Friday I'm in love - Att resa på egen hand kan ge givande möten
Att göra en resa utan resesällskap behöver inte betyda att man känner sig ensam, långt ifrån.
Många jag känner skulle inte kunna tänka sig att göra resor utan att ha sällskap. Själv har jag rest ensam många gånger och även om jag även älskar att resa med familj och vänner, så tycker jag det kan vara riktigt skönt på egen hand. Dels har jag ett stort behov av att få vara för mig själv ibland. Men också för att när jag reser ensam så möter jag folk på plats på ett helt annat sätt.
När MFF skulle möte Genk gjorde jag premiär som Himmelriketskribent. Ofta åker ett par skribenter på dessa resor men den här gången var det ingen annan som kunde. Jag visste ju att det skulle bli intensivt med jobb, och dessutom skulle jag ju under resans gång träffa både spelare för intervjuer, folk från media och framför allt en massa himmelsblå supportrar och vänner på matchdagen. Så jag var inte särskilt orolig över att vara själv. Men även om alla detta var väldigt trevligt så var det inte de mötena som gjorde starkast intryck. Det var istället en människa jag träffade som inte hade något som helst med MFF, matchen eller fotboll över huvud taget att göra.
Under många år jobbade jag på hotell. På kvällarna kom väldigt ofta ensamresenärer ner till receptionen för att snacka om allt mellan himmel och jord och få lite sällskap – en väldigt trevlig del av yrket. I Genk var det jag som var den där resenären, och i skrivpauserna pratade jag mycket med personalen. En massa om fotboll med en av dem, och om Genk med omnejd med en annan. Jag fick praktiska tips för att ta mig runt i ”jobbet” och material till en text. Men också det sightseeingtips som skulle leda till mötet.
För att rensa hjärnan och ladda batterierna efter ett par dagars intensivt arbete åkte jag på matchdagens morgon till Bokrijk, ett naturområde en kort tågresa från Genk, där det bland annat skulle finnas en nedsänkt cykelväg rakt igenom en sjö och ett utomhusmuseum. När jag steg ut på perrongen befann jag mig in the middle of nowhere, eller kanske snarare mitt i naturen. Det var skog och park i alla riktningar, och ingen skylt som visade åt vilket håll jag skulle gå. Jag fick syn på en kille en bit bort som verkade vara ute på powerwalk och gick fram för att fråga honom om vägen. Han var på väg åt det håll museet låg så jag gick med honom en bit, och han förklarade hur jag skulle gå för att hitta de saker jag var intresserad av. Jag tackade och han gick iväg åt samma håll som jag men i betydligt högre tempo. Bara en av alla del människor man springer på i förbifarten, trodde jag.
Framme vid den korsning han berättat om stannade jag vid en informationsskylt för att bestämma mig för vart jag skulle gå. Plötsligt hörde jag någon bredvid mig. Det var powerwalkaren igen. Han hade sett att jag stannade vid skylten och undrade om jag behövde mer hjälp. Han berättade lite om vad som fanns att se inne på open air museet, och gav exempel på flera olika bra gångstråk runt museet. Han var nyfiken på varför jag var där. När jag sa: ”För matchen ikväll” såg han bara frågande ut. Han hade inget som helst fotbollsintresse och hade ingen aning om att det var en stor match på gång i Genk. Ett par minuters samtal till, sen gick vi åt varsitt håll.
Bokrijk var verkligen en underbar plats med fantastisk natur! Jag gick en lång tur som var enormt avslappnande och energigivande. Efter en timmes promenerande bestämde jag mig för att gå mot en av museets ingångar. Så stod vi plötsligt mitt emot varandra igen på stigen, powerwalkaren och jag. Vi skrattade lite åt att vi sprang på varandra igen och han skrattade ännu mer när jag försökte förklara min glädje över att ha hittat får att fotografera. Han frågade om jag ville ha sällskap, han kunde visa en mycket trevligare väg till museet än huvudstigen, och jag tackade ja.
Det var tydligt att han gått väldigt mycket i området, och jag berättade om hur mycket skogspromenader hjälpt, och fortfarande hjälper mig, i min rehab efter utmattningssyndrom. Det visade sig att han börjat med sina långpromenader i exakt samma syfte. Men numera var de långa turerna helt nödvändiga för honom, han beskrev det som ett sätt att överleva.
Han berättade att han sedan ett par år lider av ”suicide headache”. Han liknade det vid migrän, men många, många gånger värre, med enorma smärtor. Det mer officiella namnet är tydligen, enligt googling, Hortons huvudvärk. Benämningen ”suicide headache” kommer av att många som lider av detta inte står ut med de ständiga plågsamma anfallen utan begår självmord. Powerwalkaren fick anfall många gånger om dagen. En mängd olika saker kunde trigga igång anfallen, bland annat sol och värme, så årets vår och sommar hade varit extra svår. Ingen medicin eller behandling hade hittills hjälpt. De enda gånger han kunde känna sig säker på att vara fri från anfall var när han var ute och gick, om det inte var för soligt och varmt. Så han gick och gick. Extremt långa turer. Varje dag.
Vi pratade länge om hans sjukdom och om utbrändhet och utmattningssyndrom. Om att ha en åkomma som inte syns utanpå men som påverkar hela ens vardag. Om att vilja men inte orka. Om rädslan att förlora vänner för att man så ofta måste tacka nej till olika sociala sammanhang. Och om livet i allmänhet.
Där, mitt ute på vischan i Belgien fanns plötsligt för oss båda en stund en person att dela jobbiga erfarenheter med. Utan att vi visste något alls om varandra och därför inte hade några förutfattade meningar om varandra och heller ingen oro för vad den andre skulle tycka. En människa, som jag till och med glömde fråga om namn, mitt i min fotbollsresa, totalt ointresserad av fotboll men någon jag delade mycket annat med. Längs vägen inne på museet upptäckte vi att vi delade flera intressen som hantverk, odla frukt och grönt och förädla det man odlar och flera andra.
Efter liten rundtur var han tvungen att gå vidare. Att prata och vara social för lång stund i sträck var ännu en av de saker som kunde trigga igång ett anfall. Så han hade fler kilometer att avverka i ensamhet för att få vara smärtfri ännu en stund. Jag gick runt på museet, fotade kyrkor, lärde mig den lokala traditionella tillverkningen av päronsirap, drack hallonöl och käkade en våffla innan jag reste tillbaks till Genk, tillbaks in i min fotbollsbubbla och till alla himmelsblå på torget.
Hade jag rest tillsammans med en annan skribent eller på en supporterresa med vänner hade jag troligen varit i den bubblan hela tiden. Och det hade garanterat varit helt underbart! Men jag är glad att jag den här gången gav mig iväg på egen hand.
Den här dagen: Supercupen - kanske inte den tyngsta av titlar vinna. Men vann den var just var MFF gjorde den här dagen för fyra år sedan, med spelare som Agon, Ricardnho och Halsti i laget. Här kan ni läsa matchrapporten.
Dagens låt: När jag letade efter en låt på temat ensamhet hittade jag den här som jag fastnade för: I am not alone, Kari Jobs. En ballad precis i den här skribentens smak.
