Häcken – MFF 1-2: Vinst på Hisingen
De tre senaste åren har Malmö FF tagit ledningen på Bravida Arena, och lika många gånger har Häcken kvitterat. Även idag gjorde Hisingenlaget matchens sista mål. Men eftersom Malmö FF haft den goda smaken att göra två innan dess slutade det hela ändå lyckligt.
Strålande vårsol över Bravida Arenas, för att använda den frispråkige Anel Ahmedhodzics ord från efter-match-intervjun, ”skitplast”. På andra sidan stod alltså det lag som av många tippats som vår största utmanare i år. Häcken imponerade dock inte i premiären – på en tungsprungen Örjans vall förlorade man med 1-0 efter ett sent mål av Mikael Boman. Att redan i andra omgången börja prata om knivar mot strupar är nog att dra det lite för långt … men Häcken behövde poäng idag. Inte bra för dem att de brottas med en del skadeproblem: Daleho Irandust och Martin Olsson är exempelvis borta, och Leo Bengtsson var uppenbarligen inte tillräckligt kurant från sin revbensskada för att starta. Han återfanns på bänken. Häckens startelva såg ut så här:
Pontus Dahlberg – Godswill Ekpolo, Joona Toivio, Rasmus Lindgren, Valgeir Fridriksson – Gustav Berggren, Erik Friberg, Alexander Faltsetas – Benie Traore, Alexander Jeremejeff, Tobias Heintz.
Andreas Alm gav på sin tid i AIK ofta ett ganska trumpet och korthugget intryck i intervjuer. Numera känns han mera avspänd och talför. Just innan avspark frågades han om ett idealt matchscenario, och svarade då att han hoppades på en frilägesutvisning för MFF efter fyra minuter och Häckenvinst med 6-5. Det var ju lite småroligt.
Vårt eget lag då? Ett coronafall bekräftades igår, och ganska snart berättade djungeltrumman att det rör sig om Antonio Colak. Vilket i skrivande stund inte bekräftats officiellt, men ändå får ses som en sanning i och med att han inte fanns i truppen idag. Att spelaren inte namnges kan det förstås finnas skäl till som vi inte vet nåt om, men måste ändå säga att jag har lite svårt för detta hemlighetsmakeri … de taktiska vinsterna i att hålla tyst om detta måste rimligen vara högst försumbara (Daniel Andersson pratade också om försäkringsfrågor ifjol, men det var i samband med skador och kan knappast vara applicerbart här). Nu är ju det här en glädjens matchrapport att skriva, men inget är så härligt att lite gnäll ändå inte får plats.
Inte heller Veljko Birmancevic fanns med i dagens matchtrupp. Vår startelva innehöll till tio elftedelar samma manskap som sist mot Hammarby. Erdal Rakip tillkom och en del rockader gjordes vilket innebar:
Marko – Eric Larsson, Anel, Franz, Knudsen – Erdal, Bonke – Berget, Christiansen, Rieks – Toivonen.
Första halvlek
Pigg start från Häcken, som vaskade fram ett chansyngel redan efter en halvminut. Jeremejeff kom dessbättre inte åt bollen ordentligt och Marko kunde skopa upp den. Bonke Innocent fick syna gult redan efter fem minuter efter att ha gått för hårt åt Erik Friberg.
Ändå blev det vi som tog ledningen. Efter åtta minuter nickade Häckenförsvaret undan en hörna, hörnläggare Christiansen plockade upp bollen igen, Ahmedhodzic vinkade på bortre, ett sublimt precisionsinlägg passerade just över skalpen på Lindgren och Anel knoppade ur snäv vinkel in bollen i bortre burgaveln.
Häcken fortsatte att spela rakt och optimistiskt, vann mycket på mitten och skapade en del. Jeremejeff drog på sig en billig varning just efter ledningsmålet, men vi hade problem med honom. Han hade två hyfsade avslut. Marko klarade båda. Närmast en kvittering kom Ekpolo, då han sprintade fram på sin högerkant och avslutade just utanför bortre stolpen.
Så det kändes inte helt logiskt när 0-2 kom ett par minuter senare. Malmö FF flyttade runt bollen på mitten, via Bonke hamnade den ute hos Jonas Knudsen, som slog in ett inlägg i lårhöjd, mot straffpunkten till. Där mötte en fri Sören Rieks och vinklade högklassigt in bollen på volley. Ett helt fantastiskt snyggt mål.
