Himmelrikets Favorit i september: "Fedel sa att han hade sprungit rakt igenom ett X2000"

Hur känns det att bli manglad av Allsvenskans kanske största spelare? Är PSG eller Real bäst? Varför tar MFF inte med sig Europatempot till Allsvenskan? MFF:s målvakt Johan Wiland berättar i en stor intervju med Himmelriket.

Grattis Johan, månadens spelare!
– Jaha, tack så mycket. Det var roligt.

Du är väl inte jätteöverraskad? Din månad har varit riktigt bra.
– Jo, det har den varit. Men jag har kommit in i ett för mig nytt lag och jag menar, det är alltid kul att bli uppskattad för den spelare man är. Så är det ju. Som sagt, jag tackar ödmjukast för detta. Det är verkligen jättekul.

Trodde du själv att det skulle gå så här bra så här snabbt efter din tid på bänken alternativt läktaren i FC Köpenhamn?
– Hoppas gör man alltid. Man vet ju vad man kan och vad man har gjort tidigare; man har det i ryggraden. Sen är det en ny klubb och nya spelare så det är alltid lite… Med den bakgrunden jag hade i FCK så kan man inte veta med säkerhet förstås hur det ska bli. Därför är det fantastiskt kul att det lossnade ganska snabbt.

2004 var du på Malmö Stadion.
(Skratt) – Ja, det kan jag inte förneka.

Jag har väntat på att någon skulle ta upp detta med dig och skriva om det…
– Nej, det har inte kommit upp någonting alls om det. Jag har bara sett en tavla inne på Stadion.

Jag var själv på plats den dagen och jag rankar det som min absoluta MFF-höjdpunkt. Jag har själv skrivit och läst andras otaliga texter om matchen och guldfirandet. Fast hur var det för dig, som motspelare, att uppleva det?
– Jag var med om samma sak när Djurgården vann sitt andra guld, som de bärgade på vår (Elfsborgs, red. anm) hemmaarena, också då i den sista matchen. Och det är klart, det är inte roligt att spela den typen av matcher; det andra laget spelar för ett SM-guld och vi egentligen inte för någonting. Man vill ju egentligen bara byta lag i det läget och spela den typen av matcher. Lyckligtvis fick jag uppleva det själv 2006 när vi i Elfsborg vann guldet och det är lite bättre och lite roligare då, om man säger så. Men när det blir som det blev 2004 på Malmö Stadion, med mängder av folk på läktarna och mycket står på spel, det är inte särskilt roligt att vara där som motståndare.

När domaren var på väg att blåsa av matchen och du såg att det stod hundratals, kanske tusentals, människor vid sidlinjen och bara väntade på att springa in på gräsmattan – hade du någon plan klar för hur du skulle agera?
– Det var bara att löpa för allt man kunde. Jag minns att jag tänkte, att jag hoppas att domaren blåser av innan folk kommer in på planen, så att jag har lite tid att hinna in i omklädningsrummet. Men det hann jag förstås inte ändå, utan det var bara att borra ner huvudet och springa. Det gick ganska smidigt faktiskt.

Efter det, en snabb dusch och in i bussen mot Borås?
– Vi var inte så långsamma den dagen (skratt). Vi hade inte mycket att fira kan man säga.

Johan Wiland 2004, hur var han som målvakt?
– Oj. Jäklar, det var en bra fråga. I själva spelet är jag nog mig rätt lik, även om jag såklart har utvecklats med åren. Det som framför allt tillkommit är rutinen, som gjort mig till en bättre målvakt. Gör jag ett misstag nu, så glömmer jag det medan spelet pågår. Då på den tiden hade jag ältat det för mig själv och därmed släppt på koncentrationen.
– Den mentala biten är så otroligt mycket viktigare än hos utespelarna just för att man är väldigt synlig och utsatt. Som igår (läs: söndags), det är inget man gör medvetet förstås, men det blir mer uppenbart när jag gör misstag än när en anfallare missar målet. Då tänker man inte så mycket på det, utan det blir mer att han gör väl mål nästa gång i stället. En målvakt har inte särskilt många chanser att revanschera sig på; det gäller att glömma misstagen direkt och det är något som kommer med åren tror jag.

