Här är tanterna!

Katarina Wittgard fortsätter gästkrönikera kring ämnet fotbollstanter.

Så var det match igen. Efter fiaskot i Salzburg – nej, jag menar såklart inte på planen (!) utan knödelcamparna Zackrissons och Kruuses snöpliga tillkortakommande med tantvinklingen – har tankarna kring ämnet tant (kvinna, dam, fruntimmer, und so weiter) fortsatt. Tack för alla trevliga kommentarer på krönikan 500 till en fotbollstant! Att ämnet ses som ”minfältsartat” av Zackrisson och Kruuse är förståeligt och hedrar faktiskt herrarna. Kanske var det trots allt tur att ni inte riskerade er framtid på Himmelriket genom att ge er in bland minorna denna gång… Sådana expeditioner kräver, i likhet med valet av sittplats på stadion, minutiösa förberedelser. Som en månlandning ungefär.

Men nog om denna nesa. Undertecknad hör till sorten som inte ger upp i första taget (vissa kallar det målinriktning, andra påstridighet, stryk det som ej önskas) och beslöt därför ta saken i egna händer. Att bidra till bildarkivet är det minsta jag kan göra för att underlätta framtida tant-vinklingar.

Norrköping hemma kändes lagom att börja med som uppvärmning och jag och maken anlände till sektion 8, som vanligt i mycket god tid före match. Efter sedvanligt varmt välkomnade av ”Billeberga-Björn” och en stärkande mugg kaffe började bevakningen. Spanade ner över ståplats, men där fanns inte mycket att hämta.

Inte en tant syns till

Norrköping manar uppenbarligen inte gemene ståplatssupporter att hänga på låset. Efter en stunds tålmodig väntan dök dock en tant upp i fjärran, men jag har vissa spärrar så jag avhöll mig från att hänga över räcket och gala på den stackars människan för att få ta en bild och ställa en fråga. Det vore liksom att gå över gränsen. I stället väntade jag tålmodigt med mobilkameran i högsta hugg.

Tant i fjärran

Min väntan blev faktiskt inte särskilt lång innan ett nytt offer stack upp huvudet ovanför trappkanten. Iklädd himmelsblått och med vidhängande son stod hon där, den första tanten. Jag vilade på hanen och kände av läget, håller med Zackrisson och Kruuse om att man inte kastar sig fram till vem som helst, innan jag avfyrade ett leende.
– Hej!
– Eehhh… hej
– Jo jag undrar, skulle jag kunna få ta en bild av dig?
– Eehhh… ja…?
Sedan var det liksom igång, småpratet om att vara fotbollssupporter, kvinna och inte helt ung. Och så klart fick jag ta en bild av Eva, numera utflyttad till Kävlinge och himmelsblå supporter sedan många, många år. Hon ansåg sig dock inte vara i nivå med sonens svärmor som hon beskrev som ”mycket värre” eftersom hon till och med kunde namnen på varenda spelare. Eva och sonen hade platser på samma rad som oss visade det sig – sannolikheten för det? – så vi bytte ett par ord efter matchen också.
– Ja, då va’ vi nöjda för i da’ (Anade jag lite Malmöitiskt/Kävlingekaxighet där?).
Känslan var samförstånd, gemenskap och – familj.

Eva

Missade tyvärr Evas efternamn, men sonen var läsare på Himmelriket så han kan säkert komplettera med det till redaktionen.

Faktiskt dröjde det inte länge innan jag spanade in ytterligare en kandidat på den fortfarande glest besatta sektion 8. Med raska steg närmade jag mig paret som satt ensamma en bit upp. De såg något undrande ut och ännu mer frågande blev de när jag styrde stegen rakt emot dem. Slog mig ner på stolen intill. Nytt leende.
– Hej!
– Eehhh… hej
Nytt småprat, ny bild.

Irene

Irene Pettersson berättade med värme om hur hon och maken efter fyrtio (!) års exil i Borlänge återvänt till Malmö som pensionärer. Vi var rörande överens om att kärleken till laget, liksom all annan kärlek, växer proportionellt med avståndet. Ni får själva räkna ut den himmelsblå kärlekskoefficienten för Petterssons, men jag vågar påstå att den var extremt hög! Den hade dessutom funnits redan i modersmjölken. Irenes föräldrar och även svärföräldrar jobbade på gamla stadion då hon var barn, så hon var praktiskt taget född på läktaren. Hon sa det inte, men man kan ju gissa var Irene träffade sin själs älskade och både barn och barnbarn hade sedan fostrats in i den himmelsblå familjen, eller snarare släkten!

Nu började det fyllas upp på sektion 8, dock var raderna betydligt glesare än vanligt. Publiksiffran var minst sagt medioker, men det var ju väntat och de som var där var i alla fall hängivna. Ett nytt offer passerade plötsligt och jag högg henne innan hon slank förbi. Det visade sig vara ett riktigt kap!
– Hej!
– Eehhh… hej
– Jo jag undrar om jag kan få ta en bild och ställa ett par frågor?

Eva Bernstrup

Det var Eva Bernstrup jag fått i garnet och hon har ju onekligen något att jämföra med, som Sveriges första heltidsanställda kvinnliga fotbollstränare (den polletten ramlade inte ner förrän efter ”intervjun”, det ska erkännas) har hon förstås sett den kvinnliga fotbollssporten utvecklas. Och dess supporterkultur. Vill man hitta fotbollstanter ska man gå på match på gamla IP, menade Eva, och ställde rutinerat motfrågan,
– Har du varit där?

Jo, jag har varit där. Eftersom två tredjedelar av telningarna har spelat i tjejlag har det fallit sig naturligt att följa MFF/LdB/FC Rosengård. Det ska dock erkännas att besöken på gamla IP inte varit tillnärmelsevis lika frekventa som de på Swedbank stadion. Men nu var det ju inte damfotboll och könsperspektiv det skulle handla om här, det får någon annan skriva en krönika om!

Det blev inget Camp Tant i Salzburg och väl var kanske det. En lustigkurre – inga namn… – föreslog att i stället avdela sektion 8, den som ligger rakt ovanför Norra Blå (sektionen för ”ensamkommande fotbollsbarn”, om någon undrar) och döpa den till Norra Tant. Det lät ju rätt kul, men vid närmare eftertanke så är det väl just så vi inte ska ha det, tänker jag, om jag för en stund får vara lite seriös.

I en familj inkluderas alla. Alla har en plats och en funktion att fylla, även i MFF-familjen. Även om vi har olika perspektiv och ser tjusningen med fotboll på olika sätt. Även om det finns familjemedlemmar som vi inte har så mycket till övers för. Och även om några gnäller på varandra ibland, så tar man liksom sånt. För vi har något som förenar. Något som gör att vi har överseende. För vi är Malmö. Allihop. Tanterna, gubbarna, killarna, tjejerna, kostymnissarna, ölpimplarna, Agron, de trogna på ståplats som lever upp till ”i med- och motgång”, de som bara kommer i medgång, Billeberga-Björn, Åge, spelarna och alla andra med mellannamnet Himmelsblå, allihop är vi Malmö. Och på onsdag ses vi igen, då lyfter vi laget och hela stadion till en ny nivå. Allihopa!