GIF Sundsvall – MFF 2-2: Passivitetsvarning
Fouad Bachirou skadad, torftigt spel och sen Sundsvallskvittering: det var en dyster afton på Norrporten Arena.
På andra planhalvan stod i afton en motståndare som satsat spanskt, men som också brottas med en tuff ekonomisk situation. Laget har inför säsongen blivit av med bärande spelare som Marcus Danielson och Eric Larsson. På den allsvenska upptaktsträffen trodde många på en jobbig säsong – i det kompilerade tipset från media var GIF Sundsvall placerad som tabelljumbo. Som lök på laxen skadade sig ett av årets nyförvärv, Chidi Omeje, allvarligt i säsongspremiären. Han lär inte spela mer i år.
Fast lätta matcher blir det sällan uppe i Sundsvall. Fjolårets möte uppe i Medelpad var en krampaktig historia där vi räddades av Erdal Rakips häxpipa i den 77:e minuten.
Så här ställde GIF upp:
William Eskelinen - Jonathan Tamimi, Carlos Gracia, David Myrestam, Eric Björkander - Maic Sema, David Batanero, Juan José Ciercoles, Peter Wilson, Romain Gall - Linus Hallenius.
Inga jätteöverraskningar i vår startelva, men ändå ett par ändringar jämfört med i måndags. Oscar Lewicki fick fortsätta som tillförordnad mittback, Behrang Safari ersattes av Egzon Binaku och Carlos Strandberg var för första gången i år en allsvensk startman. Däremot hade nog jag väntat mig att Rosenberg skulle vilats från kylan och konstgräset, men det var istället Jeremejeff som inledde på bänken. Alltså:
Dahlin – Eric Larsson, Nielsen, Lewicki, Binaku – Rieks, Svanberg, Bachirou, Arnor Traustason – Strandberg, Rosenberg.
Första halvlek
Lovande start, med Traustason-avslut efter bara 18 sekunder och Carlos Strandberg tokfri minuten senare: Batanero på Sundsvalls mittfält missade en bakåtpassning, Carlos rusade mot mål, men fick bollen för långt ifrån sig i sin sista touch – det såg rostigt ut där – och William Eskelinen i Sundsvallsmålet kanade ut och nöp den.
Efter inledningen tog Sundsvall sig in i matchen och kunde – fick – spela runt relativt ostört. I 20:e minuten fick man en frispark som Batanero lyrade in, Gracia fick möjligen hårtopparna på bollen – och den gick in i Johans högra gavel. Vi räddades av linjemannens flagga. Ytterst tveksamt, visade TV-repriserna. Gracia såg visserligen ut att ligga nån decimeter framför spelarna närmast runt honom, men längst ut på vår högerkant var Traustason lågt placerad.
Om vi hade turen på vår sida där, hade vi det sannerligen inte sju minuter senare. Bachirou stal bollen på högerkanten, sprintade fram – och hejdade sig i steget, tog sig åt låret och sjönk ihop. Han fick hjälpas av plan. Baksida lår, alltså. Jag är ingen doktor, men knappast något som läks av en god natts sömn. Vi lär få klara oss utan Bachirou i ett antal veckor.
Behrang Safari kom in i hans ställe och Oscar Lewicki flyttade upp på centralt mittfält. Här såg det direkt vimsigt ut ett tag. Sundsvall bollade ostört runt. En liten uppryckning, med ett par lite längre passningssekvenser, mot slutet av halvleken. Men 0-0 kändes som ett ganska logiskt pausresultat.
Logiskt, men det skriver jag mest för att Sundsvall inte skapat några egentliga chanser. Däremot hade de alldeles för långa stunder sett närmast penibelt mycket bättre och lugnare ut än vi i sitt passningsspel. Vi var passiva och tröga i vår press, och Sundsvall flyttade ganska enkelt runt bollen. Våra forwards var mer eller mindre utraderade – ingen av dem såg ut att vara särskilt god vän med bollen och när det väl såg ut att kunna bli nåt rann allt bara ut i sanden. En riktigt svag halvlek.
