Friday I’m in Love: Som att bläddra i en Ellos-katalog
Det är konstiga tider nu: bollen rullar fortsatt, men ändå inte.
Ok, jag erkänner: min relation till fotbollen har förändrats. Det är liksom inte lika kul längre. Jag känner inget särskilt inför matcherna. Ingen nervositet eller uppskruvad förväntan. Ingen glädje. Ingen entusiasm.
Visst deltar jag i diskussionerna kring elvor, taktik, Jon Dahl Tomasson och Remy Reijnierse, AC, Kiese Thelin, Toivonen och så vidare. Jag tar del av samtalen kring laget och dess prestationer. Men mitt engagemang är inte som det varit. Jag slänger in ett par meningar och åsikter här och där, men ganska snart svävar mina tankar iväg till någon helt annan plats.
Det är ett sorgligt tillstånd. För fotbollen har inneburit så mycket glädje genom alla år. Dess kraft är så omtumlande och befriande i vår annars ofta så förutsägbara tillvaro. Fotbollen ÄR liv. Åtminstone har det varit så för mig. Fotbollen har erbjudit ett rum för känsloyttringar som det inte riktigt finns plats för i vår i övrigt nervöst välordnade och stundtals skitnödiga existens.
Jag förstår att det hela hänger samman med de speciella omständigheter som råder just nu. Någon åt en fladdermus och som en konsekvens av det sitter vi här och glor på en tv-skärm när det vankas match istället för att kunna vara på plats. Läktarna gapar tomma och det spelar ingen roll hur många pappfigurer man monterar upp längs stolsraderna, eller hur mycket tv-kommentatorerna försöker skapa spänning genom att gapa högt och hysteriskt oavsett om det är tal om en straffspark, ett gult kort eller ett sketet inkast. Jag förstår att alla gör så gott de kan, men allt det där får istället en motsatt effekt. Det går helt enkelt inte att återskapa något genuint och levande med potemkinkulisser och krystad dramaturgi.
Det är konstiga tider nu, jag vet. Och jag kände trots allt en viss lättnad när Allsvenskan väl drog igång igen. Så kanske borde jag vara tacksam istället för att sitta här och skriva en halvgnällig krönika. Men ändå… Känslan består. Det är liksom inte lika kul längre.
Varför? Well, svaret är enkelt: jag saknar läktarna. Jag saknar sångerna, ramsorna, humorn, häcklandet, energin, trycket, utlevelsen… Jag saknar hänget innan och efter match. Jag saknar skratten, de råhjärtliga skämten och dimmiga analyserna. Jag saknar passionen som bara finns i ett här och nu och på plats. Det är oersättligt. Med det sagt: att se fotboll på teve är lika upphetsande och berikande som att bläddra i en Ellos-katalog.
Fotbollen är fortsatt vacker. Men utan publik har något väsentligt gått förlorat. Utan den levande kulturen före, under och efter matchen tappar fotbollen sin slagkraft och magi. Det är läktarna, och alla vi som är där, som bär upp fotbollens själ. Svårare än så är det inte.
Så kort och gott: jag saknar fotbollen. Den riktiga fotbollen.
Kom snart tillbaka!