Jag har pratat rätt mycket med MFF:s tidigare målvakt Johan Dahlin och han menar att hans kanske största styrka är att kunna hålla uppe just koncentrationen över 90 minuter. För som han sa, spelar man i ett lag som MFF blir det inte många anfall mot dig, och det gäller att hela tiden vara på tårna för förr eller senare så kommer det alltid något du måste vara beredd på.
– Precis. Det finns många olika typer av målvakter, som passar i olika typer av lag. Ska du ha en bollmotare bara, så köper du en sådan. Ska du ha en målvakt som är mentalt stark och som klarar av att hålla sig koncentrerad hela matchen, och där du kanske får ett skott på dig i 91:a minuten, så köper du en sådan.
– Jag spelade ju i FCK innan och det var nästan alltid vi som höll i taktpinnen, i alla fall när laget var som bäst. Då hade jag inte jättemycket att göra, men det andra laget fick alltid en och annan ströchans och då var man tvungen att verkligen vara där. Det har blivit min styrka också tycker jag, i och med att jag de senaste åren har spelat i den typen av lag som är dominerande i så gott som alla matcher.

Om du ser tillbaka på Johan Wiland 2004 igen, har hans karriär blivit som han trodde och hoppades?
– Både och. Jag hade velat spela utomlands, alltså utanför Skandinavien. Det var min tanke från början. Det drömmer man ju om som liten. Men då är det å andra sidan inte säkert att jag hade fått spela i Champions League. Då hade jag kanske hade hamnat i ett mitten- eller bottenlag som aldrig skulle ha varit i närheten av Champions eller Europa League. Så på det sätter är jag väldigt, väldigt nöjd med min karriär; jag har ändå varit med om tre gruppspel i CL. Jag kommer inte ihåg hur många gånger jag har spelat i Europa League, men det är en med Elfsborg. Är det tre med FCK?
– Kollar man på en sådan som Andreas Isaksson så har han inget Champions League, men han har varit länge utanför Skandinavien och spelat. Det är lite hur man väljer att se på karriären. Kommer man från svenska ligan kan du inte alltid heller välja var du hamnar. Isaksson har ju varit i en hel del större klubbar som PSV, Manchester City och Juventus. I Juventus fick han väl inte spela så mycket men han har det å andra sidan på sitt CV. I Kasimpasa där han är nu kanske han aldrig får spela europeiska gruppspel, fast samtidigt får han möta lag som Galatasaray och Besiktas. Och bo i ett annat land som skiljer sig mycket från Sverige.
– Så som det har blivit är jag väldigt nöjd med min karriär. Jag har vunnit några ligatitlar, varit med i landslaget och som sagt spelat tre gruppspel i Champions League. Det är inte jättemånga som får göra det.

På rak arm utan att kontrollera det, så tänker jag att det är Zlatan av svenska manliga fotbollsspelare som har fler gruppspel än du.
– Eh… ja (skratt). Det är ganska okey.

På tal om Champions League: 0-2 mot såväl PSG som Real Madrid. Vilket av de lagen var bäst i dina ögon?
– Jag tycker Paris var bättre. De kom med betydligt fler avslut än Madrid. Sen tycker jag att Cristiano Ronaldo är den bästa spelaren i de bägge lagen. Men det kändes inte som att Madrid spelades särskilt snabb fotboll mot oss; det verkade nästan som att de höll nere tempot. Det förstår jag inte riktigt, men det är ju upp till dem. Paris hade tempoökningar mot oss som var högre än vad Real hade. De kom i fler situationer också.
– Jag tror att vi lärde oss rätt mycket av Paris-matchen, som att vi inte skulle gå upp så mycket utan täta till det mer och göra det svårare för motståndarna. Det kan också spela in att man upplever Real Madrid som lite… kan man säga sämre? (skratt)

Jag får återkomma till frågan vilket lag som är bäst efter mötet i Madrid.
– Ja, det kan nog vara idé. Där kan det nog gå undan rejält om de nu tog det lugnt i Malmö.

Real Madrid på Bernabeu, tänker jag, vill nog visa sin publik mer fart än på bortaplan, eller vad tror du?
– Du, det tror jag också. Där kan det nog bli åka av. Och sen vet man ju aldrig med Ronaldo, helt plötsligt är det något nytt rekord som han jagar.

Då gäller det för dig att stå… emot (skratt)?
– Ha ha ha. Ja, och ha en jävligt bra dag.

