Himmelrikets Favorit i juli: "Jag ville köra tills det nästan brast"
Ingen, inte ens han själv, trodde att det skulle gå så här bra så snabbt. - Det var i augusti eller september jag skulle vara där jag är nu, säger Ola Toivonen till Himmelriket.
Grattis, Ola! Himmelrikets redaktion har röstat fram dig till juli månads bästa spelare.
– Åh, tack så mycket.
Minns du oss?
– Jodå, det gör jag.
Senast du var i MFF tog du hem den här titeln fyra av sex gånger 2008, så du har en viss vana av att vinna tänker jag. Om du hade varit tränare för Malmö FF, hade du helst haft Ola Toivonen årgång ´08 eller ´20 i ditt lag?
– Man ska väl leva i nuet, så jag väljer årets upplaga i så fall. Det känns som att jag har ett bredare register som fotbollsspelare idag, och är en mer balanserad spelare både mentalt och fysiskt.
Vilka likheter finns det mellan de bägge årgångarna?
– Det finns förstås en hel del. Man är väl fortfarande hyfsat bra när man är rättvänd mot en backlinje, hyfsat bra i boxen, det finns en hyfsad vinnarskalle som alltid funnits där och som lett mig genom karriären.
Du säger hyfsad, vi är rätt många som menar att du är bättre än så.
– Jag brukar inte vara så stor i orden (skratt).
Det finns en bild från efter slutsignalen i cupfinalen förra veckan, där Jon Dahl Tomasson håller armen om dina axlar, närmast tröstande som det ser ut, medan ditt ansikte fullkomligt skriker ut besvikelse och ilska. Den sidan av dig minns jag från 00–talet när du var i MFF.
– Det förstår jag att du gör. Sen reagerar jag väl lite mer eller lite mindre beroende på vem som är min arbetsgivare. Eller hur jag nu ska uttrycka mig.
Hur menar du?
– Om det är en klubb som man tycker om så blir man ju extra arg när man förlorar. Man bryr sig väldigt mycket om några klubbar. Om jag hade spelat i Degerfors nu eller i PSV så hade det också känts så här jävligt att förlora som jag det gör i Malmö. Alla tre är klubbar som jag tycker väldigt mycket om, det är tre klubbar som jag kommer att förknippa mig själv med den dagen när jag tittar tillbaka på min karriär. Så att förlora en cupfinal med MFF var hur fruktansvärt jobbigt som helst. Håller du inte med?
Jo. Det var en av de värsta och tyngsta förluster på många år för min del. Hur kunde vi förresten förlora den matchen, mot IFK Göteborg av alla lag?
– Jag vet inte. Det var total kontroll i 85 minuter, och det kändes att om Blåvitt skulle ha en chans att göra mål så var det på grund av oss själva. Tyvärr blev det så att vi hjälpte dem. ”Berra” (Safari) är olycklig men sen är Anel (Ahmedhodzic) nära att blocka skottet men bollen smiter mellan hans ben och in i bortre. Det var tufft, riktigt tufft. Sen ska vi inte prata bort det, för vi förlorade förlängningen. Där hade vi kunnat reda upp det men det lyckades vi inte med.
Tre dagar senare mötte vi samma lag på samma arena och vann med 3–0. Är det positivt att möta samma lag igen med så kort varsel?
– Även om jag inte spelade den matchen så tror jag att just i det här fallet var det skönt att inte behöva lägga kraft på nya motståndare. Vi visste hur Blåvitt spelar och hur de agerar. Det är klart att det är kort med tid, men jag tycker att grabbarna bara 72 timmar senare gjorde en väldigt fin insats, främst första 20 minuterna som resulterar i två mål. Det är en stor skillnad mot torsdagens möte, då vi inte satte våra chanser i början av matchen. Det är så lite som skiljer.
När du anlände till MFF fick du tiden att komma upp i tempo och form innan du gjorde ett kort inhopp mot Elfsborg borta. Därefter har det blivit väldigt mycket speltid. Är du lättränad? Eller har det blivit för mycket?
– Nja, jo, det blev för mycket alltså. Det blev det. Men det kändes också så skönt i laget och vi var inne i bra period och hade ett härligt flyt, så det kändes som att jag ville köra tills det nästan brast. Efter cupfinalen fanns det inte mycket kräm kvar i benen om man säger så, efter den kände man sig väldigt sliten. Så det var ett väldigt klokt beslut av alla i staben och mig själv att stå över söndagens match.
