Gefle – MFF 1-0: Buskismål avgjorde
Malmö FF orkade inte kräma ur de där sista procenten mot ett desperat bottenkrigande Gefle. Hemmalaget vann med 1-0. Ganska rättvist, även om segern kom till efter något som närmast såg ut som en parodi på ett fotbollsmål.
Lagen hade diametralt olika förutsättningar inför dagens match. Medan vi befann oss i de behagliga efterdyningarna av ett seriesegrarrus, fann våra motståndare sig desperat och rejält insnärjda i nedflyttningsspökets kedjor. Så redan på förhand kändes det inte alls osannolikt att den gamla motivation-slår-klass-klyschan skulle kunna behöva dammas av.
Låter det negativt? Det är inte alls meningen. Jag kan inte tänka mig en skönare ingång i en match. Det var en njutning att bänka sig i TV-soffan för att se en Malmö FF-tillställning helt utan nervositet, ångest eller vånda. Att spela när vi redan har vunnit, att nästan helt slippa denna så överskattade ”spänning”: det kan helt enkelt inte bli bättre.
Apropå klass saknade vi inte mindre än sju av våra tyngsta pjäser. Christiansen är borta sedan HIF-mötet, varken Rosenberg eller Eikrem är friska än, Rasmus Bengtsson har fått sin knäoperation tidigarelagd, Wiland skadade knät mot Falkenberg, Safari känner sig sliten och Adu hade sjukat sig.
Däremot var i alla fall Oscar Lewicki och Yoshimar Yotún – båda avstängda sist – tillbaks.
Så trots alla återbud kunde vi ändå mönstra en på pappret icke alls oäven elva:
Fredrik Andersson – Tinnerholm, Kári Árnason, Brorsson, Konate – Yotún, Lewicki, Rakip, Vindheim – Berget, Jeremejeff.
All frånvaro innebar att bänken inte var fulltalig. Där kunde nu Marko Johansson, Tobias Sana, Falkenbergshjälten Mattias Svanberg (som hade känningar i ett lår), Denis Hadzikadunic och Teddy Bergqvist bre ut sig över fler säten än vanligt.
Hemmalaget har varit fast förankrat i botten hela året. Det har sett kört ut. Men under de senaste veckorna har hoppet tänts på allvar. Gefle kom till spel obesegrade fem matcher i rad, och eftersom HIF samtidigt gått kraftig kräftgång har man, trots att fem av de där matcherna varit kryss, långsamt knaprat in. Vår motståndare hade bara två poäng upp till kvalplats – vilket ju egentligen är den enda allsvenska placering det återstår nån dramatik kring. Thomas Andersson formerade sitt lag så här:
Andreas Andersson - Florén, Rauschenberg, Lans, Ericsson - Bertilsson, Robin Tomelilla Nilsson, Lantto, Skrabb - Williams, Oremo.
Cmore frågade Allan Kuhn i just-före-match-intervjun hur han gjort för att motivera sina spelare. Allan nämnde då det faktum att Franz var obesegrad i årets allsvenska och att det var Fredrik Anderssons första match. Gott så, men kanske inte riktigt samma tändvätska som tre livsviktiga poäng.
Första halvlek
Vi började bäst. Gefle såg försiktigt ut, rädda för att gå bort sig. Vi vaskade fram ett antal hörnor. Första riktiga chansen kom i 18:e minuten. En snygg upprullning hamnade hos en fri Jeremejeff i vänsterinnerläge, men han valde att avsluta med en högertåfis. Målvakten klarade.
Vår klack sjöng om alla våra SM-guld och matchen puttrade på. Plötsligt blixtrade Johan Oremo till med en spektakulär cykelspark just utanför Fredriks högra kryss. Och Jeremejeff borde nog gjort mer av en Yotún-frispark än en lös nick utanför. Men annars hände det inte mycket på Gavlevallen – mer än att speakern i snabb följd rapporterade om två HIF-mål.
Mot slutet av halvleken blev det lite mer Gefle; delvis för att det allt mer sken genom att motståndarna hade mer att spela för. Vi hafsade lite för mycket med lite för många passningar och förlorade fler närkamper än vi vann.
Men 0-0 i paus, och sammantaget hade vi ändå varit det bättre laget. Vi vann både bollinnehav och hörnstatistik och hade 6-2 i avslut – dock bara ett på mål (Jeremejeffs tåfis).