Efter Madridmatchen, i bilen hem, kände jag mig rätt ödmjuk. Det var bara att inse att vi hade mött ett mycket bättre lag, och även om vi hade våra målchanser, så var ju i ärlighetens namn Madrid närmare 3-0 än vi 2-1. Där förstod jag bättre hur det känns att vara supporter till lag som Åtvidaberg och HBK och komma till vårt stadion. För det ser ju ungefär likadant ut då, för dem alltså, med ett massivt spelövertag mot sig och några kontringar att hoppas på.
– Så är det ju. Har man ett lag och en trupp som är betydligt bättre än en del lag här hemma, och så kommer du ut i Europa; det är sådan stor skillnad. Det är en fruktansvärd skillnad på Allsvenskan och La Liga och franska ligan med flera. Självklart hade vi haft chans att slå bottengängen i de bägge ligorna, det är inte det jag säger, men helheten på de där ligorna är kolossalt mycket bättre än i Sverige. Vilket inte alls är konstigt, det är helt andra pengar det handlar om. De har råd att köpa spelare som vi inte har pengar till, och därför blir just helheten bättre i och med att alla spelare på alla positioner är bättre.
– Det är ganska intressant att få vara med och spela sådana här matcher. Personligen tycker jag det är fantastiskt kul. Jag går in med inställningen att jag vill lära mig av och i matcherna, och bli bättre som fotbollsspelare. Den som inte har den inställningen tror jag inte har så mycket där att göra. Det är väl få som tror att vi egentligen ska kunna rubba Real Madrid, ens här hemma på Stadion, men vi måste gå ut och vara noggranna, göra vårt jobb och tänka att vi om inte annat drar oerhörda lärdomar av matcherna. Och sen vet man inte, vi vet vad vi kan på våra bättre dagar och sätter vi våra chanser så…
– Men det vi ska och måste ta med oss är inte så mycket resultaten mot lag som Real Madrid och Paris, utan vår egen arbetsinsats. Det är det vi kan utveckla och göra hela laget bättre i slutändan så att säga.

Är det svårt att ta med de erfarenheterna till Allsvenskan? Det pratas om att MFF får ett tätt spelprogram vilket kan slita, medan man å andra sidan kan ta med sig det högre Europa-tempot in i ligaspelet. Fast det har vi inte sett så mycket av, eller hur?
– Nej, jag håller med dig. Fullständigt. Vi gör det ganska bra mot topplagen, men när vi ska föra matcherna helt och hållet, så går vi ner i tempot. Och det ska vi absolut inte göra, vi måste hålla uppe det för att göra de andra trötta. Det gör inget om vi gör mål i minut 82 eller i minut 10. Bara vi vinner matchen på ett övertygande sätt, spelar det ingen som helst roll när målen görs. Vi kommer att vinna matcherna om vi gör de andra lagen trötta. Då får de springa och jaga medan vi kan vila med boll.
– Men så länge vi inte gör det med tempo kan de bara stå och vänta ut oss, vilket inte direkt sliter ut dem. Då har de chans att göra mål på kontringar eftersom de har så mycket krafter kvar. Och det är där vi har fallerat i år.

Går det att förklara varför det blir så, att laget inte håller uppe tempot alltså, om alla verkar veta att det är så?
– Just nu kan jag inte det. Jag har faktiskt ingen bra förklaring alls till varför det blir så, och jag förstår inte varför vi inte skulle kunna gå ut och ha ett högt bolltempo i alla matcher.

Ingen verkar veta tycks det.
– Alltså, det enda jag kan tycka ibland är att vi inte går in i duellerna i början, att vi bara försöker spela bollen. Vi kanske bör gå in och sätta ett par smällar på deras spelare så att de fattar att vi, Malmö FF, är här nu. Vi är här för att vinna den här matchen. Det kan jag känna att jag saknar, att motståndarna vinner duellerna lite för enkelt emellanåt. Då får vi jobba i lite uppförsbacke med det mentala för att komma in i matchen igen. Så det tror jag skulle vara något – typ, det har inte stämt så bra på sistone men så tryck till dem då. In och kötta lite i början, killar! Då kommer de andra att akta sig och vi får utrymme att spela efter det.

Champions League har blivit i det närmaste MFF-vardag. Så 2016, kommer det att bli, hur ska jag säga, ett tråkigare år?
– Än så länge är det inte kört. Vi kan vinna cupen och vi kan komma fyra och något av topp tre-lagen tar hem cupen om vi inte gör det.

Men Champions League blir det inte.
– Nä, Champions League blir det inte. Men om man ska se till Europaspel så siktar vi på det även till nästa år.

De tre återstående allsvenska matcherna, bara att spela av dem?
– Nej, nej, nej! Vi kommer att gå för fullt och sikta på att vinna dem alla tre. Vi vill om inte annat visa att vi är bättre än vad vi visat den senaste tiden. Vi kan ju inte lägga oss ner och tycka synd om oss själva bara för att vi befinner oss där vi gör i tabellen. Nu bygger vi för nästa år, och det kan man bäst göra genom att ta med oss självförtroende dit via segrar i de här tre avslutande allsvenska matcherna.

