hoppas), så har ilskan alltid funnits där. Slå er ner framför lägerelden så ska jag redogöra för några minnesvärda utbrott genom åren.
Jag började bry mig ca 2005 ("Gloryhunter!") och under de första åren var det mest Radiosporten som gällde, tills tv4 började sända en del matcher. Premiären mot Elfsborg 2007 kommer jag särskilt ihåg eftersom det var första, inte sista gången jag yttrade mig på nätet. Olof Lundh berättade i halvtid att man kunde kommentera matchen på fotbollskanalen.se och att några träffsäkerheter sedan kunde komma att lyftas upp i studion. Här såg jag min chans att avreagera mig gällande Daniel Alexanderssons vidriga stämpling av Jimmy Dixon som otroligt nog INTE renderade i en utvisning. Jag skrev något om mord, och att Anders Svensson missat sin balettlektion. Jag var 12 och blev gruvligt besviken när min kommentar inte lästes upp i direktsändning. 2009 skaffade vi Canal+ och hela säsongen kändes som en och samma match. 0-0 efter fint spel, och om man ville hitta mig efter matchen fanns jag väggstirrandes i garaget, under sängen, eller i full färd med att riva sönder Aftonbladets allsvenska bibel så att Robert Lauls byline svävade som snöflingor i sovrummet.
2012 fyllde jag 18, MFF var bättre nu och jag hade mognat. Bortamatchen mot Örebro den sommaren, bevittnad framför TV:n i sommarstugan, hävdar motsatsen. Jag såg den tillsammans med min pappa, som visserligen sympatiserar med MFF, men när hemmalaget log ledningen och jag bytte kanal bad han mig om att få se reprisen. Det är i sådana här lägen jag önskar att jag kunde ta fram en ihopfällbar läktarsektion, för att sedan kliva upp och vräka ur mig osmädelser som drunknar i ett teknologiskt framställt publikhav. Någon sådan fanns inte, så jag fick hålla mig till att passivaggressivt väsa fram: "Du fick se det förra målet." Efter matchen gick jag ut och kastade mina sandaler fram och tillbaka över tomten i 20 minuter. Möjligheten att kunna skrika ner i en bottenlös avgrund hade sparat mig åtminstone en kvart.
Inför matchen mot Häcken i år var jag fullt förberedd på 0 poäng, men som om det hjälpte. Besten gjorde comeback. Fjärrkontrollen var inte heller helt med på noterna när den kastades mot källargolvet efteråt. Jag såg ner på mig själv ifrån ett rationellt perspektiv medan jag gjorde det, men jag kunde inte få ur mig all vreden på något annat sätt. När ingen verkade lyssna från våningen ovanför laddade jag för nästa kast. Och så nästa. 0-3 tog ett tag att smälta. Både för mig och fjärrkontrollen, som dock mirakulöst nog lyckades återhämta sig.
Så varför har det då blivit på detta viset? Det är kanske upp till en psykolog att svara på, men i grunden handlar det nog om att jag helt enkelt är väldigt bortskämd. Det är ju trots allt Malmö FF jag håller på. Om hjärtat hade valt typ Oddevold hade man säkert lärt sig att hantera motgångar på ett mer respektabelt sätt vid det här laget. Då hade man kunnat harkla sig, rätta till kragen, och säga "vafan... men ny match på lördag!" När sedan den där matchen resulterar i tre poäng för första gången på tre månader är det så förbannat ljuvligt. Varje gång. Själv ser jag de flesta allsvenska förluster som en personlig attack. Jag känner mig förolämpad ner till minsta beståndsdel. Jag förbannar laginsatsen i timmar, medan jag samtidigt skäms över mina egna tankar. Perioden 2005-2009 borde byggt upp en slags ödmjukhet, men mitt undermedvetna har guldfiskminne och hänvisar bara till de senaste framgångsåren. Varje gång vi tappar poäng mot ett på pappret sämre lag förvandlas jag till Dudley, Harry Potters genomvidriga kusin. Om det där med tidsresande utvecklas fullt ut någon gång får jag nog åka tillbaka till 90-talets Malmö Stadion för terapisessioner.
Ur ett idealistiskt perspektiv låter det där alternativa scenariot kanske lite vackrare? Om du tvekar, se Harry Potter-filmerna (inte alla kanske). Men vad gör det? Malmö FF är mitt lag att glädjas över, och så länge det fortsätter vara så står jag ut med några förluster till. Helst inte imorgon bara...
För idag... är dagen före lördag, då det är dags för måstematch, igen. Denna gång mot GIF Sundsvall.
För exakt tio år sedan... Konfronterade Magnus Johansson en viss Louay "Lolo" Chanko efter att denne åkt på oannonserad semester. Intressant intervju som går att läsa här.
Dagens låt... är egentligen flera låtar, inbäddade i detta fantastiska jävla guldkorn till Youtube-klipp. Här dissikeras Henrik Rydströms älskade Fleet Foxes och Suede, medan vår egne Zlatan Azinovic lyfter fram Modern Talking, men framförallt Markoolio. Jag vill egentligen inte behöva någon anledning för att länka det här klippet, men med anledning av Zlatans olyckliga skada mot litauerna så tycker jag vi skickar en tanke till densamme när vi trycker på playknappen. Krya på dig Zlatan!