Räcker de här dagarna då?
– Det känns bra nu i alla fall. Jag känner mig väldigt pigg idag (tisdag eftermiddag, reds.anm) och ser mycket fram emot matchen mot Helsingborg.
Väldigt hastigt tillbaka till 2008. När du hade blivit framröstad till Himmelrikets Favorit i oktober det året ringde jag upp dig för en segerintervju. Som sig bör. Så här lät en av frågorna: ”Trots ett riktigt bra år för din egen del, vad känner du att du behöver förbättra mest?”
Ditt svar lät så här: ”Det är mycket. Allt kan man väl säga. Något som jag själv känner är behövligt är mitt spel de sista 10–15 minutera av matcherna. Att fortsätta ligga rätt i positioner, trots att tröttheten börjar slå till. Det är lika mycket en mental fråga som om konditionen. Att orka ta de där extra stegen trots att man är trött, att kunna ta in information bakifrån från mittfältarna hur de vill att man ska springa och placera sig.”
– Vad klok jag var. Och det har jag blivit bättre på, det blir man per automatik ju fler matcher man spelar.
Hur ser det ut idag, med all respekt, med en ökande ålder och många års erfarenhet: Handlar det mer om att bibehålla än att förbättra?
– Så är det ju. Jag är i slutet av karriären och det gäller att bibehålla det man har och inte tappa för mycket. Det är viktigt att se till att man får i sig rätt när man äter, och att man får tillräckligt med sömn och sådana saker. Gör man inte det så kan det gå utför fort. Så jag ser till att äta och dricka rätt och bibehålla allt det man fått och lärt sig under alla år man hållit på.
Det är väl som i fotboll som med livet i stort, det man tappar i ungdomlig fräschör kan man ha igen i rutin och vishet som kommer med åren?
– Absolut. Man har ju fått en otrolig rutin med allt som man fått vara med och uppleva. Samtidigt är det fortfarande mycket nytt. En cupfinal var till exempel en ny erfarenhet och man kanske tror att man upplevt allt, men det har man verkligen inte. Och det kommer att komma fler matcher där man sätts på prov och får utmaningar man inte ställts inför tidigare.
När du åkte till Australien och därmed satte punkt för din landslagskarriär tror jag vi utomstående rent allmänt räknade ut dig och tänkte att du skulle casha in och få vara med om en häftig avslutning på karriären. Sen kommer du hem och är en av Allsvenskans bästa spelare nästan omedelbart. Är du själv överraskad hur bra det har gått?
– Jag är inte överraskad över att jag fortfarande är väldigt bra. Däremot är jag överraskad över att det har gått fullt så här bra så snabbt. I mitt huvud var det mer i augusti eller till och med i september som jag skulle vara där jag är nu. Men att det blev en månad tidigare är ju inget att beklaga sig över.
Verkligen inte. Är det någon av matcherna i juli som du är extra nöjd med för egen del?
– Det kändes väldigt bra att få Norrköpingsmatchen i benen. Det var min första start i Allsvenskan, om jag inte missminner mig, och både jag och laget fick spelet att stämma där. Vi kände att vi hade något att bygga vidare på därifrån. Jag tycker att jag gjorde en bra match, tyvärr släpper vi in ett mål i slutminuterna, men det var starten på den fina trend som vi haft ett tag nu.
Innan vi avslutar vill jag bara passa på att säga att det är gott att du är hemma hos oss igen, Ola.
– Ja, tack så mycket.
Förresten, fanns det något i ryktena om dig till Djurgården?
– Nej, nej, nej. Jag hade hela tiden en bra kommunikation med Daniel (Andersson), och jag hade sen länge bestämt mig för att när jag skulle hem till Sverige igen, så var det här i Malmö jag skulle hamna.
Igen, stort grattis!
– Tack så mycket.
***
Spelare (och antal poäng)
1. Ola Toivonen (33)
2. Isaac Kiese Thelin (28)
3. Oscar Lewicki (15)
4. Anel Ahmedhodzic (11)
5. Jonas Knudsen (4)
6. Jo Inge Berget (2)
6. Johan Dahlin (2)
6. Bonke Innocent (2)
9. Amin Sarr (1)
***
Varje redaktionsmedlem lägger sina röster på tre spelare. Den bäste får fyra poäng, den näst bäste två och den tredje bäste får en.