Och i Götene, i Svenska Cupen.
– Precis. Alla matcher är viktiga och man siktar alltid på tre poäng, men där måste, verkligen måste, vi vinna.

Det är tre saker som jag minns extra väl gällande dig i september: Räddningen på David Luiz nick i Paris, Ronaldos skott i den andra halvleken där du lyckades få upp en arm och överkörningen av Araba i matchen mot Falkenberg.
– Den kommer jag aldrig att glömma, det lovar jag dig.

Det förstår jag. Om vi börjar med Luiz- och Ronaldoräddningarna, hade 2004 års Johan Wiland räddat där?
– Kanske, kanske inte. Svårt att säga. Det är lite beroende på vilken dag jag hade vaknat på. Men återigen, här är det rutinen som kommer in. Hur man rör sig i målet och hur man lättast kommer i position. På den tiden hade jag inte det tänket, då var det bara att rädda bollen. Punkt. Nu är det så mycket annat som man tänker på, som att inte gå ut i konstiga lägen och så där. Innan var det ”jag ska ta varenda skott, jag ska ta varenda skott”. Hela tiden. Det var endast det som gällde, och det här med att vara ute och hjälpa backarna på djupledsbollar eller stå rätt till exempel fanns inte.
– Så kanske hade jag inte tagit dem då. En riktigt bra dag möjligtvis, men sannolikheten att jag gör det idag är mycket större. Eftersom jag är en betydligt bättre målvakt.

Hade 2004 års Johan Wiland överlevt Araba?
(Skratt) – Nej. Jag hade nog blivit utburen på en bår och sen hade man inte sett mig mer.

Han är en best.
– Jag har sett bilderna i efterhand och han har dessutom uppe armarna som om han skulle springa rakt igenom en vägg.

Hann du förbereda kroppen på den smällen?
– Inte alls. Jag såg inte honom förrän det smällde till något så jävligt. Jag går endast på bollen och han kommer lite från ingenstans. Däremot måste man som målvakt alltid vara förberedd på att det kan smälla när man går upp i sådana situationer. Du kan alltid aldrig gå in i en luftduell utan att ha det i åtanke att det kan komma att göra ont; då kan du lika gärna skita i det.
– Men att han gjorde som han gjorde var väldigt onödigt. Han hade kunnat stanna innan, för han fattade att han inte skulle hinna fram.

Hur ont gjorde det?
– Inte så farligt som det kan se ut faktiskt. Jag blev mest chockad tror jag. Energinivån försvann i kroppen och i huvudet, och jag hade det lite halvjobbigt efteråt i omklädningsrummet. Jag fick dricka rätt mycket extra för att få i mig socker. Det var länge sedan jag upplevde något liknande, och det tog några dagar innan det lade sig.

Jag förstår om man blir rädd där.
– Det var mer rädslan som kom när man tänkte på vad som skulle kunnat ha hänt. När man ser det på teve ser det ut som att det tar mycket hårdare än vad det gör. Han träffar mig ganska bra om man ser till alternativen. Det hade kunnat gå jätteilla: mina revben hade kunnat ryka eller jag hade kunnat ramla på ett sätt som inte hade varit helt optimalt. Nu fick jag smällen mest i magen och där är mycket mjukdelar så det blev ändå ganska okey.

Har du fått många kommentarer efteråt?
– Jonnie Fedel sa det rätt roligt efteråt, att han, Araba vill säga, hade sprungit rakt igenom ett X2000 om det hade stått i vägen. Det är inte Allsvenskans minsta kille precis.
– Men även om det var lite klumpigt gjort av honom, så är det sådant som händer i matcher. Jag fick en smäll i går (läs: i söndags) mot AIK också, och du måste vara beredd på att du emellanåt kommer att åka på stryk. Det kan jag ta, jag kommer alltid att ge mig ut igen. Det är inga problem. Så är det.

Johan, jag tackar för att du överlevde Araba…
– Ha ha ha, det var så lite så.

… och dessutom för en riktigt bra månad från din sida. Grattis än en gång till att ha blivit framröstad till månadens bästa spelare!
– Tack så hemskt mycket. Verkligen, jag menar det.

***

Spelare (och antal poäng)
1. Johan Wiland (46)
2. Anton Tinnerholm (15)
3. Enock Kofi Adu (12)
4. Markus Rosenberg (9)
5. Karí Árnason (4)
6. Nikola Djurdjic (3)
7. Jo Inge Berget (1)
7. Yoshimar Yotún (1)

***

Varje redaktionsmedlem lägger sina röster på tre spelare, där den bästa får 4, den näst bästa får 2 och den tredje bästa får 1 poäng.