Friday I´m In Love - Vart tog våra skånska konkurrenter vägen?
Malmö FF är ensamt Skånelag i allsvenskan och det ser ut att blir ett långvarigt tillstånd.
Några av mina absolut roligaste stunder som MFF-supporter har utspelat sig på Olympia i Helsingborg. Några bortaderbyn på denna vackra men ogästvänliga fotbollsarena har liksom etsat sig fast djupt i min himmelsblåa själ och kommer alltid upp på den där listan man har i minnet över häftigaste MFF-segrar.
Bortasegern 2002, där ett ramstarkt HIF med Alvaro Santos och Rade Prica på topp länge hade MFF på gaffeln, men där Joseph Elanga till slut ryckte förbi Christoffer Andersson och slog ett stenhårt inlägg till en framstörtande Peter Ijeh som språngnickade in segermålet 2-3 är nog den allra skönaste, inte minst då det kändes som att det väldiga himmelsblå supporterföljet "sjöng" in bollen med "Ett skott - ett måll - för Malmö!".
Många fler högtidsstunder har upplevts på Olympia och även mot de lite mindre skånska klubbarna Trelleborgs FF och Landskrona BoIS har man haft en del riktigt fina derbyfester.
Att ha någon eller några derbymatcher på bortaplan med tillhörande jättefölje var under många år en självklarhet, men nu ser det ut som att vi får försvara de skånska färgerna i allsvenskan själva under överskådlig framtid.
TFF och BoIS har varit jojo-lag så länge jag kan minnas och storklubbsstrukturen finns väl inte riktigt där, så att de inte är i allsvenskan regelbundet må vara hänt, men att HIF med sin arena, meriter och sin, under långa tider, så trogna publik har kunnat skjuta sig själva i foten så till den milda grad är faktiskt helt ofattbart.
Helsingborg med fem SM-guld och fem Cup-guld samt en sjundeplats i maratontabellen är i skrivande stund på väg ner i Söderettan och det är fullständigt hisnande att se hur inkompetent föreningen skötts de senaste åren.
Ja, egentligen började ju cirkusen redan 2003 någonstans, då HIF var på ruinens brant och fick akut hjälp av kommunen, men man åtehämtade sig och vann allsvenskan 2011 på ett övertygande sätt. Sedan dess har det dock långsamt gått utför och när den irrationella f d ordföranden Krister Azelius gav sportchefsrollen till Andreas Granqvist var klubbens öde beseglat.
Det kan ju gå bra med före detta spelare som sportchefer, vi har ju själva sett Per Ågren och Daniel Andersson professionellt lotsa MFF:s verksamhet framåt på ett skickligt sätt, men det kan också slå oerhört fel och det har det gjort i Helsingborg.
Lyckan hos de rödblå supportrarna när de fick hem "Landsfadern" Granqvist 2018 har förbytts mot att "Granen" idag är ett skällsord i den nordvästskånska staden.
Granqvist gjorde en slät figur som återvändande spelare och som sportchef har han i det närmsta, sannolikt i all välmening och i gott sällskap av medskyldiga möjliggörare, lyckats förinta HIF som elitklubb.
Så, idag är MFF helt ensamma i den skånska toppeliten och jag kan nog personligen tycka att det är synd. Precis som att jag skulle sakna matcherna mot IFK Göteborg om de åker ur allsvenskan i år, så tycker jag att det är lite tomt utan derbyn. Att det dessutom ser ut som att HIF imploderar fullständigt gör ju tillika att läget ser ut att cementeras.
Jag vet inte vad det innebär för MFF att inte ha någon seriös konkurrent i närområdet, men jag är långt ifrån säker på att det är bra i längden. Lite skånsk rivalitet torde hålla oss lite extra på tårna och inte minst vara ett incitament för att inte bli bekväma när det gäller scoutingen och förädlingen av lokala talanger.
Vi får väl se om Di Röe kan göra ännu ett Houdinitrick och hejda sitt fria fall och vända uppåt igen. Vi vet att det tog tjugofyra år sist och krävdes en hel del riktad nödhjälp från Malmö. Kanske är det där vi hamnar igen till slut, annars är det nog stor risk att Mjölkkossan är färdigmjölkad.
I brist på derbyn får Malmö FF fortsätta att vara Skånes lag och se till att vi, trots stark konkurrens från Stockholm, Hisingen och Borås, fortsätter att vara lokomotivet som driver svensk klubbfotboll framåt.
Idag för nitton år sedan pustade vi ut dagen efter det brutala åsk-derbyt mot HIF på Malmö Stadion. Himmelrikets Peter Sundström skrev om den delade poängen.
Veckans låt får anspela på MFF:s relativa ensamhet i den skånska fotbollseliten. Här är Chris Isaak med en snygg cover på Roy Orbisons Only The Lonely.