Gästkrönika: Min första hemmamatch
Carl Palmehag minns sin första match.
Det var den 8 augusti 1958. En fredag och solen sken från klarblå himmel. Åtminstone kommer jag ihåg det så. Min far och jag och en annan man i fars ålder var på väg till Malmö för att gå på match. Jag hade varit på match förut, men bara på idrottsplatsen i Skurup och så naturligtvis på TV. Ja, TV fanns men inte hos alla.
Jag hade just upplevt mitt första VM och min första verkliga besvikelse, och den sitter fortfarande kvar. Att tvingas åka bil just när finalen i VM gick. Mina morföräldrars granne var radioreparatör och hade TV redan tidigt och dessutom en pojk i min ålder, vilket gjorde det såå enkelt att få se finalen. Men vi skulle som sagt åka hem. Och inte ens bilradio hade vi. Fy fan vad jag var besviken.
Så kanske var det så att far ville kompensera mig lite för detta, eller så var han intresserad. Jag vet inte. Han höll på Kalmar FF och tippade varje vecka och var så där allmänt intresserad som man kan vara när man håller på ett lag från Kalmar. Något MFF-fan var han definitivt inte.
Nå, nu skulle vi på match i Malmö. Var vi ställde bilen vet jag inte, men vi närmade oss Stadion från öster och jag är säker på att det var första gången jag insåg vad arkitektur kan göra för folk. En enorm gräddtårta i vitt låg där framför oss. Massor av människor rörde sig runt den för att komma till ingångarna och det bästa av allt; Rakt fram fanns ett vattenfall på utsidan som plaskade och porlade som vårbäckarna vid Svaneholm, som jag ändå hade lite erfarenhet av. Ett vattenfall på ett ”hus” var för mig som nioochetthalvtåring oerhört. Och att sedan få gå uppför trappan till sittplats för att komma in mot planen, var så imponerande att jag nästan tappade andan. Lyckligtvis hade jag lite av den kvar när vi kom så långt att vi såg själva planen. Grön, så grön, med vita linjer och så det bästa av allt. Den röda kolstybben. Ja, någon kolstybb var det väl inte, men röd var den. Det var något annat är den svarta som omringade idrottsplatsen i Skurup. Det var tur att vi hade sittplats för annars hade jag nog trillat omkull. På planen marscherade en orkester omkring i blåa uniformer och spelade, men det hände till och med hemma i Skurup på den tiden, så det imponerade inte.
Men mängden människor… Var kom de ifrån? Jag insåg att det här var viktigt. Väldigt viktigt. Så traskade orkestern av plan och två rader spelare kom inspringande. Ett lag i gula tröjor och vita byxor och så ett i himmelsblå tröjor och vita byxor. Där och då! Precis då, blev jag himmelsblå. Inte för att jag kommer ihåg något av matchen mer än att det blev 4-4, men färgen satte sig i hjärtat och fastnade så starkt att den fortfarande sitter kvar.
Vilka vi mötte? Titta här om du vill veta ”allsvenskamff.blogspot.com”, en fantastisk sida.
