Himmelrikets Favorit i november: "Jag säger alltid precis vad jag tycker"
Malmö FF spelade i november fotboll i 180 minuter plus tillägg. Daniel Andersson deltog i cirka 9 av dessa. Ändå var det för Himmelriket ett enkelt val att utse honom till månadens spelare.
Grattis, Daniel. Du är Himmelrikets Favorit i november.
(Stort skratt) – Ja, det var ju trevligt.
Detta är första, och troligtvis sista, gången som det är mer av en heders- än prestationstitel.
– Det förstår jag.
Med lite perspektiv på det hela, berätta om dina 9 minuter på planen mot Syrianska, det som var din match nummer 460 i MFF. Det som var din avslutande match i karriären.
– Först och främst var det väldigt svårt… Hur ska jag säga? Normalt sett så är avtackningar av spelare något som kommer spontant efter den sista matchen. Nu var det ett regisserat ögonblick; alla visste att jag skulle bytas in och många frågade redan innan matchen hur det skulle kännas. Det byggdes upp förväntningar, men det går väl aldrig riktigt att förbereda sig ändå på hur det ska bli. Det var allt som jag trodde och mycket mer än det.
Tänkte du mycket på hur det skulle komma att bli?
– Jag tänkte på det hela tiden, och jag fick ständigt frågor om vad jag trodde. Vanligtvis inför en match tänker man ju inte på sånt, så det var en märklig känsla. Jag såg framför mig hur jag skulle komma in i slutet och så skulle det bli en del applåder. Många sa att jag måste förbereda mig, men vad fan skulle jag förbereda mig inför? När jag sen stod där vid sidlinjen fanns det så mycket uppbyggt i kroppen, det var så mycket att ta in, mycket känslor, mycket kärlek som gavs till en. Det var tur att matchen gick igång, för då kunde man släppa det lite ändå. Jag höll ihop mig på nåt sätt tack vare det.
Hade det blivit väl mycket Hollywood-saga över det om du hade gjort ett mål dessutom?
– Det hade nog blivit för bra, även om ”Jille” (Hamad) gjorde vad han kunde för att passa mig. Men det blev jättebra som det var. Det handlade egentligen inte om prestation eller kvalitet, utan om själva ögonblicket när jag byttes in. Det var därför jag inte värmde upp heller; det är skit samma tänkte jag.
Du stretchade inte ens?
– Jag gjorde två alibirörelser, det fick räcka.
Du gjorde tack vare de nio minuterna två allsvenska matcher 2013. Det räckte inte för att få en medalj tyvärr.
– Nej.
Har klubben beställt fler än de 18 som Svenska Fotbollförbundet delar ut per automatik?
– Jag vet inte om vi ska beställa fler faktiskt. Inte aning. Det gjorde vi sist (2010). Men för mig, så är det ju… Jag vann guldet i år som tränare och jag behöver ingen medalj för det. Rikard (Norling) kan jag tycka borde få en. Det är ju jäkligt märkligt att huvudtränaren inte får någon. Men för egen del som sagt, så bär jag med mig detta och jag behöver ingen medalj för att känna stolthet; det är prestationen i sig och tillfredsställelsen efter den här resan som är det som… Det som betyder något. Jag behöver inget kvitto på det, jag vet vad jag har gjort.
– Sen kan man tycka att det är märkligt inte hela truppen får en medalj. Det är mycket konstigt.
Det är en bukett blommor som gäller?
– Ha ha, precis. Det är en klapp på axeln och lite blommor.
Men det är väl, precis som 2010, bara för MFF att beställa och betala för fler så att alla får, eller hur?
– Ja, det kan man göra. Sen kan man vända och vrida på allt: det blir då inte den riktiga medaljen och så vidare. Men som ett minne att ha med sig resten av livet så är det förstås något att tänka på. Vi använde så många spelare i år, och som ett exempel kan vi ta Pa (Konate) som kom in och gjorde en jättematch. De här spelarna, som kanske inte får ihop så många matcher på en säsong, är enormt viktiga och det är väsentligt att de gör bra ifrån sig när de får chansen. Ofta är det de här spelarna som avgör en serie, om de är tillräckligt bra eller inte. Alltså när de i förstaelvan inte kan spela, så gäller det för ett lag att ha en väldigt bra bänk. Så de här killarna borde definitivt få en medalj. De har i högsta grad bidragit till guldet, både i träning och det lilla som de har spelat.
Om vi tar Pa Konate som exempel så spelade han en enda match mindre än den som fick den 18:nde och sista medaljen. Det måste kännas surt att vara så nära men ändå så långt borta, inte sant?
– Precis. Jag vill minnas att det 2004 till och med skiljde minuter mellan två spelare. Då blir det löjligt ju; inbytt tre minuter tidigare i en match hade kanske inneburit medalj. Du hör ju själv hur det låter.
Om vi lämnar dig som spelare och går över till tränarrollen i stället – varför blev det så rätt i år? Vilka bitar var det som föll på plats jämfört med 2012?
