Himmelsblå minnen: HIF - MFF 1-10
Den 19 augusti 1965 åkte MFF upp till Helsingborg och vann med hela 10-1. Lasse Granström, 3 mål i matchen, berättar om den spektakulära segern.
”Egentligen får man börja med hur det såg ut då, 1965. På våren slog vi HIF hemma med 5-0 och sen åkte vi upp till Helsingborg några månader senare. Vi hade ett väldigt bra lag. Att det kunde bli 10-1 till oss i just den matchen berodde på att vi var ganska duktiga, det får man väl ändå säga att vi var. Senare på säsongen tog vi också hem guldet. På den tiden visste vi vilket lag man skulle ha under hela året. Det var ju sällsynt att det försvann spelare eller kom till nya.
I matchen fick vi en bra start. Jag vill minnas att det stod 5-0 redan i halvlek. Sedan fick vi samma bra start i den andra halvleken, där vi snabbt gjorde 6-0. De fick en straff, som nog var rätt diskutabel, och så gjorde de 6-1. Men det störde inte oss, utan det rullade på och det slutade som sagt med 10-1 till de himmelsblå.
Jag vet att HIF hade en ung kille i mål, som jag tror gjorde allsvensk debut där. Det var ju väldigt tråkigt för hans del att få en sådan start. Men en annan målvakt hade nog inte spelat så stor roll den dagen, för utan att skryta – vi var totalt överlägsna. Det kunde säkert ha blivit några mål till, men att få det tvåsiffrigt i Allsvenskan är inget som man gör på beställning. Och tvåsiffrigt blev det ju. Så matchen som sådan var tämligen ensidig.
Jag gjorde tre mål, precis som Bosse Larsson. Om mina mål kan jag berätta att mitt första betydde 1-0, och det nickade jag in på inlägg från Ingvar Svahn. De andra bägge målen var lätta. Målet stod vidöppet och det var bara för mig att bredsida in dem. Det var inga konstigheter med något av målen.
Jag har en rolig historia att berätta runt den här matchen. Jag föddes ju i Helsingborg och vi flyttade till Malmö när jag var 13. Så jag hade hela släkten kvar i Helsingborg. Jag visste att många av mina mostrar och morbröder gick och tittade på HIF, och var förstås då också HIF:are. När vi hade födelsedagar och jag körde upp, så pratade vi naturligtvis mycket om HIF och MFF. Om fotboll i största allmänhet. Efter 10-1-matchen så var där några födelsedagar på hösten, och vid de tillfällena så var det dödstyst om allt vad fotboll heter. Och jag sa ju inget heller, jag hade inget behov att prata om det egentligen. Mina släktingar där uppe fick gå och fundera över 10-1 ett tag (skratt).
Naturligtvis tyckte mina släktingar i Helsingborg att det var roligt att det gick bra för mig, och till viss del även för MFF, men just när vi mötte HIF var det bästa resultatet oavgjort. I alla fall enligt mina mostrar och morbröder. På så vis blev alla någorlunda lyckliga resonerade de. Så det är klart att de tyckte det blev pinsamt, när det släpptes in så många mål.
En hel del ur publiken gick hem när det blev 8-1 och ännu fler när det stod 9-1. Spelarna i HIF hade jag ju mött rätt så många gånger, eftersom jag hade spelat sen 1960. Efter den här matchen var de tysta, de kunde bara konstatera att de hade fått stryk. De hade en dålig dag på planen helt enkelt och fick stå ut med skammen som blir när man förlorar så stort.
Senare på hösten vann vi SM-guld och HIF klarade sig kvar med ett nödrop. Som född i Helsingborg får man väl säga att jag tyckte att det var ett lyckligt slut: att vi vann och de klarade sig kvar.
Givetvis följer jag MFF idag, men inte så ingående. Jag går inte på varje match och tittar, inte numera när man kan se mycket på teve. Fast när MFF möter HIF försöker jag se matcherna på plats. Det är, med mina ögon mätt, årets mest intressanta. Så den kommande hemmamatchen är det nog inte omöjligt att jag tar mig till. Det brukar alltid bli intressanta kamper.
Men samtidigt, det är en annan värld idag än vad vi på min tid var vana vid. Då var det mer som en hobby, som ett kvällsnöje att träna två-tre gånger i veckan. Man hade ett jobb vid sidan om fotbollen att sköta också. Och så ser det inte ut idag. Spelare kan försvinna när man minst anar det nästan, nya köps och sen säljs. Det är fönster som öppnas och stängs. Det är väl utveckling, men man känner inte igen sig alla gånger. Det gör man inte.”
***
När Himmelriket 2010, via röster från läsarna, rankade de största ögonblicken i Malmö FF:s 100-åriga historia, kom den här matchen på plats 19. Den spelades den 19 augusti 1965.