Friday I'm in love - Tomhet och Teddy
Vi är ute ur Champions League. Teddy Bergqvist är i superettan. En av de sakerna är bra.
Tomhet. Det är vad jag känner efter veckans uttåg ur Europaspelet. Allt såg ju så bra ut. Och nu är det slut. Existentiella frågor som jag för länge sedan trodde att jag hade effektivt hade sopat under den mentala mattan kommer tillbaka. Vad skall jag göra med mitt liv när vi inte har något Europa i år heller? Den något mindre himmelsblå observatören kanske skulle kunna peka på att jag har ett meningsfullt jobb, en familj, vänner, ett tryggt hemland och ett snabbt wi-fi, men vad hjälper det? Möjligen en smula kanske, men det här är en kort sagt en jävla skitvecka. I detta försöker jag ändå hitta någon slags ro utanför Malmö FF. Någonting teraputiskt och lungt, någonting som ger en air av en enklare och mindre komplicerad tid och där man kan njuta av det gröna fältets schack utan att ständigt behöva frukta det värsta.
Generellt sätt har jag ganska svårt att se på allsvenskan. Jag blir nästan lika nervös av att se en konkurrent spela som när vi själva gör det. Vid varenda passning som når sitt mål målar jag genast upp ett scenario i huvudet om att laget som lyckades med någonting skall gå som en ångvält genom serien och kasta ner oss i mittenträsket. Så fort Kristoffer Olsson, Niclas Eliasson, Ken Sema eller till och med Tobias Hysén (nåja, kanske inte det) gör något bra är jag fullständigt säker på att vår tid som allsvenska serieledare är slut.
Superettan däremot. Det är grejer. Vilken jäkla kanonliga att kolla på. Var och varannan match bjuder på ett gäng gamla MFF:are, tempot är lågt så att man hinner med att fatta vad som händer, man slipper vara nervös eftersom resultaten omöjligen kan påverka oss, spelare kan ibland göra helt obegripligt urusla insatser vilket ger en känslan att man själv kanske skulle kunna gå in på bänken om man bara bestämde sig för att träna. Kort sagt, Superettan är världens bästa liga.
Och nu har den dessutom glädjande nog berikats med Teddy Bergqvist.
I skuggan av härdsmältan i Makedonien tillkännagav Malmö i tisdags att den sympatiske pågen numera återfinns i det gamla storlaget Åtvidaberg. Han kommer där att få träna under gamle HIF:aren Roar Hansen (bland annat känd för sin episka bromance med Rickard Norling. Se och njut! https://youtu.be/uspxGZ7Tu7c?t=331) och det känns som ett klassiskt bra steg för en spelare som honom.
Jag tycker mer och mer om Teddy som spelare. Så länge jag har sett honom har han alltid haft ett Gerd-Müllerskt förhållningssätt till vändningar och avslut. Han är superduktig på att nosa upp plats i straffområdet och avslutar väl. Jag hoppas att en utlåning kommer tvinga honom att utveckla de andra delarna man behöver som forward. Tuffhet, defensiv och presspel. En av de positiva saker man fick med sig från Vardarmötet var hur väl han och Svanberg spelar med varandra och jag hoppas att han kommer komma tillbaka som en så pass färdig spelare att vi kan få se det i allsvenskan nästa år.
Och dessutom kommer man få nöjet att följa honom i superettan. Världens bästa liga. Hösten kanske kommer bli trevlig trots allt.
Framåt Malmö!
