Himmelrikets Favorit i september: "Man vore ju en idiot om man beklagar sig"

Redaktionen, och Himmelrikets följare på Facebook, röstade fram Malmös högerback Anton Tinnerholm till månadens bästa spelare. I en lång intervju berättar han om plast kontra gräs, publikens betydelse och hur det var att komma som ny till MFF.

Grattis, Anton, månadens spelare!
– Åh, va? Tack så mycket, det var ett glädjande besked.

Du låter förvånad.
– Ja, lite är jag nog det. Men det här var skitkul.

Först måste jag bara fråga, hur mår kroppen?
– Den mår bra, man är tränad för det här även om det just nu är mycket matcher. Jag älskar att spela fotboll, och nu när man får spela i Champions League vore man ju en idiot om man beklagar sig. Så det är helt okey.

Är det värst för huvudet eller kroppen om det ibland ändå kan kännas?
– Då är det värre för kroppen. Det beror lite på hur det gått i matcherna, om man fått smällar eller inte. För huvudet är det inte så svårt att ställa om mellan Allsvenskan och Champions League.

Du fick en smäll mot Mjällby i lördags. Det såg ut som att du tog dig mot revbenen.
– Ja, det är lite ömt och jag hade en liten blödning, men det är ingen fara inför onsdagens match.

För cirka tre månader sen spelade du i Åtvidaberg och, med all respekt, inte jättemånga MFF:are visste särskilt mycket om dig. Nu har du redan blivit framröstad som lagets bästa spelare i september.
(Skratt) – Ja, det har gått snabbt. Många reportrar har varit inne på det, hur fort det gått från Åtvidaberg till Champions League, men själv har jag försökt att koppla bort det. Man får inte tänka för mycket på vad man är med om, var man befinner sig, betydelsen av matcherna, utan det gäller att gå ut och göra sitt oavsett vilket lag man möter. Jag har inte reflekterat själv hur snabbt det har gått, men det är klart att man är glad att det har gått så bra som det har gjort.

Jag antar att det har varit lättare också eftersom det just gått så bra för hela laget, både här hemma och i Europa?
– Jo, så är det ju. Det har också varit väldigt lätt att komma in i laget och i gruppen. Dessutom finns det så många bra spelare i MFF, på varje position. Det gör att man höjer sig själv också när man på varje träning möter klass rakt igenom.

Det har i stort sett gått bra från dag 1 för dig. Var det inga problem att komma in i hur Malmö spelar och hur dina nya lagkamrater och Åge Hareide vill att du ska agera på planen?
– Absolut fanns där en viss acklimatiseringsperiod och grejen är ju att vi har gått runt på väldigt mycket spelsystem, så det är nästan så att jag inte än vet vad som kännetecknar Malmös sätt att spela (skratt). Men oavsett motstånd så går vi ut med känslan att vi ska klara det här, och göra det ruggigt svårt för motståndarna. Vi har ett stort tålamod i matcherna och det känns som att vi maler sönder de andra lagen.
– Men det är svårt att säga att det var en speciell match som jag var inne i det. Som du sa, det har gått bra från början egentligen. På den första träningen minns jag att jag tänkte att här var det ett jävligt högt tempo, och att det var en rejäl kvalitetshöjare jämfört med vad jag varit van vid. Jag fick väl några träningar på mig innan Kalmar-matchen, sen fick jag spela den och därefter har jag väl spelat nästan varenda minut egentligen. Och redan från början har jag känt ett stort förtroende från Åge.

Hur stor skillnad är det då att spela kontinuerligt på gräs i stället för plast?
– Det var en omställning, för på nåt sätt hade jag vant mig vid konstgräs. Så det var lite annorlunda i början. Men jag tycker att gräset i Malmö är rätt bra, och skillnaden mellan ett bra konstgräs och ett bra gräs är egentligen inte så stor. Sett till hur man utvecklas som fotbollsspelare så föredrar jag ändå riktigt gräs, ens potential gynnas helt klart av det.

