Helsingborgs IF - Malmö FF 0-3
Redan när Mahlangu och Bedoya av olika anledningar försvann från HIF:s trupp slog jag fast HIF inte skulle kunna utmana om guldet. I kväll stod det klart att jag var nära sanningen. Det var stor klassklillnad på Olympia. MFF är ett potentiellt guldlag och HIF får inrikta sig på att behålla Europaplatsen.
Det var som vanligt inför en drabbning på Olympia. Vetskapen om att ett derby lever sitt eget liv och att MFF, trots en klart bättre högstanivå än HIF, skulle kunna drabbas av nervdaller samtidigt som HIF hade kunnat pricka in en toppinsats. Ingen av dessa farhågor besannades lyckligtvis utan MFF tog kommandot direkt och släppte det egentligen inte någon gång mer än en femminutersperiod i andra halvlek.
Rikard Norling berättade generöst efter matchen att Daniel Andersson och Vito Stavjanin hade lagt upp matchplanen och det bestod till viss del i att spela lite längre i början. Detta tog udden av eventuella försök av hemmalaget att sätta press på MFF högt upp i banan. Guillermo Molins och Magnus Eriksson, MFF:s bollskickliga forwards kunde ofta få fast bollen och i och med detta fick man ner HIF i banan.
MFF spelade dock långt ifrån perfekt och man slarvade mycket i sista tredjedelelen vilket gjorde att chanserna uteblev. HIF hade ytterst lite, men var trots det mer konkreta första tjugo och skapade en halvchans där en av MFF:s mittbackar fick blockera ett hårt skott från Mattias Lindström.
Men i kraft av klart bättre bolltrygghet och passningstempo började MFF se mer och mer dominanta ut.
Efter en dryg halvtimma kom första riktiga målchansen. På ett instick till Molins gör Pär Hansson ett feltajmad utrusning så att Gishe kan vända runt och slå ett utmärkt inlägg till Emil Forsberg som mötte bollen på volley men en rödblå back kunde kasta sig i vägen.
Kort därefter kom ganska logiskt 0-1. Jiloan Hamad höll bolllen utanför HIF:s straffområde och lockade upp motståndarna innan han smart spelade fram Molins som ur ganska dålig vinkel fick till ett bra skott som Pär Hansson släppte retur på. Fram stormade returkungen Erik Friberg som från nära håll kunde forcera in bollen efter 38 minuter, Resten av halvleken såg MFF starka ut och man gick till pausvila med en stor känsla av att MFF skulle kunna ta hem si´n första derbyvinsy på Olympia sedan 2007.
En kort analys av första halvlek är att MFF överraskade HIF med lite längre spel inledningsvis vilket tog udden av en förmodad HIF-press, vilket gjorde att man sedan metodiskt kunde bygga upp sitt passningsspel och nöta ner HIF.
Andra halvlek började ungefär som första slutade, men efter en 6-7 minuter fick HIF en kort period av press. David Accam som handen på hjärtat var den enda spelaren som individuellt kunde utmana för hemmalaget i kväll hade ett par giftiga aktioner och HIF pressade ner MFF ordentligt i ett par anfall, dock utan att få till några avslut. Lika fort som pressen hade tilltagit hade den blåst över och MFF satt åter i förarsätet.
Magnus Eriksson började i kraft av sin styrka och bollskicklighet fira allt större triumfer och MFF skapade en mängd bra anfall där det osade katt runt Hanssons mål.
I 67:e minuten kom 0-2, lika logiskt som det första målet. Magnus Eriksson spelades loss till vänster i straffområdet och han drog på en stenhård passning genom målområdet där radarpartnern Guillermo Molins kom framstörtande och med en vältajmad snubbling låg bollen i maskorna och matchen var avgjord.
HIF kom aldrig tillbaka och sista 20 var en ren defilering av Skånes och förmodligen Sveriges bästa lag, Robust försvarsspel, fränt närkampsspel och snabba anfall radades upp och HIF visade allt mer frustration. I takt med att MFF spelade ut drog HIF på sig varningar och frisparkar.
MFF rullade upp ett underbart anfall där Jiloan Hamad efter ett pärlband av fina passningar sköt stenhårt i stolproten.
Kort efter Jilles träträff kom så spiken i kistan. Magnus Eriksson som i min värld var matchens lirare fick bollen på behaglig studs vid straffområdeslinjen och drog upp bollen kontrollerat och oerhört vackert i Pär Hanssons högra kryss! 0-3 i 83:e minuten!
Resten av matchen spelades av utan dramatik och MFF hade bud på 0-4 vid ett par tillfällen. Bästa läget kom efter att inhoppande Dardan Rexhepi drog upp ett anfall på högerkanten och efter ett par pass fick tillbaka bollen men hans avslut blockades av HIF-försvarare.
HIF hade en ströchans till 1-3 men den bedrövlige Robin Simovic skickade bollen långt över målet i ett utmärkt läge.
När dagens domare, Jonas Eriksson, blåste av hade Malmö FF mycket rättvist vunnit derbyt med 0-3.
Andra halvlek var bättre ur MFF-synpunkt än den första. Förutom en kort sekvens av HIF-press som resulterade i ingenting, spelade MFF ut sitt register och en del frågetecken rätades ut till utropstecken. Jag återkommer till det.
Reflektioner:
Ytterbackarna fungerade bättre defensivt än tidigare. Miikos instruktioner om att störa Accam högt fick full utdelning.
Vårt anfallspar har börjat förstå varann. De två var tillsammans med Pontus Jansson bäst i kväll.
Erik Friberg är en oerhört smart man i motståndarnas straffområde.
Totalt sett var det här en helgjuten insats och jag vill påstå att ingen föll ur ramen i kväll.
HIF är inte bättre än så här. Att klaga på Roar Hansen är meningslöst, truppen är vad den är.
Att förlita sig på Alvaro Santos känns lite som om vi skulle ta in Niklas Skoog nu. Det är inte 2003 längre.
Robin Simovic är inte en allsvensk fotbollsspelare.
Ardian Gashi ska vara tuff sägs det. Då kan man inte stå och se gråtfärdig ut på hemmaplan i ett derby när man möter blicken från Eriksson och Molins.
Hemmaplan! Det måste det varit. Eller? Inte hörde jag HIF-supportrarna i alla fall.
Nu gäller fighten IFK Göteborg. Vår enda motståndare genom tiderna. Det är allvar nu pågar och töser!
Framåt Malmö!