Andra halvlek
Mer bekymmer. Traustason fick gå ut; Magnus Pehrsson meddelade i den korta pausintervjun att islännigen hade ”ont i en fot”. Det innebar debut för Isak Ssewankambo. Han tog inledningsvis plats på högerkanten, och Rieks flyttade över till vänster.
Det såg ut som att vi låg aningens närmare våra motståndare, det öppnade upp sig, och halvlekens inledning blev händelserik. Inte bara på ett positivt sätt, dock. Rieks halkade bort ett läge och Strandberg fick nöja sig med en halvträff på ett annat, men även Sundsvall vaskade fram rejäla chanser via Gall och Hallenius (som orsakade stora bekymmer för Lasse Nielsen matchen igenom).
Vi ägde bollen lite mer. Sundsvall stod oftare lågt och satsade på omställningar. Men under en lång period var det de många, till synes obegripliga, tekniska misstagen som stod ut. Eric Larsson tappade ohotad bollen över sidlinjen. Oscar drällde med den och spelade fel. Rieks missade mottagning. Carlos halkade i hyfsat läge.
I den 67:e minuten gjorde vi vårt sista byte. Ut gick Rosenberg, in kom Jeremejeff. Han inledde även han med ett bolltapp, men skulle revanschera sig. Mer om det lite längre ner.
Men först Sundsvalls ledningsmål. Som tillkom på något sätt kan ses som definierande för vår insats. Jonathan Tamimi sköt från långt håll, bollen slog först i ändalykten på Egzon Binaku och sen i skallen på Behrang Safari. Det ställde Dahlin och bollen rullade i mål. Tröstlöst. Eller? Nej, direkt på avspark sprintade Eric Larsson fram på sin högerkant, lyckades med ett inlägg och Carlos Strandberg knoppade in kvitteringen. De båda målen kom i minut 76 och 77.
Och i 84:e fick Alexander Jeremejeff tid på sig just utanför straffområdet, siktade och skruvade ytterligt elegant in ledningsmålet just intill stolpen.
Segern bärgad, trots knackigt spel? Nej. Icke. Ett par minuter senare misslyckades vi tre gången om med att få undan bollen och Maic Sema kunde raka in den några decimeter från mållinjen. Bittert, men på intet vis orättvist.
Vi skapade ett sista läge, när Eric Larsson kom runt på kanten i 92:a. Men inlägget blev för högt och hårt. Å andra sidan kunde Sundsvall mycket väl straffat oss ett par minuter tidigare, efter att Lasse Nielsen lagt en grov och lös felpass rakt upp i gapet på rättvänd motståndare.
----
Det går förstås att säga så här: Fem poäng på tre matcher är ingen katastrofinledning, och de andra förväntade topplagen har också tappat poäng. Men sättet det ser ut på idag oroar. Vi är darriga, passiva och slarviga, och även om några – som till exempel Sören Rieks – gör några fina grejer här och där (hans knorrade skott mot bortre krysset i början av andra halvlek var värt ett bättre öde), är de märkliga missarna från i princip alla fötter för många. Och när vi trots detta, på en fin individuell prestation, tar en sen ledning lyckas vi inte knyta igen säcken. Mot ett förväntat bottenlag. Som ju, det ska också sägas, ska ha heder av sin insats och var värda sin pinne. Minst. Joel Cedergren må ha givit begreppet brunkning ett ansikte när han spelade själv, men det lag han tränar lägger sig vinn om att vårda bollen.
Men hursomhelst, i vårt eget lag oroar förstås skadorna mest. Vi kan bara hoppas att det inte är så allvarligt med Traustasons fot, men jag utgår som sagt ifrån att Bachirou blir borta ett tag. Precis som Rasmus Bengtsson och Andreas Vindheim. Truppnumerären ser ... ja, ansträngd ut. Och detta när vi ska spela nio allsvenska matcher och en cupfinal de kommande sex veckorna.
Ledsen om jag låter negativ så här på fredagaftonen … men detta var ingen bra start på helgen.
