Friday I´m in love – Reflektioner om vårsäsongen
13 matcher i allsvenskan, tre i cupen och två i europa league. Ovanpå det ett antal träningsmatcher utan tävlingssyfte mot exempelvis IFK Malmö och Norrköping. Ett uttåg på plasten i Växjö direkt mellan två förluster mot Chelsea, en usel start i allsvenskan med oavgjort mot Häcken och förlust mot Sundsvall. Skulle förra våren upprepa sig?
Med facit i hand är svaret ett rungande nej. Uwe Rösler är the real deal tydligen. Om tysken inte bevisat sig under förra säsongen med en otroligt stark sommar och höst samt ett grymt gruppspel i Europa så har han onekligen gjort det nu.
Jag nämnde förlusten mot Sundsvall i ingressen, den hoppades jag skulle bli en vändpunkt och det verkar onekligen när vi summerar vårsäsongen 2019 som att så också varit fallet. MFF har inte förlorat sedan den förlusten och har nio vinster och två oavgjorda sedan den fruktansvärda matchen i Sundsvall. Vi leder serien med sex poäng (en match mer spelad) och det har sett väldigt stabilt ut över nästan hela planen.
Spelare som har fått ett lyft under Uwe men också framförallt under våren kan vi nämna en sådan som Sören Rieks som fortsätter vara helt outstanding på sin kant, en Arnor Traustasson som visar mästartakter och är precis så där läskigt han kunde vara i Norrköping, en Johan Dahlin som bara fortsätter utvecklas och som i sommar firar tio år sedan han anslöt till Malmö första gången.
Listan kan göras lång över spelare som utvecklats under Uwe. Våran supertysk är i många avseenden en Åge Hareide i miniatyr och den jag tror Malmö letat efter sedan vår käre norrman åkte över bron.
Uwe behöver jobba på sina presskonferenser men han visade med all önskvärd tydlighet i Europa att han trivs på den stora scenen och med all rätt.
Vi kan inte avsluta vårsäsongen utan att nämna vår kapten Markus Rosenberg. Den mannen har tydligen blivit ännu bättre under vintern och har levererat sju mål och två assist. Rosenberg har varit så där överjäkligt bra och otroligt viktig för laget så att ingen, framförallt inte Alexander Axén, kan förstå att detta ska vara hans sista säsong.
Jag har svårt att tro detta skulle vara slutet. Samtidigt är säsongen lång och att avsluta karriären med ett SM-guld i sin moderklubb med en eventuell sista europaresa som ett sista party. Jag tror den idén tilltalar Mackan, men nog fan kan padel vänta.
All är inte frid och fröjd här nere i Sveriges Marseille, Sveriges Chicago, lilla Toscana, Norra Danmark.
Försvaret har varit skadedrabbat med både Bengtsson, Nielsen, Brorsson och Safari borta nästan hela våren med vissa undantag. Larsson och Lewicki har ersatt med den äran och en revanscherande Bonke har fyllt Bachirous plats med bravur. Kommer detta kunna fortsätta på samma sätt? Troligtvis inte och jag hoppas att ledningen har en plan och inte låter det gå för långt.
En annan oro är att trots resultaten har Malmö allsvenskans äldsta startelva. Talangerna får inte chansen och spelare som Rakip och Brorsson är mer rotation än faktiska startspelare. Det är svårt att klaga på riktigt när Malmö vinner och allsvenskan går som den gör. Jag kan dock sakna en Jansson, en Helander, en Durmaz eller till och med Rexhepi.
Jag tror det var Fredrik Hedenskog i MFF podden som sa att en Helander eller en Pontus Jansson hade knappast kunnat ta sig fram i dagens Malmö FF. Helander och Jansson är fantastiska idag men det är knappast några supertalanger likt Svanberg som bara ska ha en plats. Jag hoppas bara att Malmö i sin utveckling och framgång inte tappar det som tog klubben dit.
Som sista, tack Andreas Vindheim för dina insatser i Malmö FF. Lycka till i Prag och välkommen tillbaka den dagen du är klar ute i Europa.
