Gästkrönika: Här kommer en oförblommerad hyllning till 100 10 och dess skapare!
Gästkrönikören Isak Spjuth hyllar Himmelrikets Henrik Zackrisson och Supportlegendaren Tony Ernst och deras nya skapelse 100 10.
Jag är en MFF:are som lever i exil i Örebro sen 2007. Fördelen med Örebro: man får sig åtminstone en allsvensk live-match till livs per år. Nackdelen: (förutom plasten) avståndet till allt annat MFF-relaterat!
Det är egentligen märkligt att man kan bli mer lokalpatriotisk i exil än på hemmaplan. Men så har det blivit för mig. Och MFF har kommit att bli ett slags destillat av allt det bästa med min uppväxts Malmö (om man nu får räkna sig till Malmö när man egentligen kommer från Arlöv, därom tvistar de lärda till och med i Norraläktaren-podden...)
Med åren har jag alltså till min frus fasa kommit att bli allt mer fanatisk i mitt distanssupporterskap. (Kanske att just 10-talets framgångar, som 100 10 nu ska skildra, har påverkat? Ingen vill ju vara en medgångssupporter, men det är klart, framgångar gör en ju inte mindre stolt över att vara en MFF-supporter...)
Jag konsumerar den mesta journalistik som har med MFF att göra och lyssnar i princip på alla poddar som går att få tag på som behandlar allsvenskan i allmänhet och MFF i synnerhet. Kort sagt börjar jag samla på mig viss erfarenhet som konsument av dessa medier, och tycker mig med ett växande självförtroende ha en liten rätt att uttala mig om kvaliteten i dem. En preliminär dom: 25/25 är i mitt (högst MFF-subjektiva) tycke den absolut bästa fotbollspodd som någonsin har sänts! Glöm Bachner, Niva, Bank och allt vad de heter. När det kommer till fotboll finns det ingen berättare som mäter sig med Tony Ernst och ingen stilist som slår Henrik Zackrisson!
2:a november 2019
Redan månader i förväg, när allsvenska matchschemat släpptes, väcktes en villrådig spänning till liv i mig. Omgång 30: ÖSK-MFF. En lördag eftermiddag. Inget jobb eller andra obligationer borde kunna komma i vägen. Kunde man börja hoppas på att få uppleva en riktig guldmatch på plats för första gången i livet? Likt Zackrisson är detta med att MFF spelar match djupt ångestladdat för mig. När det vankar storlagsmatcher sätter magontet oftast in två tre dygn innan avspark. Någon timme innan är det så akut att jag ibland inte ens klarar av att följa matchen på TV, utan istället nervöst uppdaterar någon livescore-sida var 10:e sekund. Så helst vill jag att säsongen bekvämt ska vara avgjord någon gång i omgång 27. Men kunde man acceptera ett undantag detta år? Spänning in till sista matchen för att på plats få uppleva ett SM-guld som avgörs i sista matchen?
Men läget är helt klart prekärt! Det ska ju i stort sett inte gå efter bittra förluster mot DIF hemma (med ytterligare en missad straff) och Bajen borta (där vi helt enkelt blev utspelade av seriens bästa konstgräslag – det känns redan lite surrealistiskt, men det är bara några få säsonger sedan den titeln var vår). Så jag cyklar till matchen med den lakoniska inställningen att vi redan har förlorat SM-guldet, men att det i alla fall ska bli kul att se en MFF-match live. Hoppas man inget så kan man inte bli besviken.
Men i halvtid går det ändå inte riktigt att låta bli att hoppas. Eller är det för bra för att vara sant? Nej, den där välvilliga fotbollsguden finns trotts allt, och Mackan ska få det där avslutet han förtjänar med ett sista SM-guld! 45 minuter senare är jag fotbollsguds-ateist. En åkomma som håller i sig i dryga 26 dygn.
Det enda som något kan mildra lidandet och tomheten är ett mötte uppe på betongterrassen. Tony Ernst står där någon meter ifrån mig. För Malmöbaserade MFF:are bosatta i de norra delarna av Eleda stadion är det säkert inget speciellt. Men jag kommer på mig själv med att bli lite blyg. När jag går fram känner jag mig som en fjortis som just ska möta en idol. Men jag måste bara gå fram till honom och säga något om 25/25. Tacka för denna ljusets fackla (nödbloss, pyroteknik, bengal, kärt barn med många namn och så vidare) som lyste upp en del av mitt nordliga mörker under den snörika vintern anno 2017/2018.
Dagens andra besvikelse som lämnar mig med en djup tomhet. Ernst verkar visserligen glad över tacket men är tydlig med sitt svar. Någon podd kommer det definitivt aldrig att bli igen. Det var för mycket jobb med det! Jag kommer inte på något svar där och då. Thelma Ernst bryter in och försöker rädda upp stämningen genom att muntra upp oss vid tanken på hur hammarbyarna måste känna sig just nu där de går hem från en annan match i en annan stad. Men jag är bara tom när jag cyklar hemåt.
Först senare kan jag för mig själv formulera svaret jag aldrig förmådde ge då. ”Men herr Ernst. Jag kräver så lite. Vilken dröm det hade varit bara att få höra dig och Zackrisson babbla på osammanhängande om allt möjligt MFF-relaterat en timme i månaden! Det behövs ingen snygg klippning eller storartade intervjuer. Det kan väl inte vara för mycket begärt?”
20 mars 2020
Glädjen när jag läser nyheten att Ernst och Zackrisson ska släppa en ny serie. Visserligen i skriven form. Men hur var det nu, jag begärde väl inte så mycket? Och ärligt talat: i dessa Corona-tider behöver jag det här mer än någonsin.
1 april 2020
Känslan att ladda upp första texten och äntligen få värma sig vid den första brinnande facklan! Å vad jag saknar Tinnerholm! Å vad jag saknar MFF! Å vad jag har saknat Ernst och Zackrisson! Nu väntar ytterligare 99 dagar och hoppet om ljusare och varmare tider…