Friday I´m In Love - Reflektioner
Ett guld är bärgat, en säsong börjar summeras och med några dagars distans till firandet kan man reflektera över ett och annat.
Det är en blåsig och grå fredag, den första november 2024 och efter en sällsynt mild och solig höst känns vädret plötsligt väldigt mycket Malmö igen.
Cirkusen har dragit vidare för den här gången, Blåvitt hem till Göteborg för att slicka såren och ladda om för bottenstrid och MFF försöker lindra en gyllene baksmälla så att man kan göra ett anständigt jobb mot Hammarby i Stockholm i morgon.
Vi som lever för Malmö FF har lätt för att lite slentrianmässigt anse att det är så här det skall se ut varje år, "guld tar man, silver får man" och så vidare, men det kan vara alltför lätt att glömma att vi bara är en slarvigt upplagd försäsong från att misslyckas med en hel säsong, till exempel så som skedde 2022 när ett galet träningsupplägg samlade två tredjedelar av truppen i sjukstugan redan i maj.
Hur det än är, oavsett bäst trupp, vassaste akademi, starkast ekonomi och klokast ledning, så krävs det hela tiden en kritisk blick och en beredskap för vad som komma skall.
I dagens Malmö FF är det mest akuta molnet på vår himmel att Henrik Rydström får ett erbjudande han inte kan tacka nej till.
Väldigt mycket i MFF är investerat i vår tränares kunskap, karismatiska persona och förmåga att föra truppen till nya nivåer. Laget som lyftes från en sjundeplats till ett tajt guld 2023 tog dubbeln i år efter en synnerligen komfortabel serieseger och vi kan nu med fullt fokus ta oss an Europa League. Ett lag i ruiner har två år senare gjort en historiskt stark säsong.
Självklart är inte allt Henrik Rydströms förtjänst, men hans förmåga att få en trupp med väldig konkurrens att arbeta tillsammans så harmoniskt och hans trygghet i att ta impopulära beslut t ex när det gäller laguttagningar för att optimera utfallet på lång sikt samt hans sätt att utveckla både unga och äldre spelare gör honom väldigt svår att ersätta.
Är det något jag skulle se som högsta prioritet när gulddammet lagt sig är det att försöka knyta upp vår tränare några år framåt.
Annars är det som så ofta när ett guldår summeras, någon spelare lägger av, andra är föremål för spekulationer och några lyckliga ungdomar, än sålänge Loukili och Skogmar, får sitt första A-kontrakt.
I den första kategorin ryktas det om att Sören Rieks skall lägga skorna på hyllan och även om det är logiskt sett till ålder och speltid och inte minst chansen att få välja avslut själv, så skär det naturligtvis i hjärtat på varje himmelsblå supporter. Få spelare har personifierat det bästa med det moderna Malmö FF som Sören Rieks.
Jag inser när jag skriver detta att jag inte kan dröja mig kvar vid vår danske veteran, då det kräver en text helt i sin egen rätt och den texten skall skrivas den dagen Sörens beslut är officiellt och säsongen är färdigspelad. Till dess fortsätter vi att glädjas åt hans närvaro.
Det finns så mycket att säga om dagens MFF, men en annan dansk ålderman och en ung stigande stjärna ramar verkligen in guldtavlan som är vårt lag. Anders Christiansen den så ofattbart starkt comebackande kaptenen och Hugo Bolin som nästan bortglömd av oss efter ett år i Degerfors kom hem och gjorde kaos i allsvenskan.
Dessa två, mannen med rutinen och pågen med talangen symboliserar mycket av det MFF vi vill se.
För övrigt hoppas jag att vi fortsätter att förvalta vårt pund väl, inte bara bokstavligt ekonomiskt, utan rent generellt sett hur föreningen drivs. Det är positivt att vår ordförande och styrelse (för det mesta) håller låg profil och låter den operativa och sportsliga ledningen med Carlnén, Danne och Ola få jobba i fred.
Det kommer snart en tid då Silly Season kommer att röra om i grytan och såväl ilska över försäljningar och felköp som glädje över nyförvärv och kanske någon bomb kommer att dominera surret kring Malmö FF. Då känns det tryggt att ha ett så bra år som 2024 i ryggen.
Idag för fjorton år sedan var vi mitt i en stentuff guldfajt mot HIF, vilket Magnus Johansson skriver om här. Tänk vilka olika öden de två Skånelagen har tagit sedan dess. Man får vara tacksam att man inte föddes rödblå.
Veckans låt känns lite sökt, men va fan. Här är den, We Are The Champions med Queen.
