Hans Fridlund: ”Man måste skilja på klacken som helhet och dess beståndsdelar.”
Hans Fridlund har skrivit en gästkrönika som tidigare har publicerats på Sydsvenskan.
Jesper Fundbergs text (Aktuella frågor 4/5) är ett hedervärt försök att analysera mäns beteendemönster på fotbollsmatcher. Dessvärre blir det stolpe ut då den reproducerar stereotypa bilder av aktiva fotbollssupportrar. Det är ett problem att många män inte kan uppföra sig på ett rimligt sätt i anslutning till nationalsporten, men att som Fundberg skriva om fotbollsklacken som en homogen enhet visar på bristande insyn i den smältdegel som utgör den tolfte spelaren. Vi måste klara av att beskriva fotbollsklacken som den komplexa och heterogena miljö den är för att kunna identifiera lösningar på de reella problem som män skapar kring fotbollsmatcher.
En stad, ett lag. Under parollen ”Tillsammans” hade den malmöitiska fotbollspubliken burit fram Sveriges mest framgångsrika fotbollsförening till två Champions League-slutspel. Nu skulle cupguldet hem. Solen sken och Möllan började fyllas av förväntansfulla entusiaster som ännu var lyckligt omedvetna om den brutala förlust som några timmar senare var ett faktum.
Jag satt med en brokig skara supportrar på en av torgets uteserveringar. Pågar som de senaste femton åren varit tongivande på den malmöitiska supporterscenen i olika officiella och inofficiella supportergrupperingar. Vi diskuterade Fundbergs text. Den handlade ju om oss. Men ändå inte. Vi kände inte igen oss i hans analys. Anledningen var givetvis att klacken är en heterogen enhet med individer från en mångfald av bakgrunder. Här sammanstrålar människor över alla tänkbara gränser för att heja fram Di blåe.
Det är olyckligt att Fundberg drar alla individer över en kam och gör gällande att männen i klacken, likt obstinata barnungar, inte fogar sig i gällande sociala normer. Det är så klart en grovt vinklad framställning. Den absoluta lejonparten av ståplatsbesökarna hejar fram sitt lag i med- och motgång utan att ta till strid mot Stockholm, förbundet eller sheriffen av Nottingham. Han är där för att kolla fotboll. Problemet med Fundbergs grunda analys av läktaren är att han verkar sakna elementär kunskap om dess beståndsdelar. Låt mig visa på ett exempel.
Det finns indikationer på att individen som kastade smällaren mot Tobias Sana är associerad med IFK Göteborgs ligistsvans. Dessa våldsgrupperingar representerar aldrig klacken utan hör till segment vilka bör jämställas med organiserad brottslighet. Det är således orimligt att gemene ståplatsbesökare ska ”ta sitt ansvar” och konfrontera sådana element. Vill läsaren lära sig mer på ämnet rekommenderar jag Stephan Mendel-Enks informativa bok Med uppenbar känsla för stil.
Fundberg berättar att marginaliserade människor på läktaren bör involveras och ges ansvar. Jag är dock skeptisk till att medlemmar i våldsglorifierande sammanslutningar skulle vara redo att ta emot en sådan utsträckt hand. Begår fotbollsbesökare övertramp ska de beläggas med besöksförbud. I fallet med smällaren som kastades mot Sana väntar rimligen även en rättslig process mot gärningsmannen. Med det sagt går det inte att utesluta att en minoritet av dessa skulle kunna attraheras av alternativa engagemang. Tack vare ideellt arbetande supportrar finns det en uppsjö av sådana initiativ i Malmö.
Fotbollssupportrar mot homofobi syftar till att motverka alla former av homofoba tendenser på läktare och i klubbarna.
Supporterhuset är ett gemensamt projekt mellan MFF och supportrar vilket erbjuder en fysisk mötesplats för MFF:are där engagemang och kreativitet stärker den positiva supporterkulturen.
MFF Support är den officiella supporterföreningen som anordnar resor till bortamatcher och som tillsammans med en rad supportergrupperingar tagit fram en uppförandekod som tar avstånd från våld, rasism och inkastade föremål.
MFF Tifosi 96 är gruppen som skapar de mesta innovativa läktarkoreografierna i Skandinavien.
Det är representanter för dessa inkluderande initiativ, företrädare för den positiva supporterkulturen, töserna och pågarna som syr flaggor, bankar på trummor och leder läktarsången som besitter det verkliga påverkanskapitalet. De är inte bara betydligt fler till antalet, och därmed mer synliga, än de destruktiva krafter Fundberg uttalar sig om, utan även ambassadörer för unga fotbollsbesökare, varav vissa går på match tillsammans under namnet Norra Blå. Allsvenskan mår ur ett publikperspektiv oerhört bra. Publiksnittet ökar från år till år.
Fundberg har goda intentioner med sin text men för att finna hållbara lösningar på de utmaningar fotbollen står inför måste vi klara av att skilja på klacken som helhet och dess beståndsdelar. Mörka krafter trivs bäst i mörker. På Nya Malmö Stadions läktare är dessa element försvinnande få och aktiva fotbollssupportrar arbetar engagerat för att motverka oönskat beteende.
Fast natten är svart är alltid himmelen blå.
Ursprungstexten på Sydsvenskan
