Friday I´m in love: Vi tycker om MFF: Cuptankar och premiärminnen

Fridagsfeeling och vårkänslor - äntligen helg och panel!

Himmelriket presenterar stolt veckans panel:
Henrik Sjöström
Henrik har jobbat för Himmelriket och med Fan-TV under många år. Följer MFF slaviskt från Stockholm tillsammans med andra exilare.

Tobias Gullberg
Socionom från Lund vars MFF-intresse på allvar tog ett permanent grepp om hjärtat 2003. Köpte sitt första årskort 2005 och har sedan dess upplevt både eufori och misär i takt med föreningen i hjärtat på heltid - som en mästare. Numera i exil.

Navid Mirzaie
Har följt MFF sedan mitten av 90-talet, ser sig själv som icketroende men utomstående vittnar om att fotboll är hans religion, MFF hans profet och norra läktaren hans altare. Hänger på Himmelrikets forum som sysslolösa ungdomar på 80-talet hängde runt småbyars gatukök, ofta tyst iakttagandes.

Ulf Österlind
Världens enda enbenta fotbollsspelare med två vänsterfötter. Skribent till vardags, tidigare redaktör för MFF Supports medlemstidning Nr tolv, zlatanist, nästanmusiker och tidigare medlem i Himmelrikets redaktion.

CUPFINAL! Vad är dina känslor kring detta faktum och hur summerar du vår insats so far i turneringen?

Henrik:
Det som mest slår mig är "vill vi så kan vi". Finns motivationen så slår vi de flesta. Kanske inte Real borta, men alla kval/playoff/måstematcher känns som rimliga nuförtiden, bara incitamentet finns. I slutet av en summering är det resultatet som räknas, och eftersom vi nått final så är det än så länge bra!

Tobias:
En får väl ändå lov att säga att det är jävligt gytt med cupfinal! Den första under min levnadstid, så det är verkligen en final som är ”long overdue” som jänkarna skulle uttryckt det. Egentligen är det samtidigt rätt uselt att vi inte lyckats bättre i cupen de senaste decennierna. Visst, för mig och en hel del andra har cupen varit bortprioriterad framför Allsvenskan och framgångar ute i Europa, men det är ändå svårt att bortse de senaste årens debacle mot diverse hosselag. I år har det dock funnits ett extra incitament i att ta sig hela vägen då det är vår enda väg in i Europaspel, så det är ju skönt att se att vi kan nå framgångar i cupen om vi bara lägger manken till.

Insatserna i cupen hittills har väl milt uttryckt varit blandade. Som en omvänd berg- och dalbana har vi börjat med magplask och fritt fall i första halvleken, för att sedan efter paus samlat kraft och höjt oss tillräckligt för en seger. Även om vår samlade prestation har varit tillräckligt bra för att rättvist vinna matcherna hittills, så har vi haft en hel del tur att våra motståndare inte varit bättre på att utnyttja sina lägen. Framförallt mot Norrköping kändes det som att matchen kunde varit stängd med ett 0-2 underläge i paus. Det håller att vi bara gör en riktigt bra halvlek mot lag som Sirius och Ängelholm, men vi såg mot bättre lag som Norrköping och Kalmar att det inte kommer hålla på sikt. Ett viktigt förbättringsområde till den allsvenska starten om vi inte ska vara borta från guldracet redan innan EM. Nåväl, nu är vi i final och nu ska vi fan bara plocka hem cupajävelen också, äntligen!

Navid:
Helt underbart att vi är i final! Det är min spontana reaktion. Verkligen på tiden och jag är så ”ung” att jag inte minns senast vi var i final som 33-åring.

Insatsen så här långt har varit efter omständigheterna bra. Tycker att laget blixtrat till i några få minuter i varje match där man sett tendenser till vilka höjder detta lag kan uppnå spelmässigt. Några av målen mot Sundsvall och Kalmar var mycket, mycket, mycket fina. Visst var första mot Sundsvall vackert men förspelet till de två sista med långa sekvenser av imponerande passningsspel tror jag inget annat lag i Allsvenskan är kapabla till. Det känns bra helt enkelt, detta kommer bli en bra säsong.

Ulf:
Givetvis är jag glad åt finalplatsen. Har man gått till final är det en bra insats. När det gäller spelet har det sett ok ut i vissa halvlekar, mindre bra i andra. Första matchen mot Sirius var väl sådär, även om vi hade bollen. Första halvlek mot Norrköping och Kalmar inte heller så bra men andra mot Sundsvall, Ängelholm och Kalmar var bra.

I finalen väntar alla himmelsblås allra största mardröm: BK Häcken. På de 8 senaste matcherna har vi spelat 2 oavgjorda och torskat 6. Vad fan är det egentligen som hänt? Och vad talar för att vi skulle lyckas vinna denna gången?

Henrik:
Åter till svaret från fråga ett. Vill vi så kan vi! Det kommer att vara kaos på läktaren och spelarna vet att det är full patte som gäller. Allan Kuhn känns inte riktigt som att han vill tappa fart heller, och kommer därför coacha killarna till en bra prestation. Presterar vi bra så ska MFF slå Häcken, oavsett historia.

Tobias:
Jag har bekymret att vara bosatt i Göteborg, och blir ständigt påmind av kollegorna som håller på IFK att det inte blir något cupguld så länge Häcken är kvar i turneringen. Tro fan att när vi väl tar oss till vår första final på decennier, så står det just mellan oss och Häcken. Det ska dock sägas att Häcken är ett mycket bättre lag än vad deras rykte påstår. Om jag inte missminner mig helt så har de bäst ekonomi i Allsvenskan efter oss, och bör egentligen ligga på en topp-4 plats i Allsvenskan med de ekonomiska förutsättningarna. Med det sagt ska vi inte ha ett sådant usel facit mot något annat lag i Sverige, oavsett ekonomiska förutsättningar.

