Friday I’m in Love: I skuggan av Volkswagenwerk
En berättelse om en enarmad pojke från Stadt des KdF-Wagens bei Fallersleben.
Hur förhåller man sig till en stad som, då den grundades i juli 1938, fick namnet Stadt des KdF-Wagens bei Fallersleben? Jag lutar mig tillbaka i soffan på balkongen, tänder en cigarett och funderar en stund på saken. Stadt des KdF-Wagens bei Fallersleben… Hmmm… Trots dess otymplighet finns det en grad av poesi över det hela…
Man kan tänka sig två främlingar som möts på till exempel ett tåg, Ni vet på den tiden då människor hälsade artigt, och presenterade sig för varandra (ett fenomen som ni yngre säkert sett på gamla svart-vita filmer, eller hört berättas för er av mor- och farföräldrarna, eller kanske till och med läst om i historieböckerna i skolan.)
”God dag. Jag heter Niclas Füllkrug och kommer från Hannover. Och Ni?”
”Jag heter Robin Knoche och kommer från Stadt des KdF-Wagens bei Fallersleben.”
Redan där har Robin Knoche mina sympatier utan att jag vet något mer om vare sig honom eller Herr Füllkrug från Hannover. Det är, som sagt, något med namnet på staden som jag inte riktig kan släppa.
Och medan jag sitter där och funderar vidare dyker självklart Volkswagenwerk upp för mina ögon. Kanske världens mest vackra och imponerande fabriksbyggnad. Jag tror att jag helt utan vidare skulle varit beredd att offra en arm om jag fick chansen att växa upp i skuggan av dess fyra imposanta skorstenar.
Nu är det för sent, men tänk ändå…
Det skulle kunna vara som ett vackert filmintro modell Himmel över Berlin där Bruno Ganz tar sig an Peter Handkes dikt Lied Vom Kindsein i filmens inledning.
I mitt fall – där jag sitter på balkongen och bolmar – heter filmen plötsligt Gryning över Stadt des KdF-Wagens bei Fallersleben och istället för Ganz är det en hyggligt påtänd Bruno K. Öijer som läser:
”Som en liten enarmad pojke växte jag upp i skuggan av Wolksvagenwerks fantastiska skorstenar. Och när jag tänker på Stadt des KdF-Wagens bei Fallersleben inser jag att jag inte kunde haft en bättre uppväxt i mitt liv.”
På tyska ungefär: ”Als kleiner, einarmiger Junge bin ich im Schatten der fantastischen Schornsteine des Wolksvagenwerks aufgewachsen. Und wenn ich an Stadt des KdF-Wagens bei Fallersleben denke, stelle ich fest, dass ich in meinem Leben keine bessere Erziehung hätte haben können.”
Och när han läser texten sveper kameran sakta, sakta över just Volkswagenwerk som färgats i en underbar röd nyans av morgonsolen som letar sig upp på himlavalvet.
Så föreställer jag mig anslaget i min film om Stadt des KdF-Wagens bei Fallersleben. Att staden numera heter Wolfsburg får jag – om än motvilligt – leva med.
Nåväl, jag släcker min cigarett, och tänker: Wolfsburg… Ja, det kan bli en riktigt vacker historia det här.