Friday I´m In Love - Verbal med självdistans? Honom skall vi ha!
Under mitt liv som supporter har MFF haft en lång rad framgångsrika tränare, men vilken typ är att föredra? Är kanske den Malmöitiska kaxigheten inte alltid den bästa egenskapen?
Vi är ett gäng gamla kompisar som i en whatsapp-chatt ständigt stöter och blöter fotboll i allmänhet och Malmö FF i synnerhet.
Det är trevligt och då vi långt ifrån alltid är överens är det även insiktsfullt då mina kamrater ofta argumenterar klokt och väl underbyggt även för saker som jag kanske initialt inte håller med om.
Sådär håller det på, men då vi just nu är mitt i MFF-stiltje och vi dessutom har en i stort sett lyckad säsong bakom oss, vilket dämpar debatthettan en aning, diskuteras det som sagt även fotboll i allmänhet och i kölvattnet av huruvida Olof Mellberg skall bli ny förbundskapten dök det upp en liten diskussion om hans personlighet, vilket i sin tur satte igång min juldästa tankeverksamhet.
För vad är det för personlighet man vill ha på tränarbänken i Malmö? Och vad har personligheten för betydelse för resultaten? Svårt att svara på, men jag skall i alla fall försöka resonera lite kring vad jag uppskattar hos en (MFF)-tränare och vilka saker som kanske får mina varningsklockor att ringa.
Under min nu femtioettåriga livstid har jag upplevt över tjugo MFF-tränare varav den legendariske Bob Houghton var den första (Karl-Erik Hult 1972-73 har jag inget minne av) och Henrik Rydström den senaste. Många av dem har vunnit SM-guld och ganska få har varit helt misslyckade, vilket avspeglar sig i den imponerande samling titlar MFF har samlat på sig sedan jag föddes 1972. Närmare bestämt fjorton SM-guld och nio Cup-guld.
Hur har då jag upplevt deras personligheter och har mina positiva, respektive negativa, intryck av dem även avspeglats i resultaten? Finns det någon mindre lyckad tränare som jag tyckte om och finns det någon succétränare som gjort ett osympatiskt intryck?
Låt mig understryka att jag var mellan två och nio år under Bob Houghtons första era och jag kan mest gå på hörsägen där, men min första riktiga favorit och den som jag än idag håller högst av alla de tränare som passerat under åren är hans landsman och vän Roy Hodgson. Varför skall jag försöka beskriva här.
En tränares resultat är givetvis till stor del beroende på vilket spelarmaterial han har att jobba med och om Hodgsons företrädare Keith Blunt och Tord grip hade den otacksamma uppgiften att genomföra generationsväxlingen efter Houghtons otroliga era, så fick Hodgson en lite annan uppgift, nämligen att foga samman och utveckla en enastående samling talanger till ett vinnande lag.
Detta lyckades Roy med på ett alldeles utmärkt sett och hans unga pågar vann serien under samtliga fem år Croydonsonen satt på sin post och man gjorde även intryck i Europa med segern i dubbelmötet mot stjärnspäckade Inter 1989 som främsta bragd. Tillika blev stommen i Roys gäng även så småningom stommen i Sveriges bronslag 1994 och flera av spelarna gjorde stort avtryck i storklubbar i Europa.
Hur var då Roy som tränarpersonlighet? Ja, vi kan ju faktiskt fortfarande följa den då han idag, som Premier Leagues äldste manager genom alla tider, fortfarande är aktiv som tränare för Crystal Palace. Omtyckt och respekterad av alla i England och något av en osannolik figur i en fotbollsvärld som blir alltmer flyktig och där unga tränare som påstår sig ha uppfunnit hjulet igen oftast är "flavour of the day".
Roy Hodgson är en genuin gentleman, som trots en stark tro på sin filosofi och kunskap, alltid är ödmjuk och prestigelös. Han är verbal och intellektuell och ger sig inte in i småaktiga ordkrig och skyddar sina spelare i vått och torrt. Roys finaste ögonblick i Malmö FF var enligt mig inte när vi tog någon titel, utan när han konsekvent vägrade att hänga ut spelare som kanske hade haft en dålig dag.
Jag minns till exempel hur allroundspelaren Mats "Balja" Arvidsson hade haft en riktigt jobbig match vid något tillfälle och gjort några flagranta misstag, varvid en reporter frågade Roy om saken efteråt. Hodgson log milt och sade vänligt som alltid, "Balja? Han gjorde väldigt mycket bra idag, jag tycker nog att han var bäst på plan." Så agerar en ledare. Han skyddade alltid sina spelare utåt och tog eventuell kritik mellan fyra ögon.
Roy är även humoristisk och har en god portion självdistans vilket gör honom tryggare och mindre ömhudad än många andra inom tränarskrået och det är naturigtvis även det en god egenskap i ett så utsatt yrke som det är. Jag misstänker också att Roy som ursprungligen kom ur samma fotbollsfilosofi som Bob Houghton har varit mer utvecklingsinriktad och mindre dogmatisk än sin kollega och därför också fick en helt annan kaliber på sin karriär.
Hur ser det ut i den andra änden av skalan då? Vem har jag haft svårast för där? Det är ju inte deras sportsliga meriter jag funderar över så mycket, utan mer just hur de agerade som personer, men givetvis flyter det ihop. Det går ju inte att undgå att de tränare som har motgång under en längre tid blir mer defensiva och slutna.