Andra halvlek
Tendensen från slutet av första stod sig, och förstärktes, in i början av den andra. Gefle såg, helt naturligt, ut att vilja lite mer. Ändå blev halvlekens första chans vår, när Berget och Vindheim lade upp för Yotún – som avslutade med en märkligt lam bredsida. Bara ett par minuter senare höll Yoshi på att ställa till det i eget straffområde, när han drällde med bollen. Bertilsson kom fri, hamnade ur vinkel men lyckades ändå flippa bollen över Andersson – men utanför.
När vi väl stack upp var det ändå med viss spets. Jeremejeff frispelade Pa Konate i 58:e, men han klyddade en liten aning med bollen innan han fick iväg sitt avslut. Målvakten klarade till hörna.
Berget varnades några minuter senare.
Mer olyckligheter, nästan halvvägs in i halvleken: Kári Árnason, vår försvarsgeneral så långt, blev sittande och tog sig åt låret. Han provade att sträcka ut på anti-kramp-vis, men blev lindad och gick av. Han haltade inte nämnvärt, så förhoppningsvis inte alltför allvarligt (på SDS pratade han om antingen kramp eller bristning - "vi får se imorgon").
Hursomhelst, detta innebar allsvensk debut för Dennis Hadzikadunic.
Med tjugo minuter kvar buade delar av hemmapubliken för att Thomas Andersson tog av Johan Oremo. Men han satte in Emil Bellander, vilket visade sig vara en bra idé. För Gefle, alltså.
Nån som minns Åtvidabergs segermål från den betydelselösa matchen i slutomgången 2014? Zlatan Azinovic slog hål i luften när han skulle knalla bort en misslyckad passning från Kristian Bergström, och bollen rullade långsamt, långsamt stolpe-in i mål.
Dagens segermål kom förvisso inte till via en renodlad målvaktstabbe, men precis som Åtvidmålet bar det en kraftig buskisstämpel. Så här: den alldeles nyinkomne Bellander vandrade in från höger och slog iväg ett ganska löst vänsterskott från just utanför straffområdet. Fredrik nådde den inte, bollen tog klockrent i stolpen och ut mot vår målvakt. Det verkade som om han inte riktigt fick syn på den, så istället studsade den – två gånger! – i nacken på honom och landade vid Dioh Williams. Gefleanfallaren fick på nån sorts halvträff och bollen rullade sakta mot mål. Hadzikadunic tycktes hinna ikapp, men stöp av någon anledning omkull och for in i målburen. Tillsammans med bollen.
Hade detta skett i en match där poängen betytt någonting hade jag gått in i ett rent katatoniskt tillstånd. Nu gick det trots allt att om inte skratta, så åtminstone le snett åt eländet.
Man kan förstås inte påstå att målet var orättvist. Gefle var helt enkelt mycket hetare än oss i den andra halvleken. Trots vår allt mer tilltagande lojhet var Berget nära att replikera just efter målet, då han krånglade sig genom på egen hand och sköt hårt – men ur dålig vinkel och rakt på målvakten.
Sana bytte av Yotún i 75:e. Rakip blev varnad och missar därmed avslutningen mot Hammarby. Skrabb skruvade den efterföljande frisparken just utanför. I slutminuterna gjorde vi i alla fall ett försök till forcering. De riktigt heta chanserna uteblev och årets sjätte, och betydelselösaste, förlust inkasserades.
Det blir alltså inget poängrekord i år. Franz förlustnolla är ett minne blott, och även om Fredrik Andersson inte gjorde bort sig kan det förstås inte vara så värst roligt att släppa in ett sånt skrattretande skräpmål.
Berget gör mycket bra i den här matchen också. Han sliter, jobbar och har efter avblåsningar ögon uppspärrade av engagemang. I övrigt då? Tja, ingen faller egentligen ur ramen, men nån toppinsats är det, förståeligt nog, inte. Fast det var väl inte så mycket annat att vänta.
Det blev klart ikväll att det kvalande Superettan-laget heter Halmstad.
Striden om den allsvenska kvalplatsen är däremot inte avgjord än. HIF slog till slut Falkenberg med 4-1, vilket innebär att de är fyra plusmål och två poäng före Gefle. I praktiken innebär det att HIF sannolikt klarar sig till kval via kryss i sista matchen.
Själva avslutar vi mot Hammarby om en vecka. Förmodligen med Adu, kanske med någon av Safari, Rosenberg och Eikrem. Oavsett resultat i matchen vet vi att slutet blir lyckligt: vi får lyfta den riktiga Lennart-bucklan mot skyn och välkomna honom hem.
