Lagbanner
Inför Djurgården - Malmö FF
Isaac efter sitt mål i cupsemin mot DIF i mars.

Inför Djurgården - Malmö FF

För tredje gången denna vackra majmånad reser Malmö FF iväg för att spela match i huvudstaden.

Vi kan väl lika gärna konstatera det direkt: På Tele2 Arena har det sällan varit särskilt festligt de senaste åren. I alla fall inte för den som gillar att se Malmö FF göra bra resultat. Vi får gå tillbaks till 2017 och Mattias Svanbergs famösa övertidsraid för att hitta en allsvensk bortaseger mot Djurgården. Och ska man vara ärlig var det näppeligen ett mål som speglade matchbilden där och då. Men! Notera det lilla ordet ”allsvensk” ovan. I cupen slog vi DIF på deras hemmaplan så sent som i mars i år. Väl värt att påminna sig om, ifall det nu så här på förhand känns en smula tungt.

Om motståndet
Jag tyckte att Djurgården långa stunder såg ut som ett guldlag ifjol. Kanske delvis för att inget annat lag klarade av att vara så där långsiktigt och självklart övertygande. Inte ens Malmö FF – vi kan visserligen skylla på tungt matchande i Europa, men det går inte att komma ifrån att det hackade i allsvenskan emellanåt. Djurgården var däremot konsekventa och stabila. Halvvägs in i serien ledde de. Drygt två tredjedelar spelade, också Djurgården i topp. Så varför gick det inte hela vägen fram för stockholmarna? En anledning var att laget saknade en riktig målskytt. Ända fram till den 21:a omgången var ytterbacken Aslak Fonn Witry, som sålts under sommaren, ensam bäste målgörare på fem mål. Mot slutet av säsongen började laget också darra. Inför 28:e omgången hade vi tagit över ledningen med en poängs marginal. Vi gav då DIF en matchboll till guldet då vi hemmakryssade mot Häcken. Djurgården spelade två dagar senare och lyckades inte utnyttja läget – även DIF spelade oavgjort. Och i rundan därpå kladdade man helt bort sig från guldet genom att förlora hemma mot Varberg timmarna innan vi reste hem från Kalmar med tre poäng.

Inför årets säsong adresserade Djurgården det där målskyttsproblemet. Victor Edvardsen hämtades in från Degerfors, och dessutom skrevs det korttidskontrakt med Sead Haksabanovic. Även ytterbacksplatserna förstärktes med före detta landslagsmannen Pierre Bengtsson samt Piotr Johansson, närmast från Kalmar. Däremot lånades Jacob Une Larsson ut till Grekland, och det är kanske ett tapp som svider mer än vad man vid en första anblick skulle kunna tro.

För än så länge i år får det sägas ha gått sådär. Tolv poäng på åtta matcher är DIF knappast nöjda med, vilket bland annat manifesterats i sura och snäsiga efter-match-intervjuer med Kim Bergstrand. Han har väl i och för sig sällan framstått som någon gamäng, men efter HIF var det extra buttert även med hans egna mått mätt. Hursomhelst, sett till spelet vore man nog förtjänt av fler poäng. Matchstatistiken går allt som oftast i Djurgårdens favör. Och ändå har man lite att ta av: Edvardsen har visserligen gjort tre mål hittills, men inte riktigt fått det att lossna. Den uppmärksamme har också kunnat notera att det knorrats en del över att Haksabanovic spelar för mycket för sig själv. Och så började fjolårets assistkung, vår gamla CL-hjälte Magnus Eriksson, lite knackigt. Visar upp en stigande formkurva nu dock. Fjolårets profilvärvning Joel Asoro ser också bättre ut i år.

På dif.se läser jag att Djurgården har i princip samtliga spelare tillgängliga. Endast Elliot Käck saknades på träningen häromdan.

Vårt eget lag
När det inför AIK meddelades att Lasse Nielsen blivit sjuk kändes det närmast parodiskt. Och när det idag söndag meddelas att även Veljko Birmancevic mår tjyvtjockt har det mer eller mindre slagit över till fullblodsbuskis. Denna vårs frånvaroläge är både absurt och frustrerande. Minst sagt.

Givetvis saknas de långtidsskadade (Nalic, Moisander och David Edvardsson) imorgon. Vidare har Johan Dahlin problem med en vad, Rieks med en ljumske, och Lewicki med en lårmuskel. Denna trio åker inte med till Stockholm. Lasse Nielsen är högst tveksam efter sin sjukdom. Och så, inte att förglömma, är Dennis Hadzikadunic avstängd.

På mff.se lämnas däremot vissa signaler om att det i alla fall inte är totalt uteslutet med comeback för Isaac Kiese Thelin. Och vågar vi hoppas på Anders Christiansen?

Oavsett vilket: därmed får det faktiskt vara färdiglipat i denna text. Det är trots allt Malmö FF det handlar om. Det finns ett antal kompetenta fotbollsspelare att ställa på banan. Några saker på pluskontot: Jonas Knudsen är redo för spel igen (på bänken mot AIK) och Jo Inge Berget studsade snabbt tillbaks från sin skada (inhopp sist).

Ismael Diawara kommer alltså att stå i mål. Kan inte Nielsen spela ligger det nära till hands att placera Martin Olsson i mitten bredvid Chalus. Beijmo och Larsson ytterbackar. Vidare ser jag Rakip, Peña och Toivonen som självskrivna startmän. På de övriga platserna, tre av Berget, Abubakari och de orädda och till synes obekymrade ynglingarna Nanasi och Hugo Larsson. Eller möjligen, kanske, förhoppningsvis, Kiese Thelin och/eller Christiansen.

Djurgården är bra. Att möta dem borta är svårt. Och med tanke på truppläget kanske det till och med kan sägas att vi slår ur underläge? ”Allt att vinna” är ju en trevlig devis för den som föredrar att betrakta glaset som halvfullt. Och rentutav, kanske, även en bra grundinställning till den här matchen?

Henrik Zackrisson2022-05-15 17:35:27
Author

Fler artiklar om Malmö FF