Ett bra exempel är väl Thomas Sjöberg och Roland Andersson som är de enda MFF-tränarna som varit med om en degradering ur allsvenskan. Efter en höst 1998 där de tillfälligt stabiliserade ett stukat lag gick precis allting fel 1999 och det blottlade även en del märkliga saker i deras tränarpersonligheter.
Precis som i hela föreningen fanns det hos tränarparet en total blindhet för risken att MFF skulle åka ur och bara det är ju givetvis en brist. Henrik Rydström koketterar gärna med att han alltid förväntar sig det jävligaste, vilket såklart är lite överdrivet, men visst är det så att en tränare måste ha ett visst mått av katastrofinsikt och det fanns inte överhuvudtaget hos Andersson/Sjöberg.
Tyvärr fanns det även en oerhört stark ovilja att ta intryck utifrån när det började gå överstyr. Utan att överdriva en psykologs betydelse så var Roland Anderssons svar på frågan om laget behövde en sådan när det började se illa ut under hösten 1999 rätt så talande. "Vi behöver inget hokus pokus, det är bara att jobba hårt.", var standardfrasen och i en fotbollsvärld där så gott som alla lag har en anställd idrottspsykolog idag känns det onekligen en smula vrickat.
Man skall dock komma ihåg att Sjöberg och Andersson kom från en MFF-generation där i princip hela truppen var landslagsmän (de själva inräknade) och när det gänget "jobbade hårt" var det ingen som slog dem. Samtidigt är det givetvis varje tränares plikt att ha en nykter syn på sitt spelarmaterial och en sak är klar, MFF:s trupper 1979 och 1999 var två vitt skilda världar kvalitetsmässigt.
Intressant här blir alltså att även om vi i Malmö älskar vår kaxiga självbild och utåt ser ner på ödmjukhet är i alla fall min favorittränare en ödmjuk gentleman medan de som kanske har framstått som de mest misslyckade hade ett stort mått av kaxighet och ytterst lite ödmjukhet. Upochnedvända världen? Nja, kanske inte helt.
Om man tittar lite djupare är det ofta så att de som är ödmjuka är det för att de innerst inne har en stark tro på sig själva. Så länge du har det är det lättare att vara generös med beröm och vara öppen för idéer och intryck. I det motsatta fallet är den osäkra individen mer mån om att hålla upp en tuff och kaxig fasad och när sådana individer misslyckas finns det sällan en plan B och man faller pladask.
Skall jag titta lite snabbt på andra tränare som jag tycker har stuckit ut positivt minns jag en trio som gjort mycket för oss under 2010-talet och som har en del gemensamma drag, nämligen Åge, Uwe och Jon. Alla tre gjorde fina resultat med MFF, kanske allra mest i det internationella spelet och alla tre hade en attityd som var ganska "untouchable".
Gemensamt för alla tre var att de hade starka spelarkarriärer i de stora ligorna i Europa bakom sig innan de blev tränare och de hade ett grundmurat självförtroende som man sällan ser hos svenska tränare. Även om Åge var en väldigt varm personlighet hade alla tre en sorts stjärnstatus som gränsade till nonchalans, men det var nog också detta som tillsammans med deras erfarenhet internationellt gjorde att de klarade att lyfta MFF till en ny nivå i EL- och CL-matcherna.
Om jag tänker på tränare som jag tycker sticker ut i negativ bemärkelse är det svårt att komma runt Sören Åkeby och Milos Milojevic. Gemensamt för båda är att de har lyckats bra i andra klubbar och jag är övertygad om att det finns kompetens hos båda männen, men i MFF misslyckades de med att få ut något av sin filosofi.
Idag minns jag båda som extremt otydliga tränare som gjorde ett luddigt intryck både när det gällde sitt spelsystem och sina uttalanden. Milos förmåga att (till skillnad från Hodgson) hänga ut enskilda spelares misstag var till exempel ett elände att bevittna.
Efter att ha ägnat hela morgonen till att minnas alla de tränare jag följt på MFF-bänken måste ju även några andra saker nämnas.
Vem minns inte Tom Prahls potatisjämförelser, Franz Thijssens "WHY?", Rickard Norlings blomsterspråk eller Allan Kuhns Coopreklam?
Många är de coacher som passerat revy och alla har de haft MFF:s bästa för ögonen under deras sejourer här. För de flesta har det gått bra och för några har det gått snett, men så är ju livet i stort och om nu alla hade gjort succé hade vi ju blivit olidligt bortskämda.
På frågan som jag ställde till mig själv i inledningen om det är någon med svaga resultat som jag ändå tyckte om är Tord Grip ett självklart svar. En mer sympatisk person går väl knappt att hitta, men han hade en svår uppgift i glappet mellan Houghtons och Hodgsons gyllene generationer. Tittar man på det omvända är det svårare, våra framgångsrika tränare är oftast i varmt minne bevarade, men en guldtränare som lämnat ett ganska blekt intryck är kanske Magnus Pehrsson.
För vår nykomling Henrik Rydström har det börjat bra och han visar tecken på att vara mer av en Roy Hodgson än en Roland Andersson så här långt.
Henke är verbal och klok och har en avväpnande självdistans som tjänar honom väl. Han lyckades hantera en längre svacka i somras utan att bli defensiv och han tycks ha en trygghet i sig själv. I år väntar dock större uppgifter internationellt, det är väl först efter en sådan säsong vi får se av vilket virke hans sanna natur består.
I dag för ett år sedan röstade Himmelrikets redaktion fram årets (2022) genombrott. Ni vet vem.
Veckans låt får gå under krönikans tema så tillvida att det är en av Henrik Rydströms favoritartister, Israel Nash med Canyonheart.