Friday I’m in love – Att tvingas avstå sin passion

”En obeskrivlig passion”. Det är så det brukar beskrivas, supporterskapet, att vara en del av MFF-familjen, och det är också så jag känner. Men för ett par år sedan var jag tvungen att avstå från mer eller mindre allt kopplat till denna passion. Det vill jag aldrig vara med om igen.

Supporterskapet och kärleken till MFF innebär så mycket. Något som inte går att hitta någon annanstans för mig är den euforiska glädjen vid ett förlösande mål. Allt annat försvinner, all kontroll släpper i ett enda tokvrål av glädje. Det är verkligen en helt makalös känsla! Men det är ju bara en pytteliten del av allt det jag älskar med den här delen av livet. Det finns så mycket mer. Resa till Stadion och se hur det går ett tåg av himmelsblått, alla på väg mot samma plats, mot samma mål. Grotta ner mig i skrivandet av MFF-nördiga texter på Himmelriket mitt i natten. Hänga med mina Malmösystrar. Sitta på Möllan i solen, ta en kall öl och snacka fotboll och allt annat som hör livet till. Komma till Ståplatstorget och känna hur spänningen byggs upp. Träffa vännerna på 27:an. Komma hem sent på kvällen och ensam framför Tv:n se om en match i lugn och ro. Diskutera, snacka, och nörda kring MFF på twitter. Och inte bara om MFF, utan även om vin, choklad och allt annat mellan himmel och jord "MFF-twitter". Men kanske det bästa: Känslan när hymnen spelas på Stadion! Jag lyfter halsduken och börjar sjunga, blir till ett med så många tusen andra och fortsätter så i 90 + minuter. Jag skulle kunna fortsätta räkna upp hur mycket som helst men det behövs nog inte. Ni förstår.

För ett par år sedan drabbades jag av utmattningssyndrom. Det är svårt att förklara hur man mår och hur hjärnan fungerar i den sjukdomen. I början av min sjukskrivning räckte energin nätt och jämnt till att utföra en enkel aktivitet, som att tömma tvättmaskinen, sen var jag tvungen att vila. Ljud i allmänhet var riktigt svåra att hantera. Sorl var jobbigt, höga ljud värre men framför allt flera ljud på en gång. Att min man och min son pratade med mig samtidigt en kort stund kunde räcka för att stressa sönder mig för flera timmar framåt. Över huvud taget var allt socialt väldigt jobbigt, ett helt normalt samtal utmattande. Mitt minne var mer eller mindre borta, anteckningar ett måste för att kunna ha koll på minsta sak. En milt sagt begränsande tillvaro.

Jämför beskrivningen av supporterpassionen begräsningarna i utmattningssyndrom. Även om man utifrån inte kan sätta sig in hur det är att vara drabbad av sjukdomen är det nog lätt att inse att det, där och då, var helt otänkbart att åka in till Malmö och se på match. Att köra bil mer än möjligen en kort sträcka var inte att tänka på. En tågresa med massa människor och ljud lika omöjligt. Träffa folk och vara social alldeles för svårt. Och sen själva matchen med allt vad det skulle innebära i ljud, svallande känslor och massa andra intryck. Att gå på match, det mest naturliga i världen kändes plötsligt som en utopi.

Men inte nog med att jag inte fick gå på match. Läkaren sa också till mig att sociala medier var en stor no no. Framför allt för att aktivitet vid skärmar och att delta i ”det sociala spelet” skulle trötta hjärnan alldeles för mycket. Men också för att Försäkringskassan skulle kunna reagera och det skulle kunna strula till det med sjukskrivningen. Så inte nog med att jag inte fick vara på plats. Jag fick inte ens delta i snacket, umgås, vara del av gemenskapen.

När jag träffade min psykolog första gången pratade vi om vilka aktiviteter som får mig att må bra, vad som ger mig energi och fungerar som återhämtning. För mig är det handarbete, koka sylt och saft och så supporterskapet, framför allt att vara på MFF-matcher. ”Okej” sa han. ”Då ska vi se till att få dig att orka koka sylt men vårt första mål är att du ska vara på plats på allsvenska premiären på Stadion”.

Såklart var det absolut viktigaste att komma tillbaks till livet igen. Att fungera som mamma. Som partner. Att kunna börja jobba igen. Helt enkelt att bli mig själv igen. Men under rehaben, som emellanåt var sjukt tuff, så var det skönt att ha ett tydligt och viktigt första delmål: Att få se MFF live på Stadion!

Efter en tids jobbig rehab var det så äntligen dags. Jag skulle få åka till Stadion! Nervöst, jobbigt, och härligt på en gång. Jag tog tåget och åkte direkt till matchen. Träffade inget folk innan, stod på en plats där jag inte kände någon. Jag var bara där för min egen skull. När det var dags för avspark…jag vet inte hur jag ska kunna beskriva den känslan. Att få vara där igen, lyfta halsduken, sjunga med i sångerna, få leva ut min passion igen. Det var magiskt! Det gav mycket, men krävde också enormt mycket. Jag låg helt däckad ett par dagar efteråt, hade inte ork till något alls, varken fysiskt eller psykiskt. Men jag var så grymt lycklig i tröttheten!

Nu, ett par år senare är jag officiellt frisk, det vill säga inte sjukskriven. Men tyvärr är inte utmattningssyndrom fullt så enkelt. Jag blir fortfarande väldigt ofta hjärntrött. Aktiviteter måste planeras noga, och ändå blir jag överraskad över min egen reaktion ibland. Jag måste fortfarande avstå från en hel del jag egentligen vill göra för att orka.

Men nu avstår jag inte matcher på Stadion, jag avstår inte den obeskrivliga passionen, inte om det inte är nödvändigt. Numera, när närvaron inte är lika självklar, uppskattar jag dessutom matcherna ännu mer än jag gjorde innan. För tro mig: Att vara på plats på en mögmatch som slutar med förlust, i skitväder med dålig läktaraktivitet och usel publiksiffra är ändå så mycket bättre än att tvingas stanna hemma.

Så: Vi ses på Stadion!

(Nästan) på den här dagen...
... år 2001 publicerades på Himmelriket en text i två delar: "Den försvunna rösten". Texterna var hämtade ur en MFF-tidskrift som hette Bosse & Krister, som jag ärligt talat inte minns. Men däremot minns jag med värme det texterna handlar om: Tiden då man satt med radion mot örat när MFF spelade och och lyssnade på Torsten von Wachenfeldts referat. Så när jag insåg att jag hade letat efter texter från fel datum så kunde jag inte låta bli att välja de här två ändå. Läs texterna: del 1 här och del 2 här.