Friday I'm in Love - Supporterlivets olika faser - För mig

Min aktiva roll på läktaren må förändras genom åren, men mitt hjärtas insats är alltid lika stor. 100 %.

Uppväxten
Jag skulle gärna påstå att jag växt upp på Stadions ståplatsläktare och fostrats av Bosse, Krister, Thern och Jörgen Ohlsson. Men om jag växte upp på någon läktare så var det Hammenhögs IP. Svårt att kalla det läktare, men det fanns åtminstone två bänkrader på ena långsidan.
Jag låg inte bakom målet på Gamla IP tillsammans med alla andra som tydligen låg där i världens största hög med barn, utan jag sprang bakom målet på Hammenhögs IP eller på grusplanen bredvid och växte upp och såg upp till spelarna i A-laget.

Även om MFF var "mitt" lag redan hade jag betydligt bättre koll på Hammenhögs herr- och damlag än MFF:s. När jag spelade ett tidigt managerspel på min Commodore 64 var det inte MFF jag spelade med utan jag gjorde om alla namnen till spelarna i Hammenhög.
Jag följde MFF genom framförallt text-TV och några sporadiska besök till Stadion under 90-talet. Eftersom MFF:s 90-tal väl kanske inte direkt var det mest glänsande decenniet i den himmelsblå historien var det svårt att få farsan att åka in regelbundet till Malmö för matcher. Inte minst eftersom han hade sympatier hos ett annat lag...

Första årskortet
2001 tog jag studenten och på sommaren lämnade jag Österlen. Av studieskäl bosatte jag mig i fiendeland, men resan från Knutpunkten till Malmö var hanterbar och under hösten började jag gå på MFF:s matcher på allvar. Främsta minnet från den jävla skithösten är såklart Jörgen Ohlssons magiska mål mot Elfsborg på hemmaplan. Hjälten JO.

2002 skaffade jag mitt första årskort. På ståplats. Under året flyttade jag sen också ner till Malmö, och började dessutom åka på en hel del bortamatcher. Oftast gick jag ensam, men jag kan aldrig påstå att det har rört mig i ryggen att gå och se MFF ensam. Dels har jag aldrig känt mig ensam bland MFF-familjen och dels har jag ofta tyckt att det är skönt att se på fotboll själv utan att någon ska prata itu matchen.
Bortaresorna var oftast i Supports regi, men det hände att jag reste iväg på egen hand också.

Även om hemmamatcherna var i klar majoritet är det nog främst bortamatcherna jag minns från den här tiden. Bortamatchen i Götet 2002. Royal Leaguematchen på Parken. Cupsegern mot HIF 2002. Den galna bortaresan till Göteborg 2004 såklart. Fiaskot mot Landskrona typ 2003 där Hasse Borg sen erbjöd mig lift hem när jag var på väg till stationen...

Chefredaktörsrollen
Mitt första uppdrag på Himmelriket var att jag skrev ner en direktrapport 2004 när MFF åkte på däng i Rostock. Ni kan läsa den här. Ren kvalitet såklart.
Det bästa från den är väl att jag vägrade erkänna Rade Prica som målskytt och att den sen dess stod i MFF:s årsbok att det var okänd målskytt.
Jaja, nu börjar det ju strömma in nya Pricas i rätt tröja så det kanske rättar till sig snart i MFF-arkivet.

Därefter skrev jag med lite olika frenesi under några år med framförallt införrapporter och matchrapporter innan jag fick frågan på ett läger i Marbella av den eminente Nisse Byrfors att ta över som chefredaktör. Jag tog såklart chansen och har haft den sen dess - Sorry folks.. Ni verkar inte bli av med mig.

Några år tidigare, 2005 närmare bestämt, flyttade jag för övrigt upp till sittplats. Sjungande sitt. Bekvämlighetsskäl att inte behöva vara på Stadion en halv evighet innan match blev avgörande och på sjungande sitt blev jag kvar. Först ensam. Sen med frun och sedermera med frun och svågern - även om vi då efter två år på Roys flyttade till södra. Även den flytten var av bekvämlighetsskäl. Det var rätt skönt att slippa den drygen jäveln vi hade bakom oss på Roys. Två år med genomkorkade kommentarer i ryggen fick räcka.

Småbarnspappan
Även om jag trappat ner mitt bortaresande kontinuerligt - sista resan till Helsingborg var till exempel den där jag och Helen fick igenom en JO-anmälan mot polisen för deras vanvettiga och usla arbete - har jag de sista åren knappt funderat över att resa iväg och se MFF.
När stormen tog Malmö och MFF-familjen till Borås 2013 följde jag, frun, en skrikande någorlunda nyfödd dotter, och svågern guldjakten på surfplattan eftersom strömmen gått.
När mer eller mindre hela den viktiga delen av mitt MFF-flöde tog sig upp till Norrköping visade jag mina dansmoves med "Risky Business-dansen" med mina två barn.
Jag har älskat bortaresorna men när jag leker med barnen saknar jag det inte en sekund.

Jag har fortfarande årskort, och kommer ha det nästa år. Och nästa.. Och nästa..
Har UEFA-uppdrag när Malmö lirar i Europa. Har skakat hand med flera av Europas storspelare i samband med detta- Exempelvis Markus Rosenberg, Markus Halsti och Guillermo Molins.
Mitt hjärta bultar lika blått som det alltid gjort.

Framtiden
Någon dag i framtiden har både jag och frun årskort igen.
Någon dag tar jag med mina barn till deras första MFF-match.
Någon dag reser jag på bortaresor igen.
Någon dag kommer jag rimligen lämna redaktörsposten på Himmelriket.

Någon dag kommer jag uppleva nästa guld.
Någon dag kommer jag uppleva nästa fiasko.
Någon dag.

Varje dag kommer MFF vara en del av mig - Men mitt supporterskap kommer se olika ut.

---------------------------

Idag för ett år sedan visade vi Shaktar Donetsk vad MFF-familjen kan göra. Vilken grej! Läs Himmelrikets matchrapport här. Fem snabba här.

Dagens soundtrack. Jag hade inte riktigt planer på att skriva en krönika i dag så jag fick höfta fram den här. Ta den för vad den är. Som plåster på såren bjuder jag på världens bästa låt - https://www.youtube.com/watch?v=IrxKkELQJiQ