– Vi bestämde oss allihop i fjor att vi ville ta ett steg till. Vi satte oss ner och gjorde en ordentlig analys av säsongen. Vad ska vi lyfta, vad ska vi förbättra, det här var bra och det ska vi fortsätta med, men hur gör vi det ännu bättre? Det har vi jobbat hårt med under året från första starten. Som med det fysiska till exempel: att vi ska orka hela distansen, hela vägen ut, i hela matchen, i hela serien.
– Därför tycker jag att det är viktigt med kontinuitet i en ledarstab, för vi vet ju mycket väl vad vi gjorde året innan och vad som behöver göras till nästa. Vi tog lärdom av fjolåret och sen har spelarna svarat upp på det på ett fantastiskt sätt och kunnat leverera. Som med den mentala biten, på slutet av säsongen där vi spelar efter våra konkurrenter, vi spelar innan dem, där skapas press, det ges möjligheter. Att inte påverkas av det utan bara koncentrera sig på vår egen prestation. Så det är hela biten vi har fått ihop i år, både den fysiska och den mentala och den fotbollsmässiga. Och återigen, det är spelarna som har gjort det, de ska svara upp på vad tränarstaben jobbar för, och det har de gjort makalöst bra måste jag säga.
I intervjuer lyfter Rikard Norling fram dig och din betydelse för framgångarna. Om du får säga det själv, utan falsk blygsamhet, vilka är dina främsta sidor som tränare?
– Jag tycker att jag har ett bra fotbollsöga faktiskt. Att jag är bra på att analysera och se nyanser i spelet. Sen säger jag alltid precis vad jag tycker. Det kan vara jävligt högt i tak när Rikard och jag diskuterar, och han har förstås sista ordet, men jag säger alltid precis vad jag tycker. Ibland viker han sig, ibland viker han sig inte. Men det är viktigt att man har de här diskussionerna, det blir en nödvändig process. Oftast är vi överens, men det kan av och till vara små skiftningar i våra åsikter. Och det kan gälla alltifrån träningar till hur vi matchar och byten och laguttagningar. Det gillar jag mycket med Rikard att han ger en det förtroendet, att man själv får ta ansvar för stora områden. Vilket ju gör att man växer.
När du säger att du har ett bra öga för vad som händer på planen, är det under tiden matchen pågår också eller mer när du ser matchen på video efteråt?
– Jag tycker nog att jag är bra på att se vad som händer under matchens gång. Men även när det gäller att analysera motståndare och sådana grejer. Det är väl det som jag tycker att jag kan bäst. Men det är ju vad jag tycker (skratt).
Betraktar du dig som en bra matchcoach, alltså att se vad som krävs för att förändra en pågående match?
– Ja, alltså… Det vet jag inte, jag har kanske inte ännu de rätta nycklarna för att åstadkomma förändringar under matchens gång. Men jag tycker själv att jag är bra på att se skeenden och förklara varför saker och ting sker. Att därefter veta exakt vilka knappar som man ska trycka på, då får det bli i samråd med Rikard och övriga staben.
Är det tack vare att du själv spelat på högsta nivå som gör att du har ett gott fotbollsöga, eller är det något som du fötts med?
– Jag tror att det är en kombination. Man har ju lärt sig en del genom åren.
Rikard lyfter som sagt alltid fram dig och de andra i staben när han ska förklara varför det har gått så bra. Om du ska lyfta fram honom, vilka är hans starka sidor som tränare?
– Först och främst besitter han en enorm fotbollskunskap, där han har allt liksom. Men hans största styrka är att han är en jäkligt bra chef, där han får alla i vår stab att växa och ta ansvar för det man är bäst på. Det bottnar i att han har en stor kompetens, dels på träningar och dels att han kan spelet fotboll på ett jättebra sätt.
Har ni börjat planera inför 2014?
– Ja, det har vi gjort för länge sen.
För länge sen?
– Det är ett arbete som ständigt pågår.
Kan du berätta något om vad som kan komma att hända?
– Eh, nej, det kan jag inte (skratt).
Jag anade det, men frågan var tvungen att ställas i alla fall. Jag tänkte bara avsluta med några korta fråga-svar.
– Okey.
Årets enskilt största ögonblick?
– Det måste vara Borås.
Årets bästa hemmamatch?
(Suck) – Jag är så kass på att komma ihåg sånt här. Du ska se att jag glömmer en sån där självklar match där vi bara var hur bra som helst, men… Jag får säga Göteborg, där var vi starka.
Årets bästa bortamatch?
– Det är Elfsborg lätt. Där får man också väga in läget inför matchen och vad segern betydde.
Jag håller med dig, framför allt första halvlek var fantastisk fotboll att titta på. Fast Helsingborg borta var också en minst sagt hyfsad match av er.
– Jo, det var jättebra, men HIF var tama.
Årets ”vi-kunde-gjort-det-bättre”?
– Gefle borta var väl ingen höjdare direkt.
Årets sista Himmelrikets Favorit är du. Grattis!
– Tack så mycket.
Jag lär aldrig ringa dig igen i samma ärende.
– Nej, det kan vi bägge svära på att det inte kommer att hända. Så tack för den här tiden då.