Det har som sagt varit mycket matcher sen du kom till Malmö. Hinner du se din nya stad något, eller får du använda karta för att hitta?
– Jag har lärt mig Malmö rätt bra tycker jag. Det var lite innan jag var spelklar för Champions League-kvalet som jag hann med att gå runt och bekanta mig med staden. Det är en riktigt trevlig stad och jag blev positivt överraskad. Jag hade aldrig varit här tidigare utan att spela match, men nu gillar jag den mycket. Riktigt trevligt folk är här också. Fast ibland är det svårt att höra vad de säger…

Ha ha, jag kan känna igen mig i det. Ska vi gå igenom matcherna som spelats i september så får du kommentera dem? Först var det Häcken borta (3-3).
– Vi fick en mardrömsstart och det kändes som att vi inte var med alls i första halvlek. Jag vet inte om de chockade oss, men vi var lite på hälarna och det straffade sig. När vi gick över till 4-4-2 steppade vi upp och var till slut nära att vinna matchen. Det var lite i första som vi gav bort den.

Inte bara så lite om man ska vara ärlig utan väldigt mycket ni bjöd på.
– Jo, så var det.

Därefter var det Juventus borta (0-2).
– När de väl fick 1-0 dominerade de kraftigt. Italienska lag är duktiga på att hålla i bollen, och det kändes som att de inte gick jättehårt för två-nollan utan var nöjda med resultatet de hade. De höll i bollen och fortsatte att hålla i bollen, och vi kom inte åt dem och sen kom ändå 2-0 i slutet. Inte mycket att säga om, men vi kunde gått lite mer framåt kanske.
– Det var en helt okey prestation från vår sida, men det är surt att vi inte fick med oss några poäng. Samtidigt lärde vi oss mycket där, inte minst fick vi en inblick i vad det handlar om, och det ska bli intressant att se om vi kan ta med oss detta till grekerna på onsdag.

Hur gick det för egen del i matchen tycker du?
– Det var väl också helt okey. De matade mest på andra kanten kändes det som. För min del var det en match med mer defensivt tänk än offensivt och jag får väl ge mig själv godkänt i alla fall.

Du nämnde tidigare vilken tempohöjning det var när du kom till MFF från Åtvidaberg. Detta var ytterligare några snäpp uppåt, eller hur?
– Det är ytterligare en nivå, så är det. Speciellt på kvaliteten i vad de gjorde. När de hade bollen noterade man vissa grejer, som att vid förstatouchen kom aldrig bollen långt ifrån dem, utan de hade alltid full kontroll. Så visst är det en nivå till, men det kändes ändå som att vi var ganska nära trots förlusten.

HIF hemma (1-1) följde på det.
– Det var väl ingen vidare match utan mer kamp och så. Det var inget skönspel, vilket i och för sig sällan händer i ett derby, men det var ingen jättematch från nåt av lagen. När vi fick ett-nollan får de lite turligt in 1-1 strax därpå, så det är klart att det kändes lite surt att vi inte fick med oss alla poängen. Det är kul att ha fått vara med om det första derbyt, men man vill ju alltid vinna så det kändes ju sådär efteråt.

Efter den matchen hade det varit några stycken i rad utan seger när ni skulle upp och möta Halmstad. Fanns det hos er några tvivel inför det mötet?
– Tvivel vet jag inte, för samtidigt som vi kryssade så torskade ju AIK. Men givetvis fattade vi ju att det behövdes börja vinnas igen, och till slut blev det en riktig krigarseger. Det finns inget bättre än att vinna borta med 1-0 som vi gjorde mot HBK efter mycket kamp. I första spelade vi riktigt bra och vi kunde gott ha lett med både 2 och 3-0. I andra blir vi lite ängsliga efter att de haft några chanser och vi börjar med långbollar i stället för att spela enkelt och hålla i bollen. Därför känns det också så gott efteråt när domaren blåst av, för det är när man vinner sådana här skitmatcher med 1-0 som man tar guld.

Sen blev det till slut uppvisning mot Mjällby i långa stycken.
– Ja, den matchen får vi vara nöjda med. Det känns som att vi gör två bra halvlekar. Där malde vi ner Mjällby och det var mer fråga om tid när vi skulle göra 2-1 på dem. Vi visar vilken kvalitet vi har i truppen och det var gott att vi fick ut det nu inför Champions League. Vi vet vad vi kan, nu bevisade vi det också.

Som du sa, så har det ändrats rätt friskt i spelsystem under sommaren och hösten. I vissa matcher är det 4-4-2 och du har Simon Kroon framför dig, i andra är det 5-3-2 utan någon egentlig ytter och ibland är det 4-3-3 då det är full fart framåt. Vilka problem ställer det till för dig att det inte blir någon större kontinuitet, att du inte har en naturlig partner, om jag får uttrycka mig så, framför dig?
– Åge och jag har en bra kommunikation hur jag ska ligga och vilka som är mina uppgifter. Ibland kanske 5-3-2 mer är att likna vid en 3-5-2 där jag ska vara oerhört offensiv, och ibland är det just en fembacks-linje. Det gäller att det finns en väldig tydlighet innan matchen så alla vet sina roller och var man ska ligga på planen. Nu har det blivit byte av system lite från match till match, men som jag ser det är det bara utvecklande för en som spelare att få vara med om. Så jag ser inga problem i bytena, utan mer möjligheterna.