Resten av halvleken var kontrollerad från vår sida. Häcken var aldrig helt uddlöst, ibland tvingades vi stressa iväg uppspelen, men sammantaget var vi ett nummer större. Borde nog varit 3-0 i 34:e, då Anders Christiansen plockade upp en retur, siktade mot ett toköppet bortre hörn, men träffade Joona Toivio.
Paus och 2-0-ledning. Målen föll som sagt något ologiskt, men vi hittade mycket utrymme att spela på. Rent rollmässigt hade inte Ola Toivonen bytt med Colak rakt av – Ola droppade ofta ner, medan Rieks och Berget sökte sig inåt längre upp i banan.
Matchen växlade också på ett lite märkligt sätt mellan grinighet och småtrevligt, leende småprat spelarna emellan. Två varningar per lag i första – förutom de redan nämnda fick också Eric Larsson och Benie Traore syna gult.
Andra halvlek
Joona Toivio hade blivit liggande en stund just i avslutningen i första efter att ha trampat fel på Sören Rieks fot. Han kunde inte fortsätta och ersattes av ytterligare en gammal MFF-bekanting, vår ena mittback i bortamatchen mot Sparta Prag 2014: Johan Hammar.
Halvleken började ungefär som andra slutat. Vi hade kontroll, Häcken såg lite rådvilla ut och Anders Christiansen frestade med ett bra skott utifrån. Toivonen nära att vara först på returen, och även om han ropade på straff tycker jag att det var rätt att fria.
Men säg det lugn som tillåts bestå. Berget klackade i blindo på mittplan, Gustav Berggren vann boll och var med några raska kliv förbi det himmelsblå mittfältet, bollen rullades ut mot höger där Ekpolo förlängde in i straffområdet till Traore – som hittade bortre burgaveln. Då hade vi nått minut 53. Kändes onödigt och väl enkelt. Ingen skillnad mot alla andra mål vi släppt in genom åren, med andra ord.
Det borde varit 1-3 direkt efter. Pontus Dahlberg gick ut på en hörna, missade, bollen hamnade vid bortre stolpen hos en fri Brorsson – som lyckades dra den utanför. Det såg mycket konstigt ut. Efter situationen var Dahlberg och Ahmedhodzic irriterade på varandra och blev varnade bägge två.
Men Häcken hade ätit sig in i matchen. De kom lite närmare, tog en del avslut men träffade sällan mål. Leo Bengtsson fick en halvtimme när han ersatte Erik Friberg i 61:a. Han var ganska nära en stund därefter när han på patenterat vis vek in från sin vänsterkant och högersköt mot första stolpen. Marko limmade bollen.
Amin Sarr fick sina första minuter i årets allsvenska när han ersatte Sören Rieks i 67:e. Han var nära direkt, då han överstegsfintade och sköt mot bortre. Dahlberg klarade.
Häcken satte upp Hammar och lyfte; försökte sätta tryck. Den sista stora chansen blev ändå vår: en boll i djupet nådde Toivonen, som rullade över till en helt ren Christiansen. Han tog det så lugnt, siktade – och lade bollen utanför. Ett jag-begraver-ansiktet-i-soffkudde-ögonblick av allra ädlaste märke. Då var vi framme vid den 88:e minuten. I slutminuterna såg vi två Malmöbyten till: Bonke och Toivonen ut, Lasse Nielsen och Adi Nalic in.
Ifjol mötte vi också Häcken i andra omgången, och då kvitterade de i 92:a. De sista minuterna var det svårt att vifta bort detta minne, bollen lyftes in mot vårt straffområde och studsade lite otäckt omkring. Men allt löste sig till det bästa.
En sämre andrahalvlek, där vi faller lite i passitivitetsfällan och drar ner på tempot. Samtidigt vore det inte bara ofint utan rentutav orättvist att bara klaga, för summa summarum vill jag påstå att vi vinner helt rättmätigt. Vi känns vassare än våra motståndare – en guldkonkurrent som vi alltså besegrar på deras fruktade (nåja) konstgräs.
Östersund härnäst. Borde vi vara Corona-oroliga? Vet ej. Får hoppas att antikropparna från utbrottet i november fortfarande är potenta.
Till dess kan vi i alla fall glädjas åt full pott efter två rundor. Sist det hände var 2014. Det var ju ett år det sen gick hyfsat i.