Friday I'm in Love: Time to say goodbye

Sommaren står för dörren - En tid som för mig ofta innebär en hel del vemod.

I dag är det fredagen den 10 juni. För många en fredag som vilken som helst. För mig som lärare en dag då ännu ett läsår läggs till handlingarna. En dag då sommarlovet tar vid (även om vi lärare alltid jobbar ett tag till - Ännu ett litet tag för oss som jobbar med sommarskolan).
På många sätt en skön dag, men jag ska vara helt ärlig. Det är också normalt sett en dag med vemod.

Jag bygger min lärargärning på att bygga relationer. Jag tror det gör mig till en accetabelt bra lärare. Utan detta tillvägagångsätt hade jag varit en sämre lärare. Jag försöker bry mig. Engagera mig. Göra mitt bästa. Då blir det oundvikligt så att man också börjar bry sig om människorna man jobbar med.
Det är med stolthet men också vemod jag säger "Tack och hej" till eleverna som varit i vardag i tre år. Man tror det ska bli lättare med åren, men det blir det inte.

Inte alls faktiskt.

Jag har en hel del närmast autistiska drag i min personlighet. Jag är inte särskilt glad för människor i allmänhet. Men personerna jag undervisar blir mer än så. De kommer nära mig. De blir människor jag bryr mig om. De blir människor jag vill se lyckas - Och med lyckas menar jag bara en enda sak - Vara glada.
Jag försöker verkligen ge så mycket kunskap och förmågor jag bara kan, men det är inte allt. Inte på långa vägar. Mycket hellre än att de kan allt om biologi vill jag att de ska vara glada, nöjda och tillfreds med sin situation och sig själva.

Jag trodde verkligen inte det när jag blev lärare. Jag trodde verkligen inte att jag skulle bry mig nämnvärt när elever lämnar. När jag själv slutade sexan, nian och sedermera gymnasiet gjorde jag det med en axelryckning och ett "Jahopp. Nu då?" och så var det vidare till nästa steg i livet. Jag kunde aldrig tro att några steg senare var jag en lärare som älskar mitt jobb och att få jobba med de otroliga ungdomar jag får chansen att jobba med. Jag - Den introverta autisten som i perioder hatade skolan. Happ.

Men kanske borde jag anat det. För det här med att bry mig riktigt jävla mycket finns i andra sammanhang också. I familjen och sen i fotbollen. Jag bryr mig otroligt mycket om Malmö FF men jag har också märkt att jag bryr mig väldigt mycket om spelarna, fansen och ganska ofta även ledare på ett eller annat sätt.

Första gången jag på allvar märkte detta var 2005 tror jag när vi avtackade Markus Rosenberg och Joseph Elanga. Det var avtackningar som verkligen satte sig i hjärtat. Sen har det kommit spelare som för evigt präntat in sin plats i hjärtat. Hasse Mattisson, Jörgen Ohlsson, Niklas Skoog, Markus Halsti, Anton Tinnerholm och så vidare och så vidare. Spelare som betytt mycket för Malmö FF allmänt men också väldigt mycket för mig individuellt.

Ofta har de här spelarna fått mig att fälla en tår eller två. Att få avtacka spelarna är motsvarigheten till skolavslutningen. Att få se tillbaka på det man haft tillsammans. Det man lyckats med. Det man kämpat med. Det man kanske aldrig riktigt har lyckats med. Men man har gjort det och man har gjort det tillsammans. Jag kommer aldrig vika från Malmös sida precis som jag aldrig kommer vika från mina elever sida. Vi gör det tillsammans.

Så avtackningarna kan vara jobbiga precis som en skolavslutning. Vi kan väl bara se på avtackningarnas avtackning. Markus Rosenbergs. En spelare som lyft oss till helt nya nivåer och som avtackades med ett magiskt tifo och sen även från klubbens sida efter matchen han själv, såklart, avgjorde. Jag stod, hur proffsigt som helst, i min UEFA-kostym på läktaren och storbölade. Det var en kväll utöver det vanliga. Det var en kväll vi aldrig glömmer. En spelare vi aldrig glömmer.
Och så är det med avslutningar. Jag har klasser jag aldrig kommer glömma. Individer som betyder mycket för mig och individer som jag betyder något för. Jag brukar försöka hålla tal för klasser som betytt något extra. Det är aldrig lätt. Precis som det inte var lätt att sköta mitt jobb när Markus Rosenberg tog farväl.

Men jag är också oerhörd glad att jag får vara med om det här. Det är tufft med avskeden men det är ju tufft av en otroligt bra anledning. Att det har varit något som betytt något. Jag vill egentligen inte att eleverna ska stanna för evigt. För jag är så jävla stolt och glad över att jag fått vara med om det de har utvecklats till. Ofta lovar de att de ska komma och hälsa på - vilket de alltid får. Oftast gör de aldrig det - och det gör ingenting. Det påverkar inte det roliga och utvecklande vi hade. Var sak har sin tid. Det handlar om att uppskatta det man har. Att vara glad för det man får uppleva - Inte sörja att man aldrig mer får igen det.

Att jag bryr mig såhär var ingenting jag trodde i tonåren. Vare sig om MFF eller mitt jobb. Men jag gör det och jag är glad för det.
Och skulle jag ge ett råd till några som nu lämnar sina klasser, skolor eller vad det kan vara. Hitta något ni bryr er om. På riktigt. Något som betyder något. Bättre blir det inte - Även om det också kommer vara jobbigt ibland. När eleven man kämpat med inte får ordning på det. När man åker på ett straffmål på övertid. Det finns massor med tillfällen då engagemanget är jobbigt - men jag skulle inte byta det mot något i världen.

Givetvis kan ingenting liknas vid de känslor jag känner för min fru och mina barn, men jag tänker heller inte låtsas om att det är med en axelryckning jag ser spelare som har krigat på plan och kommit in i mitt hjärta lämna eller kanske råka ut för en skada. Det är tufft. Inget snack om den saken.
Eller när en klass jag kämpat med i tre år säger "tack och hej" för sista gången. Det är vemodigt. Det är mycket känslor.

Så. I avslutningstider. Skänk en tanke till oss lärare som faktiskt tycker att det är lite jobbigt också när vår vardag lämnar oss.

I dag för två år sedan....
Var det fyra dagar kvar till den allsvenskan premiären och man började ladda för premiär igen. En udda premiär minst sagt. En säsong som aldrig skänkte det engagemang jag skrivit om ovan. Men vi vann. Det var det viktiga. Eller rättare - Det viktiga var att ingen annan vann.

I övermorgon för elva år sedan...
Gjorde Rikard Norling sin första match som tränare för MFF. Det slutade med förlust mot AIK men det skulle bli bättre under Rikard.

I övermorgon för fyra år sedan...
Presenterades Uwe Rösler som ny tränare för MFF. Jajo, Uwe vann aldrig SM-guld och blev aldrig mästare. Men fan - Jag gillade verkligen Uwe. Och jag tycker det är oerhört svårt att kritisera det han gjorde under 1.5 år. Tack Uwe - Deutscher Superman.

Dagens låt...
Inte Sarah Brightman utan den absolut bästa avskedslåten som finns - Bruce Springsteens Bobby Jean. Jag älskar den så mycket och det är ofta så jag känner. Jag vill inte ha tillbaka eleverna eller spelarna. Men ibland bara säga - Fan jag saknar er.
Och jodå - Jag kommer såklart se Springsteen nästa sommar.
Här - Live från London 2013. Men seriöst. Hitta vilken ni vill. Hitta vilket klipp ni vill och tänk på någon ni saknar.