Men jag ser ändå våra chanser som mycket goda. Vi har en ny tränare med ett nytt spelsätt och som kommer in med fräscha perspektiv. Han skiter fullständigt i hur det har gått de senaste matcherna mot Häcken, han är bara intresserad av den kommande matchen och att vinna denna. Och som han själv sa, ”jag tror inte på spöken”. Dessutom har vi en stor fördel i att vi blev lottade som hemmalag. Kan vi få till en ökänd hexenkessel kommer vi göra det svårt för Häcken. Vi ska vara bättre än dem på alla plan, vi ska vara mer taggade på plan och på läktaren, vi ska springa mer än dem, vi ska tackla dem hårdare än vad de tacklar oss, och vi ska göra mer mål än dem, helt enkelt. Det är grundförutsättningen till att vinna matchen.

Navid:
Ja, detta Häcken. De senaste åren har det känts mer hoppfullt inför matcher mot Juventus och Atletico Madrid än de mot Häcken. Märkligt, och det måste vara nästintill unikt inom fotbollsvärlden att ett topplag har ett sådant långt och uselt facit mot ett mittenlag. Jag tror Häcken är ett lag och en klubb under deras nuvarande tränare som är lite av det perfekta antimedlet mot MFF. En klubb vi till en början underskattar på grund av obefintlig publik och historia. Vi får stryk sedermera i ett par matcher av ett i realiteten kompetent fotbollslag. Sedan smyger osäkerhet och allt snack om spöken oundvikligen in i spelarnas huvud och resten blir en mental barriär som är svår att bryta igenom efter några förluster i rad. Min amatörmässiga analys är att det kan vara så enkelt.

Det som talar för vinst är att sättet vi lirar boll under Allan liknar spelet under Rolle 2009-2010. Och då hade vi inga problem med Peter Gerhardssons Häcken. Vi kommer spela hemma på riktigt gräs i kesselen framför mer än 20000 himmelsblå (knappast en rättvis spelplats för en final, men det är en annan diskussion). Sedan är europaplatsen på spel! Denna match vinner vi, det är jag säker på.

Ulf:
Häcken spelar ett spel som vi har svårt att värja oss emot. De har inget emot att vi har bollen, utan använder i stället våra bolltapp till snabba omställningar med ett kvickt passningsspel på små ytor. De är också bra på att utnyttja de ytor som finns bakom våra ytterbackar när vi trycker upp laget. Vad talar för att vi ska vinna den här gången?? Ja, du... Ingen aning. Kanske att vi är bättre än de på de flesta positioner, men å andra sidan... Det har inte hjälpt tidigare.

Annars ser vi framåt mot den annalkande allsvenska premiären om drygt en vecka. Dela med dig av ett premiärminne som är extra starkt för dig och motivera varför!

Henrik:
Minns när jag i rollen som Himmelriketreporter var på premiären på Swedbank stadion. Det var 2009 och vi mötte dåvarande nykomlingen Örgryte IS. Jag delar bäst det minnet genom den "historiska" matchrapport jag fick äran att skriva. Lite nostalgitripp eller?!

Tobias:
Premiärer har alltid varit ångestladdade för mig, mycket på grund av alla usla premiärmatcher vi gjort de senaste 16 åren som jag följt laget aktivt. Framförallt en match har etsat sig fast i mitt minne. Gefle hemma för några år sedan, kan det ha varit 2011 eller 2012? Pelle tränade fortfarande laget vid den tidpunkten, och i sedvanlig ordning kom han till Malmö med Titanic uppfiskad från havets botten, som han medelst kranar strategiskt sänkte ner framför sitt egna mål. I paus flyttade han båtfan till målet på andra sidan plan. Det var kallt minns jag också, satt och frös häcken (pun intended) av mig i vårkylan. Tror även att det regnade. Vi var usla. Så oerhört oinspirerat anfallsspel som inte ledde någon vart. 90 minuters ångest som bara kunde sluta på ett enda sätt. 0-0. Smaka på de siffrorna en stund. Gå in i dig själv och plocka fram känslorna om det resultatet väcker. 0-0. Mot Gefle. Hemma. I premiären. I slutskedet av matchen slår vi även ett inlägg från högerkanten som en Gelfeback hindrar med en utsträckt arm, i straffområdet. Men domaren var inte intresserad av att döma en straff. Han ville onekligen se oss lida matchen ut.

Sedan dess har jag hyst ett litet agg mot Gefle i helhet, men Pelle i synnerhet. Jävla Gefle. Och framförallt, jävla premiärer.

Navid:
Det var en vacker vårdag 2001, spänningen låg i luften. Den stora återkomsten till finrummet. Vilka förväntningar man hade! Då matchen slogs upp stort var vi ett lite större sällskap som skulle till stadion än vanligt. Det fanns folk som aldrig sett denna Zlatan spela boll. Frågorna var många; Är han snabb? Är han ditten eller datten? Sedan matchen, Zlatan fullständigt dominant och AIK kördes över. Vi var tillbaka där vi hör hemma. Det var trevligt, mysigt och det kändes som att saker var på sin plats igen. Den natten sov jag förbannat gott!

Ulf:
Det står mellan två stycken. Det första är återkomsten till Allsvenskan mot AIK år 2001. Zlatan visade vad han går för med sitt 1-0, som professorer fortfarande diskuterar om det var menat som ett inlägg eller skott på mål. Det andra minnet är invigningen av den nya stadion. Dels för att vi vann den matchen men mest för att Bosse Larsson gjorde en symbolisk avspark. Det var många ungdomsminnen och starka känslor som sköljde igenom min kropp då.