Himmelsblå minnen: Guldet i dimman
Himmelriket tittar i backspegeln och låter några MFF-profiler berätta om vad de var med om. Först ut är Bertil "Klumpen" Nilsson som minns den så kallade dimmatchen 1965.
”Det var den sista matchen för säsongen, och det stod om guldet mellan Elfsborg och oss. Vi var i princip tvungna att vinna matchen för att ro hem guldet. Året innan hade vi tappat det i den sista matchen mot IFK Norrköping. Vi förlorade där med 3-0 samtidigt som Djurgården vann sin match. Bland annat fick Djurgården en straffspark efter en händelse som skedde ungefär två meter utanför straffområdet. Och det var ju inte så kul, eller hur?
Så nu året efter var man ju riktigt laddad inför att knipa mitt första guld, och MFF:s sjätte. Det var mycket folk på Stadion, jag tror att där var nästan 25 000 på läktarna. Vi tog ledningen med 1-0, och 2-0 och vann till slut med 3-0.
Detta var ju under hösten så under slutklämmen av matchen började det bli allt mer dimma. Då ledde vi med 2-0 och man var ju lite orolig att domaren skulle bryta matchen, men som väl var gick den att genomföra alla 90 minuter. Jag har bilder från matchen, och när man ser hela planen så att säga, så är de bortre spelarna inte möjliga att urskilja. Det var säkert så att alla på läktarna inte såg vårt 3-0-mål tack vare dimman.
Efteråt var det en väldig glädje. Vi hade en egen lokal uppe vid Erikslust, som kallades för MFF-stadion. Där fanns en restaurant och en lokal på undervåningen, som vi kallade för Kullakällaren. På kvällen och natten var det dans och glada grabbar och hela baletten där. På sina håll och kanter var det nog en del tunga huvuden nästa morgon. Men det fick man ju offra.
Så det var en rejäl revansch från året innan får man säga. Jag hade jobbat för ett guld i så många år, och så stod man där äntligen som mästare. Det blev också mitt enda guld, men kanske är det därför det är så mycket mer värt än om jag hade haft många.
Att påstå att detta är min enskilt största framgång är inte att ta i. Jag hade ju varit så nära två gånger om och när man då lyckas den tredje så blir det karriärmässigt grädde på moset. Laget innehöll också ett gäng som hade slitit och jobbat länge ihop för den här framgången: Prawitz Öberg, Lennart ”Lill-Kick” Svensson, Jörgen Ohlin… Man tyckte så mycket om de här grabbarna, så en ingrediens efter guldet var att man tyckte det var så välförtjänt att vi äntligen vann.
Man har ju mål när man börjar spela boll som liten grabb. Först och främst var det att komma med i ett lag, därefter är där en karriärstege från pojk- till juniorlag, till B-lag och A-lag. När man så kom till A-laget var ett mål uppnått. När man väl varit där ett tag kom nästa mål, att vinna titlar och bli bäst i Sverige. Därefter ville man spela några landskamper och det lyckades jag med också.
Detta var också MFF:s första guld på 12 år. Efter 1953, då det senaste vanns, slutade en hel del spelare. Några tunga år följde därför, men sen var vi uppe i en seriefinal 1956 mot Norrköping. Den förlorade vi med 2-1. Jag började i MFF efter guldet ´53 och detta var min första toppstrid med laget. Så trots förlusten kände man att ett guld inte är så avlägset. För det kommer alltid magra år någon gång.
Nästa gång vi var riktigt, riktigt nära var 1964. Då ledde vi med 3 poäng inför de två sista omgångarna (då gällde 2-poängssystemet, reds. anm.) Det var ofattbart hur vi kunde förlora guldet det året. Vi hade Örebro hemma i näst sista omgången och hade vi vunnit där så hade vi blivit mästare. Nu fick vi bara 1-1.
Till den sista matchen blev det nog lite oroligt i leden, man skulle förstärka försvarsmässigt kom man fram till. Det räckte ju med 1 poäng mot Norrköping borta. Men det blev ju rätt misslyckat kan man konstatera i efterhand, för under de första 21 matcherna i serien hade vi släppt in få mål och aldrig mer än två i någon. Nu när vi då skulle förstärka försvaret, så släppte vi in tre mål...
Jag missade den matchen, för jag hade fått en del smällar tidigare, och eftersom jag inte var hundra procent hel så togs beslutet att jag inte skulle spela. Och det säger jag inget om, det var helt rätt beslut. Men det var naturligtvis jättetråkigt att missa en sådan match. Jag var förstås ändå uppe med laget och såg matchen. Vi hade många chanser, bland annat ett friläge, men de hade en målvakt som nog gjorde sin livs match. Sen tafflade vi till det, och det blev nervöst.
Nisse Hult stod i mål och han var en väldigt duktig målvakt. Han brukade inte släppa in så många mål, men där var några i den matchen som inte såg helt otagbara ut. Och när vi inte kunde göra mål trots chanser så blev det som det blev. Det var bittert att åka hem från Norrköping.
Så du förstår vilken revansch det var när vi 1965 höll för trycket och vann hemma mot IFK Göteborg med 3-0. Äntligen fick jag mitt guld och äntligen var MFF bäst igen.”
***
Malmö FF – IFK Göteborg 24 oktober, 1965.
Malmös målskyttar:
1-0: Lasse Granström
2-0: Bertil Nilsson
3-0: Bertil Elmstedt
Malmös startelva:
Nils Hult
Jörgen Ohlin – Rolf Björklund
Lennart Svensson – Krister Kristensson – Prawitz Öberg
Bertil Elmstedt – Bertil Nilsson – Lasse Granström – Bosse Larsson – Ingvar Svahn