Är det någon i matcherna som du ändå känt tveksamhet, att du upplevt viss vilsenhet på planen?
– Nej, jag tycker att det hela tiden har funnits en väldig tydlighet hur vi ska agera, så det känner jag inte alls. Mot Salzburg skulle jag ha punktmarkerat Mané, men så fick vi med kort varsel reda på att han inte skulle vara med, så då blev det en annan roll för mig. Där måste man vara flexibel, det går ju inte att köra fast i ett tänk när förutsättningarna ändras. Det är ju lite upp till en själv också att gilla läget.

Inte för att alls tala illa om din förra klubb, men jag antar att du tycker där finns vissa skillnader i att spela hemmamatch på Kopparvallen och hemmamatch på Stadion, eller?
– Ja, herregud vilken skillnad det är. Det är inget att snacka om. Stödet vi fått mot Prag och mot Salzburg är något som jag aldrig har varit med om tidigare, och jag vet inte om jag någonsin får vara med om det igen. Det höjer en som spelare.

Sånt är inget man bara säger, utan det gör verkligen det?
– Absolut. Speciellt om man kanske är något av en inställningsspelare där man får extra energi av den kicken… Som inför Prag och Salzburg, där man springer in på uppvärmningen och där står hur mycket folk som helst i klacken och bara skriker. Man får en riktig boost av en sådan publik, det är helt galet. Det är svårt att sätta ord på det, man måste vara med på plan själv för att fatta vad jag pratar om. Och det är få förunnat, och något jag är mycket tacksam över att ha fått vara med om.
– Nu senast mot Juventus tycker jag inte att den publiken ens var i närheten av vad man fått uppleva hemma på Stadion.

Förhoppningsvis blir det liknande stämning på onsdag mot Olympiakos.
– Ja, verkligen. Det är en bidragande orsak till om vi ska lyckas ta tre poäng; då måste vi ha publiken med oss också. Och det hoppas jag verkligen att vi får.

Vi gör vårt på läktarna som mot Prag och Salzburg, och ni gör på planen vad ni gjorde då. Ska vi säga så?
– Det får vi sikta på, för då kan det gå vägen. Vi måste vara väldigt disciplinerade på planen, men om publiken kan göra sitt så är det ett stort steg på vägen.

På tal om publik: Det går ett envetet rykte som säger att du har påstått att AIK har Sveriges bästa publik. Stämmer det?
– Ha ha, nej inte riktigt. När jag spelade i Åtvid, så var det en fråga om vilket lag som spelat på Kopparvallen som hade bäst fans, och då tyckte jag AIK för de förde alltid bra liv där. Men nu stämmer det inte nånstans längre, det inser jag sen jag kom till Malmö, för nu är det ingen tvekan om vilket lag som har Sveriges bästa fans.

Lycka till på onsdag och framöver.
– Tack.

Och igen ett stort grattis till att ha blivit framröstad som månadens bästa spelare! Det är få förunnat.
– Jag förstår det, och det här är verkligen skitkul. Så stort tack från mig, det uppskattas mycket.

***

Spelare (och antal poäng):

1. Anton Tinnerholm (27)
2. Markus Rosenberg (25)
2. Emil Forsberg (25)
4. Pa Konate (16)
5. Enock Kofi Adu (13)
6. Pawel Cibicki (5)
7. Robin Olsen (3)
8. Magnus Eriksson (2)
8. Erik Johansson (2)
10. Isaac Kiese Thelin (1)

***

Varje redaktionsmedlem lägger sina röster på tre spelare, där den bästa får 4, den näst bästa får 2 och den tredje bästa får 1 poäng.

Ni som följer Himmelriket på Facebook har också haft möjlighet rösta på era favoriter. De tre spelare som fick flest röster sammanlagt har därefter tilldelats 4, 2 respektive 1 poäng och läggs till redaktionens val. Dessa tre blev i tur och ordning:
Anton Tinnerholm, Markus Rosenberg och Enock Kofi Adu (en poäng före Emil Forsberg).